Kickis skrivklåda

Det blev dubbelt julfirande i år. Först hos mamma, med släkt och katter och katthår och Sam. Sedan hos Sams föräldrar, med ugnsbakad lax och Harry Potter-filmer och en andra julklappsutdelning och Laphroaig.

I år är första året på länge som jag inte är helt nöjd med de julklappar jag har gett till folk. Tidigare år kan jag efteråt fatta att “jaha, det där var ju inte så lyckat, hon har visst gått ner 20 kilo i vikt och drar inte längre storlek 42 – så trist att den alldeles för stora toppen var köpt i London för en månad sedan och inte går att byta”. Men jag har ändå känt mig nöjd när jag har köpt klapparna.
Så var det inte i år. Jag känner att jag har dragit ner standarden på mina julklappar i år och inte skämt bort alla nära och kära som jag brukar. Jag har för all del gett fina och bra klappar, bara inte överdådiga, som föregående år.

I år är också första året i modern tid som jag inte har fått en enda dålig julklapp! Ja, något litet frågetecken finns det förstås, men jag har mest bara fått bra saker. Allt ifrån en vedlår med tjerugadd’n (= gammal torr tall, jättelättantänt och luktar himmelskt) till första säsongen av “CSI: NY” på DVD till en aroma-lampa till träningslinne i dry-fit-tyg.

Finns det någon relation mellan de båda faktum att jag a) inte ger så överflödigt som vanligt och b) själv får bättre klappar än någonsin? Är detta någon kosmisk nyck avsedd att ge mig dåligt samvete? Eller är detta någon slags ödets utbetalning efter tre års överdriven generositet?

Eller så kanske ingen annan uppfattar någon skillnad på vare sig mitt julklappsgivande eller -tagande, utan alla är lika nöjda med sina julklappar som vanligt. Och så är det bara tur att alla har träffat så rätt i sina klappar till mig.
Tur eller öde? Slump eller mening?