Kickis skrivklåda

Även om jag är språkpolis och inte kan gå in på en restaurang där menyn i fönstret är felstavad, försöker jag vara förlåtande mot personer som inte har fått samma inställning till språk och skrivande som jag. Jag förstår att bloggar får vara felstavade, i alla fall om personen som bloggar inte jobbar med skrift/språk i någon form. Live and let live, liksom.

Men ibland kan jag inte hålla mig. Som nu när den förtjusande och sympatiska Pernilla Wahlgren bjuder på ett bakom kulisserna-blogginlägg med rubriken “Behind the seans”.

Sug på den, du.

En gång i tiden lottade Vecko-Revyn ut en läppförstoring. Det var ett misstag, det blev offentlig avbön och skampåle. Nu är det historia.

Och världen verkar verkligen ha fortsatt att snurra. Inte minst för att nu lottas det ut läppförstoringar igen. På bloggar. Se bara här på Right Now. Och inte en kvällstidning har nappat än, trots sommartorkan på nyhetsdeskarna. Och bloggar kan ju inte jämföras med en snart 75-årig tjejtidning. Dels är Vecko-Revyn en anrik institution som, precis som Frida, har ett ansvar. Och tar ansvar. Medan alla bloggar är snabba att skrika “jag är ingen förebild, jag har inte bett om att få vara förebild” och är så naiva att de inte förstår att man inte väljer att bli förebild, att offentligheten kommer med ansvar. Dels så förstår inte “gammelmedia” vilken makt bloggarna har och tänker förmodligen att “så farligt inte väl inte det där”. Och kanske är det också så att tiden har rullat och ingen orkar bli upprörd över en liten utlottning av ett skönhetsingrepp?

Kissie äter bantningspiller avsedd för överviktiga trots att hon har ett lågt BMI, Right now lottar ut läppförstoringar. Jag tycker det vore lämpligt att någon fler än jag reagerar.

Malin kommenterade att “Din blogg är som ett privat fotoalbum, jag njuuuuuter”. Och jag började tänka: Ja, det går ju att gå tillbaka i tiden, vad kul! Precis som hon hängde jag runt i inläggen från april 2007. Och insåg att du, kära bloggläsare, kan se in i framtiden. Antingen det, eller så är du lite smartare än andra.

Exempel:
I april 2009 fick du rösta om vad du tyckte om programmet “Snygg naken”. Det dominerande svaret var “Vad tyckte jag om VAD, sa du?” Och en kvart senare lades programmet ner.

Tre dagar tidigare var jag på Modettes trevliga och välklädda släppfest (endast ELLE-galan har mer stylade gäster, och då räknar jag också in Guldknappen). Om tidningen sa de flesta som röstade här på bloggen (41%) att “jag är trött på modetidningar och alla självutnämnda fashionistas”, medan snudd på lika många (33%) sa “Inte speciellt kommersiell. Ser ut som Darling – minns hur det gick för den.” Och minns hur det gick för Modette.

I februari samma år, satt jag och försökte avsluta min roman. Jag tvivlade på att jag skulle lyckas, men hälften som röstade (50 %) peppade mig genom att svara “Ja, för det är hennes drömprojekt” på frågan “Kommer Kicki någonsin att bli klar med sin roman?”. Och dessa snälla röstande människor fick också rätt! Kanske just för att de röstade som de gjorde.

Av barn och dårar får man höra sanningen. Och av dig, kära bloggläsare.

Jag måste säga att det var roligt så länge det varade! Fast jag gillade ju Darling också…

Charlottas skor: Tribute från YSL.

Mina skor.

Vi bytte tidningar med varandra också. Jag fick nya Chic, jag gav henne senaste Frida. Hon var mycket imponerad och ville att jag skulle hälsa Frida-redaktionen att de gör ett grymt jobb med tidningen.

Sedan snackade vi jobb och skit, som vi brukar. Alltid fest att träffa Charlotta!

Först var vi på Lisa på Torget.

Sedan hotellet. Och skildes åt framför Kung Carl.

Jag ska inte dricka vin med Charlotta mitt i veckan. Jag ska inte dricka vin med Charlotta mitt i veckan. Jag ska inte dricka vin med Charlotta mitt i veckan. Jag ska inte dricka vin med Charlotta mitt i veckan. Jag ska inte…

Affärsplan? Jag vet inte, jag.

Det här med affärsplan är ju inte så svårt, det mesta är sunt förnuft. Men så värst KUL är det inte.

Grejen är att jag och Sam ska starta ett företag ihop – ännu en anledning att jag har varit så stressad i sommar. Och vi vet inte hur man gör. Fast själva företagsstartandet är kul, och inte så svårt… Det är bara det att man måste tänka igenom saker och ting så himla noga i detalj och uttrycka sig så rätt. Och förresten så hittar jag hellre på än formaliserar. Jag tycker inte administration är speciellt kul, och är man så kreativ och idérik som jag känns det som slöseri med min kapacitet att jag ska sitta och fylla i formulär.

Menmen. A woman’s gotta do.

Tidernas Fun Fearless Females, Cosmopolitan augusti 2009.

I nya numret av Cosmo, ett vitt nummer med turkosa och ljusblåa omslagsbudskap, har jag gjort mitt första jobb för tidningen. Jag har intervjuat tidernas mest inspirerade kvinnor, bland annat min egna idol Bodil Malmsten. I love! Om du inte har läst hennes bok “Nästa som rör mig” (Bonniers 1996) är det bäst att du gör det nu.

Jag intervjuade också Birgitta Stenberg och Gun Nowak. Samt Claire Wikholm, i hennes lägenhet på Söder där hon har bott sedan 70-talet. Hon var väldigt rolig, de stora gesternas kvinna. Birgitta pratade jag bara med på telefon, men hon var precis så frispråkig som man kan tro, men möjligen något mer återhållsam i sin ton (om än inte i sitt ordval) än väntat. Gun Nowak känns som en bästis, jag hoppas jag får träffa henne igen! Fina kvinnor. Smarta kvinnor. Driftiga kvinnor!

Är det en slump att tre av fyra är rödhåriga? Bjooti?

“Maten – hunger och törst i Västerbotten”, av Ella Nilsson och Torgny Lindgren.

Du vet säkert att Torgny Nilsson Lindgren är en gudabenådad berättare. Han har ett sånt språk att jag blir skägglavsgrön av avund.
Du vet säkert också att Ella Nilsson är fruktansvärt bra på mat. Hon har jobbat (jobbar?) på Hushållningssällskapet, och jobbar idag på Svensk Köttinformation, om jag inte minns fel. Hon har också lagat mat i tv. Och, framför allt, så ligger hon bakom varje års kulinariska höjdpunkt, västerbottenbuffén på Grand Hôtels veranda, som firar 20 år nästa år.

De här två västerbottningarna har skrivit den fantastiska matboken “Maten – hunger och törst i Västerbotten” (Norstedts förlag, 2003). Här blandas recept och mathistoria med personliga anekdoter, i form av en humoristisk brevväxling mellan de båda författarna. Inte bara regionens kulinariska historia avhandlas, utan läsaren får också en generös inblick i svunna tiders folkliv i Västerbotten. Utvandring, flottning, fiske, bärplockning, djurhållning, jordkällare, slåtter och jakt. Mandelpotatis, lake, järpar (fåglarna), långfil, västerbottensost och torrkött. Allt som kittlar gommen såväl som läslustan. Drabbas du inte av plötsligt längtan att flytta norrut och bli skogshuggare eller bondmora när du har läst den här boken, har du läst fel.

Tyvärr finns det inte att köpa längre, men lyckas du komma över ett exemplar i ett antikvariat eller på Blocket tycker jag du ska skynda att funda. I alla fall om du är det minsta intresserad av mat och/eller folkliv.

Fotnot: Torgny Nilsson är en gammal klasskompis som jag facebookade med förra veckan, efter att inte har pratat med honom på tio år. Därav slippen vad gäller författarnamnet. 

Renchips från förra årets buffé.

Loppan i Troppan?

Jag har fått veta att jag helgen efter min födelsedag/Thereses bröllop inte ska boka in något, för då ska jag resa någonstans. Jag önskar mig alltid en resa av Sam i present på min födelsedag, men det brukar sluta med att jag ger honom en på hans födelsedag istället (Amsterdam, Berlin). Så jag är överlycklig redan.

Egentligen vill jag säga “vartskavi, vartskavi, vartskavi” en gång i kvarten, men jag är alldeles för mogen för att vara så nyfiken. Jag undrar inte alls en gång om dagen (minst) vart det bär hän. Inte alls. Och eftersom jag är fullständigt obrydd och inte alls letar efter ledtrådar till det hemliga resmålet, så hoppas jag att inte du heller bryr dig. Sånt här är ju inget att hetsa upp sig över. Så: