Kickis skrivklåda

Plommonspäckad köttfärslimpa, potatismos, murkelsås, saltgurka och lingon.

Detta kunde jag laga och äta igår! Varför gör man inte köttfärslimpa oftare? Det är ju tusen gånger enklare än köttbullar och lika gott. Förutom att det var många moment i köket, då jag gjorde både potatismos och murkelsås förutom själva limpan, så var det inte speciellt krångligt. Det är första riktiga maten jag har ätit sedan i söndags!!

Plommonspäckad köttfärslimpa (6 hungriga personer)

800 g KRAV-köttfärs
1,5 dl havregryn + ströbröd
3 dl mjölk
2 ägg
ca 20 plommon
1/2 dl dijonsenap
salt
peppar
tabasco
honung
koriander

Gör så här: Lägg ströbröd och havregryn i blöt i mjölken i en stor skål tillsammans med de torra kryddorna, senap och honung. Låt svälla fem minuter. (Under tiden kan du hacka lök till murkelsås eller börja skala potatis till mos.) Släng i köttfärsen och blanda. Smaka av och krydda ev. lite till. Blanda i två ägg. Rör inte så länge att köttfärsen blir trådig. Smörj en ugnsfast avlång plåtform med höga kanter (en sådan man bakar bröd i). Tjoffa i köttfärsen. Gör en “kanal” i mitten av färsen och tryck ner plommonen. “Stäng” kanalen. Grädda i 175 grader i 40 minuter.
Du hinner precis göra sallad, murkelsås och potatismos och duka medan du väntar.
Servera med sås, sallad, saltgurka och eventuellt lingon.
(Jag tycker lingonen var överflödiga men Sam gillar dem.)

Det var det godaste jag har ätit sedan innan Tunisien. Jag fick lite ont i magen men det var det värt. Fyffan, köttfärslimpa! Vilken klassiker!

Det värsta med att äta ensam är att folk stirrar så dant. Och att man, i vissa fall, måste dela bord med tyskar. Tyskar verkar ha en annan känsla än vi svenskar för hur nära, rent fysiskt, man kan komma främmande människor. Och för hur man beter sig.

En dag i hissen var det en man som lutade sig fram och sniffade mig på halsen och sedan sa något tyskt som jag tror betydde att han gillade min parfym. En annan dag var det en tysk man som pekade på platsen mitt emot mig vid mitt tvåmansbord och frågade om han fick sitta där, trots att restaurangen var halvtom. En kväll när jag vågade mig ner i baren började en tyska prata högt om hur konstig min kjol var, “tja, det är väl mode” sa hon och ryckte på axlarna. Det var väldigt indiskret – jag förstod exakt vad hon sa trots att jag inte ens pratar tyska.

Störd kjol?

Är det bara jag och Sam som uppfattar medelklasstyskar på resa på detta sätt? (Tyskar i Tyskland är en annan sak. Liksom överklasstyskar.)

Det här var sista gången jag åker iväg ensam och skriver. Nästa gång får Sam följa med, han har lovat att vara på golfbanan hela dagarna. Det är faktiskt för jävla trist att äta middag själv varje kväll och vara ensam hela, precis hela tiden. Även om människorna i min bok blir väldigt verkliga och är med mig när jag jobbar, så försvinner de så fort jag stänger av datorn. I Sousse pratade jag bara med en enda människa, Jackie från Derbyshire. Hon var sjuksköterska, 68 år och snackade fortare än jag skriver. Hon rullade sina egna cigaretter och reser numer bara till Turkiet och Tunisien, två länder där man fortfarande får röka inomhus.

Jackie röker som en borstbindare, har varit gift fyra gånger och har rest världen runt (utom Australien, Nya Zeeland och vissa delar av Asien) med tält och cykel. Hon åkte hem samma dag som jag men hade bott på Riadh Palms i två månader (utan att bli sjuk). Hon vaknade vid tolv på dagarna och satte sig då i hotellets engelska pub. Där satt hon tills All Inclusive-baren öppnade. Hon var aldrig ute i solen och badade absolut inte. Jag tror inte hon åt heller – jag såg henne aldrig i matsalen. Vi kacklade tills baren stängde. Servitörerna stod på rad i mörkret och väntade på oss. (Lamporna släcktes långt tidigare.) “Vi kanske ska gå nu”, sa jag. “Jaja”, sa Jackie oberört, “jag åker hem på söndag och jag känner dem. Var kan vi få oss en drink?”

När jag gick och la mig vid midnatt, gick hon på disco.

Trots att jag kan äta nu, och har gjort det sedan i måndags kväll, och trots att jag äter nio av Lars dunderpiller om dagen, blir jag inte piggare. Tvärtom. Nu håller jag dessutom på att bli förkyld med ont i halsen och torr i ögonen. Och så fick jag mens igår också. Fy fan vad min kropp är risig. Sa jag att jag har munsår också? Blev just bannlyst från en tjejmiddag imorgon på grund av min mystiska bacill – en gravid väninna ville inte ta några risker. (Jag klandrar henne inte.) Fy fan vad jag känner mig off.

Har i alla fall lyckats göra bajsprovet. Fick ett insider-tips från en f.d. flygvärdinna om hur man gör det utan att besudla husgeråden. Nu måste jag bara ta mig till en brevlåda och posta de hermetiskt tillslutna provrören i det vadderade kuvertet. Hur nu det ska gå, jag är helt klen.

För er som undrar vem som vann Lars, så kan jag säga att jag inte vet än. Ska kora en vinnare i veckan, måste bara stabilisera mig lite först. Under tiden skickar jag en bild från vidriga Riadh Palms, platsen där jag har ätit min bacill. (Lämnade ju inte hotellet så det är ingen tvekan var min sjukdom kommer ifrån…)

Jag tyckte jag var frisk den här dagen, men jag ser ju helst konstig ut. Uppsvälld och gråblek, trots tre förmiddagar i solen.

Uppdatering 19 november:

Jamen kolla puffet och rynkorna! Jag ser ju ut som en gammal alkis. Eller som någon med vätskebrist och saltobalans.

Om någon vill se hur min skrivhörna såg ut förra veckan, så tog jag några bilder från hotellrummet innan jag åkte hem.

Så här såg det ut på dagen. (Under skrivbordet står tv:n som jag fick lyfta ner på golvet för att få plats. Detta trots att jag hade bett om ett rum med skrivbord.)

Så här såg det ut på kvällen.

Jag kör alltid doftljus för att komma i stämning när jag skriver. Detta är det utgående Violet & Figue från l’Occitane. Det har varit utgående i flera år, finns varken i Sverige eller Frankrike. Men i Tjeckien – hittade tre i Prag och köpte alla tre. Ett ljus räcker ungefär en bok så nu kan jag skriva klart denna och sedan två till. Bra va?

Idag är jag klen. Svag i armarna, yr i mössan och darrig i benen. Men har ätit flera saker som verkar stanna i kroppen och dricker resorb, så det blir nog bättre snart.

Känner mig fundersam över bajsprovet. Nurse from hell ville inte att jag skulle göra det på plats utan hemma. Då sätter man en skål i toaletten och tar sedan prov ur skålen. Provet skickas sedan till Karolinska i noggrant förslutna provrör och ett vadderat kuvert märkt “lättfördärvliga biologiska ämnen”.

Jag tänker: Vilken skål då? Det är ju inte som att jag har lämpliga bajsskålar redo hemma. Ska jag köpa en ny enkom för detta och sedan slänga den? Jag kan ju inte ta en skål ur köksskåpet, bara, för tänk sedan när vi har gäster hemma, “varsågod här är marängsvissen. Ja, den serveras förresten ur en skål jag har bajsat salmonella i”. Klorin, diskmaskin, whatever, skålen kommer att vara för evigt fördärvad. Lättfördärvlig av biologiska ämnen, liksom.

Jag har läkar- och sjukhusskräck. Däför fick jag typ hjärtsnörp när sköterskan på KS infektionsakut klagade på att inga grejer funkade för att hennes kollegor var så slarviga. “Det känns ju inte så bra för mig”, sa jag allvarligt där jag låg på en pappersklädd brits, “att grejerna inte funkar och att personalen är slarvig.” Igen reaktion från henne. Jag vägrade blodprov och dropp. Jag lyckades också hålla mig från att fråga om jag kan spela basketmatch ikväll (kändes lite sjukt när jag nyss hade blivit föreslagen dropp). Så nu ska jag lämna hem-bajsprov, men jag tror jag skiter i det också (haha). Känner mig nog bättre. Måste bara sova lite och försöka få behålla en resorb eller två.

När jag efter läkarens utfrågning och kloka ord, kommenterade till imbecilla sköterskan att läkaren pratade fort, sa sköterskan “Ja men hon är rätt ny så hon är nog lite osäker.” Kvalitetsvård på Karolinska, må jag säga.

Sedan åkte jag till Lars och provade ut ett bakteriedödarpiller. Hellre ett piller än ett dropp, som det gamla ordspråket lyder.

Sam var optimist när han skrev “nya friska blogginlägg”. Uppenbarligen känner han inte så väl till tunisisk hygien och bakterieflora. Just nu försöker jag, på förslag från min husläkare, få tag på någon på Huddinges infektionsklinik.

Återkommer när jag mår bättre.

Kicki hälsar att hon funnit sig tillrätta i Tunisien. Direkt efter ankomsten vid lunchtid igår chocköppnade hon med ett halvt kapitel på den nya boken.

Om en vecka kommer hon tillbaka med nya friska blogginlägg!

Hårfagra som aldrig förr!

För inte så länge sedan lottade jag ut en styler och produkter från GHD här på le blog. Stylern ser ut som en plattång men går även att locka hår med, dock är den inte helt lätt att använda. Så vinnaren Lina och jag fick idag proffshjälp av GHD:s stylist Belinda för att lära oss att locka våra hår.

Först visade Belinda hur man lägger hårslingor runt stylern.

Sedan fick vi öva själva.

När vi var klara, fluffade Belinda till det sista. Jag övar på fotominen.

Maria jobbar på GHD:S PR-byrå Pretto, som har en egen blogg.

Så här fin blev Maria efter stylern farit fram.

GHD:s styler är en ganska dyr historia. Men bra! Den går verkligen att båda platta och locka med, och stänger också av sig själv efter 30 minuter. För att du ska få valuta för pengarna bör du be frisören som säljer den till dig att lära dig handgreppen. Det tar ungefär tre slingor att få häng på hur man gör och både jag och Lina känner att vi behöver öva några gånger innan det dessutom går fort. När du har fått in det rätta handgreppet kan du locka hela håret på tio minuter. Sweet.

Trevlig helg!