Kickis skrivklåda

Världens tristaste helg. Blev sjuk i fredags. Först trodde jag att det var torsdagens vinglas som hade slagit ut mig, men sedan blev flunsan komplett med feber, ont i halsen och värk i kroppen.

Jag fick flytta fredagens Tranan-lunch med Mari (nästa fredag, Micke!), fredagens tjejmiddag på Ljunggrens och lördagens/Internationella kvinnodagens tjejmiddag på galleri Andréhn-Schiptjenko, som jag hade sett sjukt mycket fram emot för att det var ett sånt här underbart tillfälle att bli inslängd i ett helt nytt sammanhang med människor som man inte ännu känner. (Marina måste ha kallt räkna med att BWO skulle åka antingen direkt till Globen eller ut, för annars hade hon väl inte lagt en tjejmiddag på samma dag som Andra Chansen?)

Pisshelg. Istället har det blivit tv, tv och tv. Och sova, sova, sova. Och tycka synd om sig själv, tycka synd om sig själv, tycka synd om sig själv. Men nu mår jag lite bättre, ska jobba som vanligt imorgon. Och plåtas för byline till Svensk Damtidning. Ansiktsmask, var det ja.

Det låter alldeles fenomenalt!

Jag är inte alls sugen på att dricka vin (nix, inte på smällen jag heller…), men tänkte föreslå att vi väl kunde gå ut och käka ändå (my treat).
Lägenheten ser ut som sju svåra år, mannen ska fortsätta städa ikväll, jag har varit på uselt humör senaste veckan och sovit superdåligt, så jag känner att en tidig alkofri kväll blir perfekt.

Skulle du kunna tänka dig Mården ikväll? Kan ju vara spännande i alkofritt sken…!

Puss,
X

I höstas sa en väninna att “Flyga drake” av Khaled Hosseini var den absolut bästa bok hon någonsin läst. Så jag köpte den i julklapp till Sam, som också tyckte om den, och skulle precis börja läsa den själv när jag fick inbjudan till visning av filmen “Flyga drake”.

Så bra! Se den! Du måste!
Sverigepremiär i slutet av mars.

Favoriten Lina Eidenberg, fotograf, har en blogg också. En jävligt rolig sådan. Läs om hennes senaste inlägg om romantiska komedier och hur de är ytterst svåröversatta till verkliga livet (läs här).

Jag har alltid trott att en massa saker beror på alkohol. Efter ELLE-galan, när jag inte drack alls, förstår jag bättre.

1. När jag kom var jag stissig och nervös. Jag gillar egentligen inte stora galej och människor jag inte känner, och det blev inte bättre av att Bindefeld stod i dörren (jag är väl inte hans bästis direkt efter det här , trots att varken han eller jag har problem med hans arbetsmetoder). Dock märkte jag att jag blev mer och mer avslappnad ju mer kvällen gick, vilket jag alltid har trott beror på vinet. Det gör det tydligen inte.

2. Jag fick “highs” när jag träffade kompisar från förr (bl.a. Ann Söderlund) och började dra en massa interntskämt och bonda. Jag har alltid trott att den där rushen var champagnerelaterad. Tydligen inte.

3. När jag kom hem återberättade jag exakt allt som hade hänt under kvällen för Sam, med eller utan poäng, trots att det handlar om händelser och personer som han fullständigt skiter i. Bubblandet om insignifikanta detaljer trodde jag definitivt var ett fyllefenomen. It’s not.

4. Dagen efter vaknade jag med tre nya bakisplitor. Jag brukar skylla dem på lite sömn, mycket sprit och kass mat, men i fredags så åt, drack och sov jag precis som vilken vanlig dag som helst. Det är alltså så enkelt/tråkigt som att jag får dålig hy efter fest.

Jag har absolut överskattat vinets in-/påverkan på mitt liv.

Jag har aldrig varit på ELLE-galan förut. När jag har varit bjuden har jag inte vågat gå för att jag har inte känt någon där, och oftast är jag inte bjuden för att jag inte har haft ett tillräckligt häftigt jobb (tex i år). Så när nu alla stjärnor och planeter stod rätt i universum och jag fick vara Carina Förnes +1 så hade jag höga förväntningar – för höga.

Först var det en lång kö där man fick dricka ett glas champagne (men inget alkoholfritt), sedan var det ett stort hav av människor (men inga stolar att sitta på), sedan var det en bar (där alkoholen tog slut ganska snabbt), sedan läste Pontus Gårdinger en lista med vinnare (ingen visning, inga uppträdanden, bara några korta tacktal).

Roligt var att folk var helt sjukt snyggt uppklädda! Även om man som jag varken åt eller drack på minglet efteråt (där det nästan inte heller fanns stolar att sitta på, bara några få och de blev snabbt upptagna) var det väldigt skojigt att titta på gästernas outfits (se mingel här).

Den här bilden hittade jag på ELLEs mingel. Carina Förne har en Cavalli för H&M-klänning, Charlottas är Philip Lim, jag har min guldboll och Manolos och ont i fötterna… Den enda som hade lika ont i fötterna som jag var Charlotta, det är därför vi har säckat ihop i en trapp.

Å minussidan: Ståplats hela kvällen, ingen action (+ lång torka under prisutdelningen för dem som drack alkohol).
Å plussidan: Fina gäster.

När det är flott kalas känner jag för att klä mig anspråkslöst. Och när det är lågmäld hemmafest vill jag ha guld och paljetter på. I am fröken Tvärtemot. Så när jag ikväll ska få följa med som Carina Förnes +1 på ELLE-galan, tänkte jag få gå i jeans och t-shirt. Men Carina sa nej så nu har jag inget att ta på mig.

Shopping!

Igår var jag på Operan och såg “Cullberg 100 år”, där bland annat Nadja Sellrup dansande Fröken Julie. Hört i damrummet:
Vithårig tant (i en ton så man förstår att hon inte känner huvudrollsinnehaverskan): “Jag har inte sett Nadja Sellrup dansa en huvudroll förut.”
Annan vithårig tant: “Har du inte? Det har minsann jag.”

Operagroupies ser annorlunda ut än pojkbandsgroupies, men de är minst lika måna om att hålla koll på de stora namnen i genren.

Så här såg det ut senast det dansades Julie på Operan…

Nu ska jag ta fram Noel Streatfields gamla ungdomsbok “Balettskorna” och önska att jag också kunde gå på tå, hade långa graciösa armar och rak hållning…

I “Sex & The City – the movie” har Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha 80 olika fantastiska outfits – var.
VAR!
FATTA MODEFROSSA!

Hur fan ska jag få biljetter till premiären? Hoppas Marianne Djudic gör den och inte de där amatörerna på Zap Events eller vad det heter. (Varför de är amatörer? Läs här och här.)

Igår sände TV3 Victoria’s Secrets modevisning där alla världens mest välsvarvade modellkroppar nätt och jämt täcker blygden med en liten, liten, liiiten tygtrasa och ofta har vingar på ryggen.

För musikinslagen stod bland andra Seal, make till VS-favoriten Heidi Klum, och Spice Girls, i sina specialdesignade Cavalli-kostymer. Som en special treatment uppträdde Heidi Klum med Seal och doade/duettade riktigt fint.
Faktum var att hon mimade bättre än världsartisterna Spice Girls. Både Geri och Posh hade uppenbara problem att komma ihåg texten till sin gamla hit “Stop” och tycktes röra munnarna till någon helt annan låt.

Vem vet, de kanske trallade på Danny Saucedos “Tokyo”. Vi som såg honom uppträda med den på Idol-finalen i december vet att den är väldigt svår att mima till.

Seal – kan sjunga. Heidi – mimar fint och är sjukt snygg.

Sporty – kan sjunga. Emma, Mel B –mimar fint. Posh, Geri – har fullt upp att vara viktigast i gruppen, råkar av misstag mima till Danny Saucedos “Tokyo” istället.