Kickis skrivklåda

Sveavägen 23 februari 2009.

Det snöar i Stockholm idag. Och framför allt så snöade det igår. Jag tycker förstås knappt att det tunna, vita, fuktiga täcket räknas som snö (jag menar, pappa skottade garageuppfarten i Umeå två gånger igår), men jag blir ändå lite glad av det.

“Jag testar inget!”

Det här med djurtester är en snårskog. Även om det står “ej testat på djur” på en produkt är det inte säkert att det betyder vad man tror.

Det låter ju så bra 1: Slutprodukten (crèmen, schampot, rouget) får inte testas på djur och har inte fått det sedan 2003.
Men det finns nackdelar: Inte ens innan 2003 var det så vanligt att just slutprodukterna testades – oftast har det varit enskilda ingredienser som skärskådats i lab. “Ej testat på djur” kan vara en rökridå – företaget kan ändå ha köpt ingredienser från andra företag som testar på djur. “Ej testat på djur” kan i så fall betyda “ej testat på djur – just här hos oss”. Dessutom har lagen från 2003 inte gällt enskilda ingredienser.

Det låter ju så bra 2: Enskilda ingredienser får inte testas på djur inom EU från och med 11 mars i år, och det gäller även produkter som tillverkats utanför EU.
Men det finns nackdelar: Då många ingredienser, som är vanliga i kosmetika, testades på djur för mycket länge sedan, kan det vara svårt att hitta ingredienser som inte djurtestats alls någonsin sedan tidernas begynnelse. Dessutom kan produkten fortfarande innehålla animaliska ingredienser, som alltså tagits från djur.

Lösning: 100% Pure (finns på eleven.se, som för övrigt listar djurtestning hos sina märken här) och Lush är två märken som allmänt anses ha bra djurtest-policy. Djurskyddsföreningen Peta har även okejat bland andra Clarins, DuWop, got2be, Murad, Revlon, Smashbox och TooFaced. Det är oklart om detta också innebär att produkterna inte innehåller animaliska ingredienser.

Bottom line: Det bästa du kan göra om du vill ha absolut prompt icke-djurtestade produkter utan animaliska ingredienser är att ringa företaget och fråga om dess policy.

Sissi Hahne och jag.

Så här nära dansgolvet satt vi.

Det var kul att vara i studion, det ska bli min och Sissis årliga tradition! Vi bytte bort våra platser vid ett av borden (där man får gratis vin) till stolar vid kortänden (där man inte får vin men ser bättre). Vi var inte överens om vem vi skulle heja på. Sissi gillar Carl-Jan, mitt hjärta klappar för världens starkaste man Magnus Samuelsson. Och så måste jag säga att David Hellenius är rolig på riktigt. Före programmet och i reklampauserna snicksnackar han med publiken som värsta stå-upparen och får många skratt.

Man får inte gå från programmet förrän det är slut, och jag och Sissi ville gå redan i den långa pausen. Inte minst för att hon är så jäkla gravid att hon inte kan sitta rakt upp&ner på ändalykten i tre timmar. En premium white trash-kvinna med riktiga cykelslangar till bröst, ingen bh, mycket urringat trikålinne utan form, icke-frisyr och icke-hårfärg blev nekad att gå ut precis före oss, men vi fick lyckligtvis smita hem tack vare Sissis kanonkula till mage.

Se där! Det finns i alla fall en bra grej med att vara gravid.

Skulle du neka denna kvinna att gå hem?

Maggan, min idol.

Jag har ju glömt att berätta det roligaste! Ikväll ska jag på Let’s Dance (inspelningen av). Jag och Sveriges största Let’s Dance-fan, min jättegravida kompis Sissi (vecka 39 eller möjligen 40) ska rulla in henne i en taxi och åka till studion. Egentligen ville jag ju gå för att heja på Magdalena Graaf, och nu vet jag inte riktigt vem jag ska heja på. Jessica Almenäs, kanske. Jag minns henne från när hon bodde i Östersund, spelade elitbasket och hade vader som två huggkubbar. Det var tider, det.

Ser ni någon som föder barn i direktsändning så kan ni hålla utkik efter mig. Det är jag som springer åt andra hållet.

Camilla fra Oslo och Lars.

Idag åt jag lunch på stamhaket Organic Green med Lars (kinesiologen) och hans norske pige Camilla. Jag åt, som alltid, en råkosttallrik. På den finns bönor, nötter, quinoa, morötter, två andra rötter, avocado och fetaost. Jag brukar byta ut krullet (groddarna) mot en extra avokado. Jag hatar krull.

Lars har haft många tjejer som jag har gillat. Ibland får jag för mig att jag har gillat hans tjejer mer än vad han själv möjligen har gjort. Men nu äntligen verkar det som att jag och Lars är överens – Camilla är en toppentjej! I juli åker jag, Sam, Lars och Camilla till norra Italien en vecka (juli). Jag och Lars vill äta, Camilla vill jobba på brännan och vara lite norskt avslappnad sådär, Sam vill spela golf. Jag har bacillskräck och vill inte bo i en lumpbod, Lars tältar gärna på en soptipp om det behövs. Alla vill bada, men olika mycket. Jag vill dessutom laga egen mat och grilla, Lars och Sam vill hyra bil. Tur att jag har en researrangörspersonlighet, jag ska nog sy ihop det.  Idag över lunchen diskuterade vi om vi kan hoppa över Milano. Milano i juli är ingen hit. Florens och Venedig känns däremot som måsten, trots högsommartemperaturerna.

Råkosttallrik, 79 kr, Organic Green.

Ingen mascara.

1 x Estée Lauder Turbolash Mascara.

3 x Estée Lauder Turbolash Mascara.

Nu är det jävligt mycket tjat om en mascara som inte lanseras förrän i april, men Turbolashen är grym. Grym! 350 spänn är mycket pengar för en mascara, särskilt som vibrationerna mest är en gimmick om du frågar mig, men du får feta fransar. Kolla bara! Bilden är från icke-eventet igår, och jag har målat fransar tre gånger (den tredje gången bara fransarna längst ut i yttre ögonvrån). Fett!

Uppdatering 22/2: Enda nackdelen med Turbolash är att den smular lite efter några timmar. Bjooti skulle inte gilla den. Därför kan den inte få betyg 5, men väl en 4:a.

Alexandra Lind och jag.

Jag har haft ett skojigt frukostmöte. Sommaren 2006 jobbade jag med tv och gjorde succédejtingshowen Fling. Minns du den? Såg du den? Nehej, ingen annan heller. Men det var sjukt kul att jobba med den! En av dem jag jobbade med hette Rune och hans fru Alexandra var smällgravid då.

Idag är Alexandra inte gravid längre, utan marknadschef för Beauty & Lifestyle, skönhetsmässan i Kista. Hon och jag åt frukost ihop och pratade beauty och journalistkrav och livet och allt. Alexandra är skön. I like.

Enda bilden från (utanför) festen. 

Redan när jag stod i kön till Rose, där eventet ägde rum, anade jag oråd. Kö till releasefester är vanligt, total oordning i kön är mindre vanligt. “Peking-köer”, som Sam kallar dem, hör hemma bland bimbos och brats, utanför klubbar, inte på lanseringskalas där alla är VIP:ade. Publiken såg heller inte ut som journalister och beautybloggare, den såg ut som… just det, bimbos och brats.
“Jag har inte stått i kö sedan i november på Pink Elephant“, sa min kö-granne (jag antar att han menade den här). “Då var det tio minuters kö. Vi gav vakten 1500 dollar för att slippa stå i den. Vi betalade bort tio minuter.”
Festen var inte en riktig lanseringsfest, den var ett mingel för the brat pack. Men jag höll ut, för att jag var nyfiken på produkterna och hade blivit lovad dem på plats, trots att mina noggrant ordnade lockar snöades ner och tappade formen.

När jag och Sam, som hade fått rycka in som snuttefilt, kom in, var det proppfullt. Det var en tidsfråga tills min sprillans nya kamera skulle krossas mot en champagnestinn 18-årig tjej med indianpannband. Inte värt det. Jag ville bara ta produkterna och gå. Sam, som hade velat gå redan när vi skådade kön, var med på noterna. Så vi stod tio minuter i garderobskö för att ta produkterna och gå. Men lång näsa till oss! För att få dem hade vi minsann behövt en speciell hemlig lapp som “alla” fick i dörren. Utan lappen var det omöjligt att få cellofanplasten med två vita tuber i. Och jag hade sett att tjejen i dörren hade lappar, men jag fattade inte vad de var bra för, och tjejen i dörren tyckte uppenbarligen heller inte att jag var värdig.
“Fast jag fick ingen lapp”, sa jag.
“Det kan inte jag hjälpa”, sa tjejen i garderoben.
Vilket hon har helt rätt i. Jag vet inte vem som kan hjälpa det men jag kände mig inte speciellt välkommen eller uppskattad som gäst på den här festen, så jag och Sam tog bussen hem. Buss, för jag ville inte lägga taxipengar en gång till på Winberg Cosmetics. Inte värt.

Jag vet att jag låter bortskämd, och som journalist är du bortskämd. Jag är inte van att vara ranglägst.  Men faktum är också att jag hoppade över min sköna hemmakväll för detta. Trots att jag har flera avsnitt av “The Mentalist” och bovetemuffins hemma, satte jag snällt håret i rullar och sminkade mig i nästan en timme – för ingenting.
“Hade jag fått 2000 spänn som plåster på såren hade jag inte varit arg”, sa Sam när vi satt på bussen.
“2000? Inte en chans. Jag blir inte glad för under 5000″, sa jag surt.
Tänker inte arrangörerna på att även gästerna gör en insats vid sådana här tillfällen? Jag stannar mycket hellre hemma än går på mingel, men jag hade fått uppfattningen att det här var den typ av mingel som hörde till mitt jobb så därför gjorde jag den här ansträngningen. Hade jag istället jobbat framför datorn i de två och en halv timme som det här eventet tog mig, hade jag kunnat tjäna en massa pengar. Inte frusit fötterna av mig.

Hade Bindefeld arrangerat hade det i alla fall varit ordning på kön och man hade kunnat vända sig i lokalen.

Det bidde ingen tummetott…

Hemma framför datorn igen.

Klänning DKNY, shoppingfynd från New York.

Så nu vet du varför du inte får se några roliga mingelbilder från gårdagens galej: För att det blev inget galej.
Bara en bortkastad kväll.

Uppdatering kl 10.57: Mail från kollega på mycket stor tjejtidning: “Läste ditt inlägg. Vi kom inte ens in på festen. Vakten tyckte att vi skulle betala 200 i dörren. Det tyckte inte vi. Katastrof.”

Uppdatering 12.49: Telefonsamtal från kollega som faktiskt var på festen: “Som pressevent var det under all kritik – det var ingen presentation eller happening kring själva produkterna, utan en vanlig utekväll vid Stureplan. Men jag hade väldigt trevligt.”

Inbjudan till lanseringsfesten.

Min dejt för lanseringspartyt av Winberg Cosmetics övergav mig (sjuk). Nu får jag gå själv. Kicki Norman +1 -1. Jag hatar att gå på fester utan snuttefilt. I Sverige är det ju lite konstigt med kvinnor som minglar runt på egen hand… Jag får låtsas att jag är från något häftigare land där folk går på restaurang ensamma utan att bli betraktade som social misfits.

Klänningen är klar, men hår, mejk, skor och strumpor är fortfarande ett frågetecken. Och eftersom jag går på detox kan jag inte supa mig snygg, utan måste faktiskt vara snygg. Jag har mina idéer… Men nu måste jag sova några minuter så jag orkar vara vaken. Kalasstart klockan 21.30, vilket nu under detoxen är den tid jag brukar gå och lägga mig.

Uppdatering: Bilder på bloggen imorgon.

Jag & Dominika sommaren 2006.

Läs det här. En snubbe som heter Ninos Icho blev sur för att Dominika inte ville ha honom som praktikant. Anledning (sa hon): Han är inte bög.

Vid seriösare utfrågning säger Dominika att hon inte vill ha Ninos som praktikant för att han inte hade gjort nog research. Och det kan man ju lugnt säga att han inte har gjort. Hade han gjort sin research, hade han inte blivit sur när en person som Dominika säger att han inte får jobbet för att “han inte är bög”. Hade han läst på hade han blivit förvånad om hon hade sagt något annat.

Men vänta! Både Ninos “Jag är råseriös” Icho och Mafioso “Tjolahopp tjolahej” PR får massor av bra reklam från den här “konflikten”. Vad är det som säger att inte konflikten i sig är ett PR-trick? Eller kanske rentav hans praktik? “Under min praktik muckade jag gräl med en PR-firma för att se vad jag kunde få för medieexponering och…”