Slarviga PR-människor
När man som chefredaktör tar emot jobbansökningar finns det inget värre än där den sökande skriver: “… därför tror jag att ett jobb på amelia skulle passa mig”, när man jobbar på till exempel Femina och inte på nämnda amelia. Sånt slarv ger inga jobb (om nu någon trodde det).
Strax innan jul hade ett visst sminkmärke en pressfrukost som jag inte var bjuden på. Vilket är helt okej, för vissa lyxmärken kanske inte City känns så häftigt, för trots de 600 000 läsarna är det en gratis-tidning. Så jag hörde istället av mig till sminkmärket via mail och bad om att få materialet som delades ut på nämnda pressfrukost. Inget svar. Så jag ringde. Och fick till slut materialet över mail. Mailet börjar: “Hej Titti!”
Jag menar, om denna kvinna – som jag har haft kanske 50 jobbkontakter med genom åren på SOLO, Vecko-Revyn och amelia – inte kommer ihåg vad jag heter och inte uppfattar det över telefon så står för fan mitt namn i min mailadress. Hur kan hon maila till Kicki och skriva “Hej Titti!” – ?
Hon måste ju vilja förolämpa mig med flit. Eller så är hon helt dum i huvudet. Eller så har hon alldeles för mycket att göra, grav hörselnedsättning och är ordblind samtidigt. Jag tror på det senare.
(Om någon fellow skönhetsreporter läser detta får ni gärna gissa vilket märke det gäller!)
English
German
Spanish
French
Italian
Portuguese
Japanese
Korean
Russian
Chinese
Kommentar av Jennie
31/1 2007 @ 15:55
Jag får mängder av jobbmejl som börjar “Hej Jenny” fastän avsändaren har lyckats skriva “jennie” i själva mejladressen…