Kickis skrivklåda

En gång i tiden lottade Vecko-Revyn ut en läppförstoring. Det var ett misstag, det blev offentlig avbön och skampåle. Nu är det historia.

Och världen verkar verkligen ha fortsatt att snurra. Inte minst för att nu lottas det ut läppförstoringar igen. På bloggar. Se bara här på Right Now. Och inte en kvällstidning har nappat än, trots sommartorkan på nyhetsdeskarna. Och bloggar kan ju inte jämföras med en snart 75-årig tjejtidning. Dels är Vecko-Revyn en anrik institution som, precis som Frida, har ett ansvar. Och tar ansvar. Medan alla bloggar är snabba att skrika “jag är ingen förebild, jag har inte bett om att få vara förebild” och är så naiva att de inte förstår att man inte väljer att bli förebild, att offentligheten kommer med ansvar. Dels så förstår inte “gammelmedia” vilken makt bloggarna har och tänker förmodligen att “så farligt inte väl inte det där”. Och kanske är det också så att tiden har rullat och ingen orkar bli upprörd över en liten utlottning av ett skönhetsingrepp?

Kissie äter bantningspiller avsedd för överviktiga trots att hon har ett lågt BMI, Right now lottar ut läppförstoringar. Jag tycker det vore lämpligt att någon fler än jag reagerar.

Imorse klockan 08.20:

Kicki: Kom igen, kroppen! Nu drar vi ut och springer igen.
Kroppen: Är du dum i huvudet? Du vet ju hur det gick senast.
Kicki: Men då hade vi bara sovit sex timmar. Nu har vi sovit nio timmar. Du är ju praktiskt taget pånyttfödd.
Kroppen: Du är galen.
Kicki: Nej, då, kom bara ska du få se så fint det går. Vi kan springa lite långsammare nu också.
Kroppen: Aha, det här var ju inte så tokigt. Okej’rå, men bara en kort bit.
Kicki: Vi springer ju alltid bara korta bitar.
(Vi springer en stund under tystnad.)
Kroppen: Nu börjar det bli jobbigt. Vad får jag för belöning om jag tar mig hela rundan runt?
Kicki: Du kan få en eftermiddagslur. Och så kan du slippa jobba idag!
Kroppen: Cool!
Kicki: Men då får du jobba imorgon istället.
Kroppen: Deal.

Igår morse klockan 07.20:

Kicki: Kom igen nu, kroppen, nu ska vi ut och röra på oss! Det här jävla jobbandet är inte bra för dig, nu ska du få en vitaminkick i form av en joggingtur!
Kroppen: I helvete heller.
Kicki: Se så fint det är ute! Och du har fått pollenmedicin så du kan andas också. Bra, va?
Kroppen: Jag går och lägger mig igen. Om du inte går hem på en gång, så lägger jag mig och vilar direkt här på asfalten.
Kicki: Nu ska vi inte vara negativa! Nu är vi ju så gott som halvvägs (om man rundar av uppåt till jämna kvartar). Vi tar i lite extra, va, för att motverka den sena tidens ohälsosamma leverne?
Kroppen: Du är ju störd! Det är inte mitt fel att jag mår så dåligt att jag knappt kan lyfta benen.
Kicki: Kom igen, nu kör vi! Om tjugo minuter är det över, tänk på det!
Kroppen: Fuck off.

I vattenspridaren i odengatsbacken just nu.

Man kan ju tycka att det var lite korkat att försöka skryta med en lufs-runda på två kilometer en dag som denna.

Jag så mycket snabb.

Som jag tidigare har berättat är sömn och motion två viktiga förutsättningar för att jag ska kunna jobba så mycket som jag gör. Så eftersom den senaste veckan mest har inneburit jobb och vin, och absolut inte sömn eller motion, och då jag för övrigt inte tränat tillräckligt den senaste månaden, åkte de förhatliga joggingskorna på idag.

Det gick inte fort och jag sprang inte långt, men jag gjorde’t. Eftersom jag är en mycket kreativ person brukar jag ofta komma på bra anledningar att inte springa så hemskt långt. Till exempel “En basketspelare behöver egentligen aldrig springa mer än fem kilometer”, “jag kan inte vara ute längre i solen, jag glömde solskydd” och “inte bra att springa längre än så här när jag inte ätit frukost, rätt vad det är får jag blodsockerfall och svimmar”. Svagt.

Men huvusaken är ATT jag tränar. För bieffekterna blir att jag lever allmänt bättre med mindre alkohol, mer regelbundna måltider, mer sömn och att jag stretchar, vilket är sjukt viktigt när man sitter framför datorn så mycket som jag. Och lite bättre kondis är bättre än lite sämre kondis.

Så: Jag gjorde’t.

Jag gick och la mig tidigt igår så att jag skulle kunna hoppa upp med tuppen och jobba. Men tji fick jag. Jag vaknade fem med sådan nackspärr att jag inte kan göra något alls. I alla fall inte speciellt fort – det här inlägget har tagit en halvtimme att skriva.

Jag har ont när jag gör allt utom möjligen tittar rakt fram och vilar höger arm samtidigt. Jag har alltså problem med att lyfta armen, använda musen till datorn, och böja huvudet uppåt och nedåt. Det innebär att jag inte kan:

1. Jobba.
2. Torka mig när jag har varit på toa.
3. Tvätta håret.

Alla tre medför som du förstår ganska stora problem.

Uppdatering: Jag kan heller inte:
4. Ta på deodorant i vänster armhåla.

treningswerk. kan inte längre sätta mig ner normalt. måste falla. benen kan inte vika sig längre.

Nej, men jag är så spänstig. Det är jag. Min lagkompis, Nina Bärlin, som är något mindre avdankad  basketspelare än jag är (f.d. landslagskapten) lurade mig att ta ett av hennes träningspass. Hon är nämligen ledare på Bodies in Motion vid Slussen och tyckte att cirkelträning vore något för mig.

Det hade hon jävligt rätt i. För det var jättekul medan det varade. Trots att jag varken kunde balansera på en badboll (pilatesboll) eller hoppa rep i figurer (på grund av mina koordinationsproblem) så studsade jag runt och tyckte det var kul att vara rörlig. Kanon.

Problemet är bara att jag inte längre kan röra mig. Efter passet fick jag knappt upp armarna till huvudet såpass att jag kunde schamponera håret. Jag var en hårsmån (haha) från att be min duschgranne klämma i balsamet. Armarna kom liksom inte ända upp i huvudhöjd. Ett miffo redan då.

Och idag. Vaggar som en gravid kossa. Bokstavligen, inte bildlig, kossa. Skämmer ut mig bland folk. Kossa. Mu. Kossamu.

Det gör så jävla ont.
I hate Nina Bärlin.

Jag undrar om jag ska göra om det nästa vecka. Vad tycker du?

Jag skulle ha varit på väg till Umeå nu, men Sam är sjuk. Först tänkte jag att det kunde vara jet-kag, eller möjligen mansinfluensan, men igår kväll hade han 38,2 i feber, och då hävdade han att han var piggare. Det kom som en överraskning under tisdag förmiddag, och han känner sig också risig i kistan på ett obekant sätt. Frågan är om han inte tål den svenska maten, eller om han har fått i sig någon liten amöba i Thailand. Vi avvaktar med resplanera ett tag tills vi vet, och så hoppas jag på att inte smittas, amen.

Jag hatar Södertälje lite mindre nu när vi vann mot dem, och alltså kom före dem i vårt slutspel (vi blev bäst i tabellens nedre slutspel, jag vet inte om det är bra eller dåligt). Men jag hörde en så rolig grej: Tydligen är södertäljebor kända för att vara onda. Att våra motståndare började skälla på varandra tre minuter in i matchen i lördags förvånar ingen när jag berättar det. En person berättade att när hon var yngre ville hon inte dricka kranvattnet när hon var på södertäljebesök, för hon trodde att hon också skulle bli så då. Hahahahahaha!

I veckan har vi träningsledigt, men jag som ska till Umeå över påsk hoppas på att då få köra med mitt gamla lag, som jag spelade med senast 1993. Den 24 april har vi återträff i Stockholm och ska spela vänskapsmatch mot mitt nya lag, så en gemensam träning under påsken vore på sin plats. Från vad jag förstår har ingen i mitt gamla lag spelat sedan, tja ungefär 1993.

Spelarna från -93 i åldrad form.

Seger!

Södertälje kan så jävla dra åt helvete. 73-53. Storkross.

Puh.