Kickis skrivklåda

Som debutant får man tydligen vara med i Svensk Bokhandels flotta katalog. Och jag är debutant. Trots mina två fackböcker räknas jag som romandebutant. Hurra! Så nu ska jag skriva 3000 tecken om mig själv, riktat till bokhandeln, och bifoga ett foto till katalogen.

En blick i förra årets katalog visar att författarfoton med fördel är svartvita. Författaren ska absolut inte ha ögonkontakt med kameran. Helst ska författaren också se lite ofixad och spontan ut, ungefär som att han/hon inte hade en aning om att kameran var där. Inte helt sällan är författaren också bister/svårmodig.

Så nu undrar jag vilken av dessa bilder jag ska välja:

Lite naket?

Flamsig och tramsig i bordellklänning?

70-talsrandig med spöklikt vita ben?

Färgglad i extremt ostruken grön klänning? Samtliga foton: Lina Eidenberg.

Jag hittade en designeroutlet 50 minuter från Barcelona: La Roca Village.

Där finns:
Puma
Burberry
Hugo Boss
Diesel
Cacharel
Versace
Sand
Miss Sixty

Med flera.

JAg ska nog överlevA en vecka.

Jag och Sam började förra veckan få Barcelona-panik. Visst, det var storsint av oss att ge den hemska staden en andra chans, men varför bokade vi en hel vecka där? Vi hatade det ju verkligen förra gången vi var där. Ingen shopping, fula människor med fula kläder, medelmåttig mat även på de dyra restaurangerna…

Så nu ska vi boka in oss i badorten Sitges några dagar, med hopp om stränder och vinprovning (berömda vinfamiljen Torres håller till två mil därifrån). Jag har i hopp om att vinna utmärkelsen “Årets Flickvän 2007″ föreslagit en natt på golfhotell vid banan PGA Golf de Catalunya. Jag tänkte också övertala Sam att ta en tur till skatteparadiset Andorra, där märkesshoppingen ska vara i det närmaste gratis… Möjligheterna blev oändliga så fort vi tänkte oss bort från själva Barcelona och slog till på hyrbil.

Mindre fula människor, mer sånt här! Foto: Fritidsresor.se.

I veckan köpte jag ELLE Lyx (på svenska) och ELLE Accessories (amerikansk).

Det var ju onödigt. ELLE Lyx har nämligen inte bara lånat bilder och text från det internationella högkvarteret, på flera sidor är hela layouter kopierade rakt av från ELLE Accessories.

Syndikerat material i alla ära men detta är makalöst fantasilöst. Pengarna tillbaka!

Pinsammast för ELLE Lyx är dessutom att de kopierade sidorna är de snyggaste i tidningen.

Förra fredagen var jag på halvparmiddag hos de blivande föräldrarna Martin och Ingrid. Den halva middagen kommer sig av at jag inte var ett par, eftersom min bättre hälft var bortrest, men om jag bara gick på parmiddagar när han var hemma skulle det inte bli så många parmiddagar. Jag gick alltså på “pc-middag” (eller “ır-middag”, beroende på hur man halverar ordet “par”).

Martin Harris, Cecilia Hahne-Hilgers.

Jeff Hilgers, jag. Jag ska aldrig ha platt hår igen – sjukt fult.

Ingrid Sandström och Ingrids babybump.

På menyn fanns inte bara en sjukt god glasscheesecake och Pol Roger, utan också en apelsinanka i stekpåse. Så nu har jag fått för mig att om jag gör min majskyckling med apelsin i stekpåse ska det bli lika gott. Detta nya recept ska testas ikväll…

Tusen ursäkter för att bloggen legat nere en vecka. Jag skyller på tekniken, och att tekniknörden varit bortrest och inte kunnat fixa. Själv är jag datateknisk som en flundra.

Nu ska det tydligen fixas avancerad backup så att jag inte försvinner så här igen.

Trevlig helg!

Det har varit en stressig vecka. Vilket kan förklaras enkelt med många jobb med kort deadline, men för mig är stress mer komplicerad än så. Ibland kan jag också vara stressad för att jag har ett underliggande problem som jag förtränger (typ “jag jobbar med en okunnig chef”, “shit vilka tråkiga artiklar jag ska skriva”, “denna uppgift är för svår för mig” eller “tar det slut om Sam flyttar till USA?”). Och den där underliggande stressen är inte alltid lätt att komma underfund med. Tackålov finns det ju terapi.

Du som inte har provat terapi borde göra det genast! Många tror att man blir tvingad att rota i saker från det förflutna som man inte vill rota i, men det är tvärtom: Du bestämmer vad du vill prata om, du bestämmer vad du ska göra. En terapeut finns bara där för att fånga upp saker och för att hjälpa dig att tänka när du har kört fast. Terapeuten kan också hjälpa dig att tolka andra människors beteende, när du inte fattar varför andra gör som de gör.

Det är mysigt och lyxigt, en stund för dig själv när du bara tänker på dig, ett spa för själen!

Som en bonus framstår ofta de som har gått i terapi som lite smartare, bara för att de redan har tänkt igenom så mycket. Terapi är tänktid, men till skillnad från det vanliga ältandet och grubblandet (som jag har varit något av en expert på) så är det konstruktiv tänktid.

Bättre investerade pengar finns inte, förutsatt att du har en bra terapeut som du trivs med.

Det finns två saker jag hatar på tunnelbanan:

1. Folk som smackpussas.
Detta gäller förresten inte bara på t-banan – jag avskyr alltid när det pussas med ett litet klatschande ljud på slutet. För det är inget som kommer nauturligt, utan ett ljud som man måste lägga sig till med. Det är manierat, fjantigt och poänglöst. Ungefär som att prata bäbisspråk.
Och då pratar vi vuxna. Det är okej att smackpussas på barn, då är det ett skojigt ljud.

2. Män som bräsar.
De sitter så jävla bredbent att de tar upp ett och ett halvt säte, ungefär som “jag har så sjukt stor kuk att jag är fullständigt oförmögen att hålla ihop mina ben och nöja mig med en sittplats”. Vilket är trams. Jag känner två killar med skitstora, och de har inga som helst problem att sitta som folk.
Och till skillnad från människor som har sin matkasse/portfölj/handväska på ett extra säte, kan man inte be bräsarna flytta sig. Det skulle vara som att be dem operera bort ett finger.

Om Congrex/SL gjorde sig omaket att be mobilanvändarna begränsa sig till vissa vagnar, kan jag tycka att de också ska ha smackpussarvagnar och bräsvagnar. Mobilbabblare är ingeting motför dessa jordens avskum.

I måndags träffade jag min låtsaslillebrorsa Ulf Stenberg (lillebror till gammal pojkvän). Han är inte bara världens klokaste och sötaste, han är också duktig skådis. Och (trumvirvel) punkare. Eller, f.d. punkare.

Uffe och flickvännen Susse, också skådis.

Nu ska den här gamla punkaren ta sin gamla punkkompis Henke och åka på punkfestival i England. Fast eftersom alla riktiga punkare numer är lite medelålderns innehåller den här punkfestivalen vissa modiferingar från the original punk. Uffe och Henke ska till exempel bo på ett speciellt festivalhotell (vad hände med sova under en gran?), där det finns gym och barnpassning.

Not so punk.

Man får faktiskt gå så sjukt mycket för att få ihop 10000 steg om dagen. Om man inte bestämmer över sin egen arbetstid måste det ju vara omöjligt, men jag som frilans kan ändå hoppa av t-banan två stationer tidigare här och där under dagen. Annars skulle jag aldrig ha fått ihop de 135tusen steg jag hittills har gått denna månad (siktar på totalt 200tusen under april, för då vinner jag en Itrim-handduk!).

Enda problemet är att jag inte har vant mig vid stegräknare så så fort jag går på toa tappar jag den. Oftast på golvet men igår var det bara min snabba reaktionsförmåga som hindrade den att trilla ner i själva toastolen. Brrr.