Kickis skrivklåda

Idag har jag bloggat så mycket att jag inte har hunnit jobba med boken. Hoppsan!

Det var ju inte meningen.

Eller?

När man som chefredaktör tar emot jobbansökningar finns det inget värre än där den sökande skriver: “… därför tror jag att ett jobb på amelia skulle passa mig”, när man jobbar på till exempel Femina och inte på nämnda amelia. Sånt slarv ger inga jobb (om nu någon trodde det).

Strax innan jul hade ett visst sminkmärke en pressfrukost som jag inte var bjuden på. Vilket är helt okej, för vissa lyxmärken kanske inte City känns så häftigt, för trots de 600 000 läsarna är det en gratis-tidning. Så jag hörde istället av mig till sminkmärket via mail och bad om att få materialet som delades ut på nämnda pressfrukost. Inget svar. Så jag ringde. Och fick till slut materialet över mail. Mailet börjar: “Hej Titti!”

Jag menar, om denna kvinna – som jag har haft kanske 50 jobbkontakter med genom åren på SOLO, Vecko-Revyn och amelia – inte kommer ihåg vad jag heter och inte uppfattar det över telefon så står för fan mitt namn i min mailadress. Hur kan hon maila till Kicki och skriva “Hej Titti!” – ?

Hon måste ju vilja förolämpa mig med flit. Eller så är hon helt dum i huvudet. Eller så har hon alldeles för mycket att göra, grav hörselnedsättning och är ordblind samtidigt. Jag tror på det senare.

(Om någon fellow skönhetsreporter läser detta får ni gärna gissa vilket märke det gäller!)

Förra året skrev jag följande i en artikel om svenska up&coming desigerns i Klick! Mode:

“Evil Eve
Eva Ottosson jobbade tidigare som marknadskoordinator för supertrendiga märket Whyred, men designar nu smycken under namnet Evil Eve. Basen för designen är alltid guld och elegant glam, men färger och former kommer från godis eller blommor.
– Man ska känna sig som a million bucks när man bär mina smycken. Evil Eve-bäraren är glammig, självsäker och har attityd. Min vision är att bygga ett accessoarimperium med skor, väskor och solglasögon.”

Nu kommer Evil Eve att börja göra skärp.

Skärp, ca 800 kr, www.evileve.se.

Igårkväll träffade jag resten av Drinkar&Män-gänget. Vi fick äta middag på Sturehof, vilket var mer trevligt än gott. Eller, jo, det var gott, men jag tycker att det finns många flotta restauranger som har bättre mat. Jag vet inte vad det var, men det saknades något. Lite lam kryddning. Lite för mycket smör i toastens stekning. Lite för salt. Något var det.

När jag och Ingrid började prata om iTrim (hon har också gjort ett gästspel där) och jag förklarade att jag gjorde flera övningar fel första gången jag var där (och således inte tyckte att träningen var så jobbig), började en annan dam i sällskapet fnissa.
“Det är så roligt att höra er prata om träning!”
Förlåt?

Den som tror att Ingrid är en soffpotatis har inte sett henne springa omkring på en strand med en boll flera timmar i sträck, likt en lycklig Golden Retriever. Och förlåt men för ett år sedan spelade jag basket i division 2. Vad gör fnisskvinnan ifråga? Yoga? Det är fan inte träning, det är en andningsövning.

Jag har varit en duktig kicka och promenerat fyra gånger i veckan sedan i augusti. Det har inte varit så jävla jobbigt – för mig handlar det bara om att 1) vilja, 2) bestämma sig och sedan 3) utföra. När jag slutade spela basket var promenader den enda motionsform jag stod ut med. Jag hatar gym, gymmaskiner, gymövningar, gymtränare, gymmens sekttänk och gymfolk. Jag gillar egentligen bara träning med boll och det är svårt att bli bra på till exempel pingis eller volleyboll när man är 32 år. Promenader var svaret på mitt träningsbehov.

Men nu är det modddigt. Och svårt att gå. Så då kom Jessica som en räddande ängel med ett närbeläget iTrim, där man kör en cirkelträning i endast en halvtimme och får optimal träning, både kondition och styrka. I’m hooked!Det är den träning som mest påminner om basket. Det är inga konstiga maskiner, ofta tränar du med kroppen som motstånd, det är intensivt, flåsigt och snabbt. Pang bom tjoff! så är du färdigtränad.

Jag tror att det egentligen är träning utformad för viktminskning.
“Men du tränar väl inte för att gå ner i vikt?” sa Jessica.
“Nej, jag tränar för att inte gå upp i vikt”, sa jag, som om någon missat det är en mycket matglad person. (Löjrom, lasagne, chips, korv, salami, ost – mmmmm!)
Men det är inte hela sanningen. Jag tränar också för få kondition att orka jobba intensivt, och för att jobba bättre. När jag brände ut mig var min läkare så hård med att jag måste börja träna (igen), att han vägrade sjukskriva mig om jag inte började röra på mig. Klok man.

iTrim tillåter stressiga arbetsdagar och goda semlor. Kan det bli bättre?

Förra veckan missade jag tydligen mitt foundationtest också! (Glöm inte att klicka på länken till bildspelet längst ner i artikeln för att se själva testet.)

Jag testar foundation på Soerine. Bild från City.

Missa inte gårdagens handcrèmestest i City!
(Jag höll på att missa det själv.)

Linda Hallén testade handcrèmer. Foto från City.

Tydligen är det många som vill gå universitetens författarlinjer och andra skolors kurser i kreativt skrivande. Glöm det, säger jag. Kreativt skrivande är det värsta som finns, värre än att skriva utelistor i skandinaviens största kvällstidning och bli (illa) omtyckt därefter.

Har nu börjat omarbetningen av romanmanuset och tycker att allt jag har skrivit hittills är värdelöst. Varenda rad är en klyscha, varenda karaktär en seriefigur, varenda dialog ett illa maskerat försök att få fram fakta/etablera relationer/visa karaktärer. Manus hade inte varit med genomskinligt om jag hade varit glasmästare. (Se där! En klyscha till!)

Det hjälper inte ens att jag tröstshoppade igår. (På H&M, vilket är det enda en författare har råd med, om någon undrar.)

Grön klänning med klockad kjol, 398 kr, H&M.

Och så här i 32-årsåldern kan jag konstatera att jag inte har några tillgångar för jag har bott i hyresrätt i tio år. Min hyresvärdinna har tjänat en massa pengar, själv har jag inget av värde att sälja om jag skulle vilja köpa lägenhet som är större/bättre/inne i stan.

Man kan inte alltid var smart.

En gång, på en semestervecka till Gotland, hyrde jag och väninnorna en lägenhet som var mycket märkligt inredd. Icke-fungerande flipperspel, skeva saloondörrar till vardagsrummet och läderklädd bar inklämd i ett hörn. Frida fick astma av sofforna, som visade sig vara halvmögliga – och då har jag ändå bara nämnt de fräscha delarna av lägenheten.
Det var en väldigt skojig vecka, jag och min roomie Charlotta drog en drink till frulle en dag minns jag, fortfarande liggande i sängen, men boendet var under all kritik. Det visade sig vid lite hälsosamt snokande att vi hyrde lägenhet av en krematorietekniker.

När jag och Sam idag tittade på en etagelägenhet vid Medborgarplatsen, tror jag att vi tittade på nämnde krematorieteknikers andra bostad. Visst var den här lägenheten mögelfri och fräsch, men läderklädd kyl och frys? Köksbänken var ett rektangulärt stycke massiv marmor, med en liten rektangulär nedsänkning som ho, i övrigt inga detaljer. Inte helt olikt arbetsbänken i CSI:s bårhus. Och jag tror inte att han hade sin stjärnkikare att titta på himlen med, om jag säger så.

Ingen lägenhet idag heller.