Kickis skrivklåda

Det känns märkligt nog mer naturligt att göra en lista på vad som har varit bra, än en lista över vad som har varit dåligt, under det gångna året. Detta trots att 2005 har varit ett pissår. Det började i tsunamidrabbade Krabi och slutade med arbetslöshet (eller frilans som det heter i mitt yrke). Däremellan hann Sam göra slut (men också komma tillbaka), jag har hunnit med tre stora konflikter med väninnor och hundra små med min mamma.

Så kanske är jag bara en glad skit. Eller bra på att blicka framåt. Eller expert på förträngning. För här kommer:

Bäst med 2005, smått som stort
1. Blahnik och Choo
När man gör något bra, ska man belöna sig själv. I år har jag åstadkommit två saker yrkesmässigt som jag är stolt över. Den 18 mars (numer utnämnd till internationella skodagen av mig och Ammi, som köpte sina Fryes samma dag) slog jag till på ett par Jimmy Choos Juliet i silver. Och den 2 juli blev jag stolt ägare till ett par Rosetta-pumps i svart mocka från Manolo Blahnik. Manolo-butiken är så vansinnigt tjusig att man inte ens får se kassan. Expediten går in bakom ett tjockt draperi med ditt kreditkort medan du sitter och pöser i en rokokostol.
Jag är verkligen stolt över mina skor, och kanske än mer över vad som ligger bakom.
(Det bästa med den här belöna-sig-själv-regeln är att den bara gäller en väg: När du gör saker som du inte är så stolt över, behöver du inte lämna tillbaka något.)

2. Sams uppbrott
När en dålig situation ställs på sin spets, blir man tvungen att ta reda på vad man själv vill och också förmedla det. Till slut ledde Sams kris till att vi började prata. Förhoppningsvis pratar vi ännu bättre 2006.

3. Nya vänner
Tänk att man i min ålder fortfarande kan hitta nya och roliga vänner. Ser fram emot mycket mer av Carina Förne och Malin Norman under nästa år!

4. Julbordet på Utö
Det enda som är bättre än nya vänner, är möjligen gamla vänner. Det är lyx att få vältra sig i prövad och befunnen gedigen vänskap en hel helg. Än lyxigare är att göra det över en delikatessbuffé.

5. Min diamantring
I ett läge när det mesta var dåligt, firade jag mig själv genom att lägga pengar jag inte hade på något jag verkligen ville ha.

6. amelia-tänket
Jag har lärt mig att se tidningar på ett nytt sätt under mina sex månader på amelia-förlaget. Intressant.

7. Miami
Även om jag tycker bättre om Boston som stad, var det i Miami som jag och Sam lyckades möta varandra under vår semester. Mindre bråk, mer mental synk.

8. Lämna katastrofen
Efter en vecka i telefon, fick jag och Sam och våra fyra föräldrar, den första januari fly Krabi, till andra sidan Thailand och lyxresorten Evason Hua Hin. Där gick det bättre att inte tänka på vad som hänt.

9. Hotell Kung Carl
Så många kvällar som jag och resten/rester av Drinkar&Män har häckat där. Vår relation med vår favortihotellbar kröntes med en fest i en Victoria-sviten. Fyra personer brände sig på bastuaggregatet, fem personer rymdes samtidigt i badkaret, tre personer moonade mot Stureplan, två vakter avslutade festen åt oss. Resten är censurerat.

10. Min Botkier
Jag visste att jag ville ha en dyr väska, men inte vad jag skulle köpa. På Barneys Co-op i Miami hittade jag min pärla, Botkiers triggerbag i färgen Pearl. Hon har inte lämnat min arm sedan dess.

Bubblare: Sagotanten. Mamma Mia-kvällen med Sam och alla fyra föräldrar. Paris med Charlotta, Anna och Maria. Veckis-konferens i Palma. Chokladmartinin på roterande restaurangen The View i New York. Korall och vinröda kilklacksskor från Zara. Lobsterroll i Boston. Abercrombies mysbyxor.

Sämst med 2005
1. Jag har inte skrivit klart min roman
2. Jag har knappt börjat skriva min roman
3. Inga Moschino
Jag avvaktade att köpa ett par Moschino Cheap’n Chic-pumps i strå och lavendelfärgat läder, fast de kostade endast 800 spänn på rea i Miami. När jag ångrade mig och gick tillbaka var de redan sålda. Av detta har jag lärt mig att impulsshopping kanske har sina nackdelar – som att man ibland måste göra en extrarunda till affären för att lämna tillbaka benvita strumpbyxor – men ändå är att föredra framför strukturerad, planerad och budgeterad shopping.
4. Otydligheter på jobbet
5. Kaschmirtröja från Oasis
Noppade redan första dagen. Har inte orkat gå tillbaka med den.

Efter en god natts sömn, har min ilska lagt sig något.
Guldmarängkjolen får bäras med svart, det blir bra.
Allt vitt och crèmevitt ska returneras, då det inte direkt var de mest smickrande färgerna just till en kort ballongkjol. Ballong-överallt blev helhetsintrycket.

Så, då borstar jag av händerna och anser ärendet avslutat.
Och istället för att hetsa upp mig över felköp, som går att lämna tillbaka, tackar jag Gud för helfigursspeglar, som hindrar mig från att gå ut utklädd till leverkorv. Amen.

Fast vaffan.
Det där #%&€ linnet får ju mig att se ut som värsta tjocksmocken. Helvetes jävla *?#%€! Och guldstrumbyxorna förvandlar mina mina ben till äckliga små vita leverkorvar. För att inte tala om paljettvästen! Och förresten så vettefan om guldmarängen är snygg till att börja med. Allt kanske är den där satans guldmarängens fel.

Jag hatar min kropp.
Jag kan inte shoppa.
Allt är skit.
Jag kommer att se ut som en jättebäbis i vitt (med guldbeige inslag) imorgon.

Där fick jag för att jag så äckligt självsäker sa “när det kommer till mode är det bara att ha“.
Det är inte alls bara att ha! Det gäller att bara ha det rätta humöret! Och det har jag fan inte. Jag har fan bara ett dåligt skithumör just nu.
Mina kläder passar inte.

Jag går inte på nån jävla fest.

Idag när jag och Sam var klara med alla våra ärenden i City, fick jag så ont i halsen att jag inte kunde åka med honom till IKEA och köpa tråkiga arbetsrumshyllor. Han fick sätta kurs på Kungens kurva på egen hand.

När han hade åkt blev min hals lyckligtvis mycket bättre, så jag kunde ta en liten promenad och titta i skyltfönster. Och titta inne i affärer. Och titta i ett provrum på NK. Och sedan i ett provrum på Oasis. Och hoppsan! Så hade jag flera saker i shoppingkassar med mig hem, jag vet inte riktigt hur det gick till.

Men det har inte bara varit impulsshopping. Nej, jag har faktiskt köpt saker jag behöver. Förra veckan råkade jag köpa en liten ballongkjol i crèmevitt och guldglitter, ungefär i guldmarängfärg. Om jag ska kunna ha den på nyår tillsammans med guldpaljettvästen från Oasis som jag fick i julklapp (av Tomten), behöver jag både ett vitt linne och fina strumpbyxor. Ett vitt linne kan ju inte vara så svårt att hitta.

Efter att ha provat alla vita haussade Calida-linnen som finns, upptäckte jag att alla, alla, var genomskinliga. Även alla andra dyra linnen, typ Armani och Calvin Klein, var antingen a) genomskinliga eller b) för korta.
Men på världens bästa butik Day hittade jag det perfekta vita linnet, tajt och med insydd bh.
Det borde jag ha begripit. Day är som Oasis – trendigt, kvinnligt, glamouröst, bärbart och passar mig i storlekarna (dvs inte supersmala i midjan). Hela Day-hörnan på NK glittrade som Aladdins skattkista av pärlbroderade festklänningar och paljettprydda linnen med guldsnoddar.

Sedan hade jag spanat in ett par guldfishnets från La Perla på NK, men när jag kom närmare insåg jag att guldnätet satt på en bredare rosa tråd.
“Jättefint”, sa expediten. “Det ser ut som att dina egna ben lyser igenom.”
Hmpf. Jag har inte rosa ben.
Oftast är expediter jättebra, men ibland blir man mörkrädd. Som när en Oasis-expedit på Debenhams försökte sälja på mig en cocktailklänning och jag sa “jo, i och för sig skulle de passa bra till mina Manolos”. Hon visste inte vad Manolos var! Varför ska man då lyssna på vad hon tycker är snyggt och trendigt?
Och, för att förflytta mig tillbaka till NK, varför vill jag ha rosa ben?
Så jag knatade över till H&M Beautybox i Gallerian och hittade både crèmevita och guldstickade strumpor (om än inte fishnets) och ett par benfärgade ankelsockar. Slog till på allihop så jag får lite stylingalternativ. Nu blir det ett snyggt nytt år, minsann.

Expediten på H&M kollade extra noga på mitt leg när jag skulle betala. Eftersom jag hade flottig hårbotten, har ett herpes the size of Texas på läppen och var allmänt skabbig så kunde jag inte klandra henne.
Men precis när jag skulle gå sa hon “jag tycker din blogg är jättebra”. Tihi! Först blev jag generad, men sedan blev jag jätteglad. (Även om jag förstås hellre hade velat vara högklackad, solkysst och nyfriserad.) Vad rart att vissa tjejer kan ge varandra komplimanger utan förbehåll och avundsjuka baktankar. Tack, Johanna på H&M, för att du sa snälla saker idag, fastän jag var ful!

Och tack snälla Linda Skugge som generöst tipsar om min blogg i sin. Jag hejar på dig i slaget om Ugg! Stylish Keira Knightley har de gröna Cargo-Uggsen från Metropolitan Collection. De är skitsnygga!

Jag och Sam ska fira nyår hos Carina Förne och Jesper i deras nya lägenhet på Lilla Essingen. Räknar med att få njuta av fin utsikt över stans fyrverkerier från terrassen på 60 kvadrat. Det kommer några andra människor också, men det blir en liten fest. Med kommer också min och Carinas gamla vän Pol Roger (uttalas enligt oss som ett svenskt dubbelnamn, Pål-Roger). Sist vi partajade med honom slutade kvällen med att vi imiterade grönsaker. Så ska det inte bli den här gången.

Carinas mailade mig tidigare i veckan:
“Chrille som tydligen är en virtuos på helstekt oxfilé skulle anförskaffa bra kött(hur vet man att kött är bra när man köper en hel bit undrar jag, man kan ju bara se utsidan…som att visa upp en hel lax med huvud, fenor och allt och hävda att köttet är fint…jag fattar inte, men så äter jag ju inte heller kött).
Hur som helst så blir chrille “chef kött”.
Vill man ha en chefs- och ansvarspost så går det alltså bra att lämna en intresseanmälan.”

Så jag har axlat manteln som “chef dessert”.
Nu är desserter ingalunda min starkaste gren.
Medan jag bara kan improvisera mig fram bland grönsaker, kött och kryddor när det gäller för- och huvudrätt och alltid får till något spännande och välsmakande, måste jag slaviskt följa receptet för att inte fucka upp den (på papperet) enklare efterrätten.

Ett hemskt exempel på misslyckanden av dessertkaraktär, är min improviserade Frozen Hjorton Cheesecake DeLight.
Det var en mix av de två befintliga recepten Frozen Youghurt och Hjortoncheesecake, som jag blandade och tänkte “hjortron kan aldrig vara fel” och “light måste vara bra när vi talar om kvinnan som äter en förrättsgazpacho – med bortbetad pilgrimsmussla – till lunch.”
Och visst smakade det Norrland, men inte hjorton. Snarare Västerbottensost. Härsken och smulig sådan.
Så nej, här hittas inte på någonting när det kommer till desserten.

Men.
Jag har ett ess i kockärmen.
Det finns en efterrätt jag har gjort flera gånger utan att en enda gång förvandla den till oätligt bajs.
Här kommer receptet, som från början är från Allt om mat. Och kom ihåg – ingen kan misslyckas!

Idiotsäker mockamousse
1 dl starkt kaffe
300 g mörk choklad
2 äggulor
6 dl vispgrädde

Gör så här: Häll kaffet i en kastrull. Låg chokladen smälta i kaffet på låg värme. Låt svalna. Rör ner äggulorna, en i taget. Vispa grädden (inte för hårt). Blanda allt försiktigt. Häll i små glas. Låt stå i kyl minst tre timmar, gärna över natten. Garnera med silverkulor, rivet apelsinskal eller riven vit choklad.

Det enda som är svårt är att inte ha för hög värme på plattan när man smälter chokladen, och att separera äggen. Och att inte äta för mycket, för moussen är gaaalet god! Jag har provat med lite olika choklader och kommit fram till att NK:s egen Valhrona är en given hit. Imorgon ska jag prova 2/3 85 %-ig Michel Cluizel-choklad och 1/3 den billigare 70 %-iga Valor. Man vill ju att chokladsmaken ska vara bitter men inte elak, för att stå sig mot kaffetonen.
Jag har funderat på att prova att garnera med hallon, men inte ens så lite vågar jag improvisera. Silverkulor är fina, om än oätliga.

Jag och Sam gjorde en raid på stan idag, sista dagen med (stor) hyrbil. Båda våra Samsoniteväskor har blivit rejält misshandlade under flygturer och behövde renoveras, så vi åkte in på snälla Samsonite-affären, som lagar sina egna väskor jättebilligt.
“Har ni anmält detta hos flygbolaget?” undrade den välmenande expediten. “De ska ersätta såna här skador.”
Sam började asgarva. Han har lite för många flygmil för att inte se humorn i att ett flygbolag faktiskt skulle vara på kundens sida.
Jag orkade inte ens höja ögonbrynen. Det är sant att flygbolag (en del, få, utvalda) ersätter skador. Men bara om du har bildbevis på att väskan inte var skadad innan flygturen, eller att du har smygfilmat bagage-hanteraren som bröt av handtaget. Och även de få utvalda flybolaget, typ SAS, gör det godtyckligt. Andra, som My Travel, ersätter inte alls, enligt sånt-får-man-räkna-med-principen.

Sam skrockade fortfarande muntert för sig själv när vi gick därifrån.

Jag har ont i halsen för andra dagen i rad och profiterar skamlöst på detta.

Imorse kl uppstigningsdags:
“Ååååh, vad jag har ont i halsen! Duscha först du, så får jag sova lite till.”

Imorse kl strax efter uppstigningsdags:
“Saaaaaam! Jag är hungrig. Ajaj, min hals! Mackor! Honungsvatten!”

Vid lunch:
“Saaaaam! Det snöar och jag har ett möte i Hammarbyhamnen. Kan du skjutsa mig?”

Kl 15.00 (i mobilen):
“Saaaaam! Mitt möte är klart nu. Det snöar fortfarande. Kan Taxi Sam komma och hämta?”

Kl 16.15
“Saaaaam! Jag är hungrig! Åååh, jag måste nog vila lite nu. Vad gott det vore om maten var klar när jag vaknade.”

Hahahaha! Jag älskar att vara sjuk!

Igår när jag skulle sova, somnade jag inte. Istället låg jag och funderade på mitt kommande arbetsliv. Tydligen funderade jag på det så mycket att jag har drömt om det hela natten. Jag har drömt att jag har börjat på två nya jobb. Först var jag på ett helt nytt jobb inom tv, sedan började jag på Frida Förlag igen (där jag jobbade på SOLO 1997-2000, de sista 30 månaderna som chefredaktör).
Märkligt. För allt i drömmen gick ut på att ta reda på vad jag egentligen ville göra. Precis som min terapeut brukade säga: Det undermedvetna är fantastiskt. Det bearbetar våra problem medan vi sover eller tänker på annat.
För just vad jag vill göra, var precis vad jag funderade på när jag försökte sova igår.

Jag som ibland påstår att Sam inte tar för sig när han vill ha något, utan väntar tills stekta sparvar trillar ner i huvudet på honom, har gjort likadant själv sedan jag slutade på SOLO. Jag har sagt “ja tack” när ett bra erbjudande har korsat min väg, oavsett om det har varit fasta jobb eller frilansuppdrag. (Jag har också faktiskt sagt “nej” ibland, men jag har aldrig själv sökt upp en uppdragsgivare.) (Usch, jag låter ju både feg och bortskämd.)
Jag har haft tur och fått roliga och spännade jobb på köpet!
Men när jag nu har chansen att på något sätt börja från noll borde jag navelskåda lite och känna efter vad exakt jag verkligen vill.

Så: Vad vill jag? Vad tycker jag är roligt? Vilka faktorer är viktiga för mig när jag jobbar?

Jag vill skriva böcker.
Jag tycker att shopping, mat, hundar och fina saker är roliga.
Det är roligt att måla tavlor.
Det är viktigt för mig att arbeta med roliga människor (även om det blir svårt att toppa min tid med Charlotta) och på ett ställe där kreativiteten kommer främst.
Det är viktigt för mig att lära mig något av dem jag jobbar med (det allra bästa med Adamo, under de korta stunder jag såg henne, var att hon alltid hade något supersmart att säga om tidningar).

Hm.

Min dröm slutade med att jag blev sjukhuschef, värvad av min gamla Ume-basketcoach Johan Sandström, till ett sjukhus där alla roliga jag någonsin har jobbat med arbetade.
Vad kan det betyda?
Att jag har sett för mycket på “Gray’s Anatomy”?

Det är svårt att ranka sina klappar när man bara har fått bra och fina saker. Och ännu svårare när man har fått jättemånga bra och fina saker. Dessutom är det fult att värdera presenter, givna av kärlek, på det sättet. Så:
Klapptoppen 2006
1. Genomskinliga plastboxar Från Lisbeth Dahl, med formgjutna rosor på locket. Att förvara fina skor i.
2. “Drinking Ludo”, vilket närmast kan översättas med “Fia med hutt”. Ser fram emot att köra dubbel mot Frida och Christofer.
3. Brun vintage ödleväska. Min mamma är the queen of 2nd hand!

Bubblare: “The doggy bone cookbook” med recept på hur man bakar hemgjort hundgodis. Nej, jag har ingen hund (än). Men man kan väl få drömma?

Klappar jag själv har gett bort som jag är väldigt nöjd med:
1. Clark’sDesert Trek ökenkängor, i en ny variant med mörk bakkappa. Till Sam.
2. Prenumeration på ToppHälsa, världens bästa tidning för den hälsointresserade kvinnan, full av bra information och även vissa “genvägar” för oss som inte orkar leva nyttigt jämt. Till svärmor.
3. Rysk handmålad brosch. Blommotiv på träplatta, från Moscow Arts & Craft i Helsingfors. Till mamma.

Bubblare: “Nightmare before Christmas”-necessär åt Burton-fantasten Amalia.

Hm. Jag kanske inte var så dålig på klappar i år i alla fall. Eller så är det här också såna där typexempel på klantiga feltänk, som när jag gav bort favoritboken “Shopaholic ties the knot” till en person som inte läser engelska.

Det blev dubbelt julfirande i år. Först hos mamma, med släkt och katter och katthår och Sam. Sedan hos Sams föräldrar, med ugnsbakad lax och Harry Potter-filmer och en andra julklappsutdelning och Laphroaig.

I år är första året på länge som jag inte är helt nöjd med de julklappar jag har gett till folk. Tidigare år kan jag efteråt fatta att “jaha, det där var ju inte så lyckat, hon har visst gått ner 20 kilo i vikt och drar inte längre storlek 42 – så trist att den alldeles för stora toppen var köpt i London för en månad sedan och inte går att byta”. Men jag har ändå känt mig nöjd när jag har köpt klapparna.
Så var det inte i år. Jag känner att jag har dragit ner standarden på mina julklappar i år och inte skämt bort alla nära och kära som jag brukar. Jag har för all del gett fina och bra klappar, bara inte överdådiga, som föregående år.

I år är också första året i modern tid som jag inte har fått en enda dålig julklapp! Ja, något litet frågetecken finns det förstås, men jag har mest bara fått bra saker. Allt ifrån en vedlår med tjerugadd’n (= gammal torr tall, jättelättantänt och luktar himmelskt) till första säsongen av “CSI: NY” på DVD till en aroma-lampa till träningslinne i dry-fit-tyg.

Finns det någon relation mellan de båda faktum att jag a) inte ger så överflödigt som vanligt och b) själv får bättre klappar än någonsin? Är detta någon kosmisk nyck avsedd att ge mig dåligt samvete? Eller är detta någon slags ödets utbetalning efter tre års överdriven generositet?

Eller så kanske ingen annan uppfattar någon skillnad på vare sig mitt julklappsgivande eller -tagande, utan alla är lika nöjda med sina julklappar som vanligt. Och så är det bara tur att alla har träffat så rätt i sina klappar till mig.
Tur eller öde? Slump eller mening?