Kickis skrivklåda

Idag har jag och Sam haft en urladdning om arbetsfördelning. Igen.
Jag tycker att jag gör mer här hemma, han tycker att vi gör lika mycket.
Jag tycker att vi lätt kan avgöra detta genom att ungefär sätta poäng på varje uppgift och sedan under en försöksperiod se vem som samlar mest “poäng”. Och då ska även initiativ till att göra saker (typ “kom igen älskling, nu styckar vi julgranen och bär ner den i grovsoporna”), sociala saker (typ “ska vi ha med oss en flaska vin eller blommor när vi nu går på middag till Des och Fredrik?”), småplock (typ “torkade blad på en krukväxt? Dem plockar jag bort och kastar i papperskorgen” eller “Lingonsylt som gick ut 1997, den slänger jag istället för att låta den ligga kvar i kylen”), tekniska saker (typ “älskling, min statistikräknare på bloggen funkar inte, hjälp!”), att vara relationsmotor (typ “Du är arg på mig, ska vi prata om det?”) och logistik (“kan du skjutsa mig till jobbet?”) ingå. Allt som är vardagsgöra.
Men Sam vägrar.
Just för att det är på petimäternivå (där fick jag, som kallar Lisa petimäter i kommentaren om hockeyspelares smeknamn här på bloggen).

Och det är petmimäternivå!
Självklart är det varken idealt eller hållbart i längden att räkna poäng på detaljnivå, men det skulle vara intressant för att åskådliggöra vem som gör vad.
Fakta: Den svenska mannen upplever att han lever i ett jämställt förhållande trots att det är statistiskt fastslaget att det i svenska hushåll endast är “gå ut med soporna” som fördelas 50/50.
Vad det gäller praktisk feminism havererar den ofta i markservicen för att inte alla ovan uppräknade saker räknas.
Därmed inte sagt att Sam och jag inte är jämställda. Det kanske vi faktiskt är. Vi har bara inga verktyg för att ta reda på detta. Hur gör ni andra?

Vi diskuterade i alla fall detta idag.
Vi bråkade inte.
Och det var hit jag ville komma (jämställdhetstankarna var bara en bisats):
Kanske borde vi bråka mer och få detta avklarat? Detta är en diskussion som går framåt, men i mitt tycke långsamt framåt.
En väninna berättade att hela första året i sin relation, satt hon och pojkvännen inlåsta i en stuga i skogen och bråkade. (Ja, inte bara, men mycket.) De gjorde klart för varandra “Det här är mitt utrymme – det här är ditt” och fastslog gränser och regler. Det vore faktiskt skönt att vara klar med det efter ett år, även om det året blir intensivt. Jag och Sam har nu varit ihop i… ja jag vet inte hur länge, men drygt tre eller knappt fyra år och är fortfarande inte klara med gränser och mitt och ditt.

Men det kanske är bra att vänta lite också. När vi bara hade varit ihop i ett år trodde jag att alla meningsskiljaktigheter betydde att vi skulle göra slut. Nu för tiden förstår jag att vi kan skrika åt varandra och ändå fortsätta vara ihop (vilket förstås också leder till att vi skriker år varandra mindre ofta). På så sätt är det skönt att vänta några år innan man reder ut alla gränser.

Fråga: Är det bra om kärlek börjar med bråk? Eller ska man vänta med att fastslå alla vanor och regler till man har passerat den trygghetsskapande gränsen när “jag” och “du” istället blir “vi”?

Foppa, Sudden, Pebben – det låter lite som Nåppe, Pirre och Aje.
Ja, enligt Expressen har Victoria till och med en vän som heter Peter Ahldin som kallas för “Sudden”.

Vem kunde tro att en traditionell arbetarklassport som hockey hade så mycket gemensamt med adeln?

Ååååh, vad jag är glad att Kikki fick vinna!
Den genuina, rara, trasiga, öppna, sårade, ärliga människan förtjänade folkets kärlek, verkligen.
Virtanen, den ironiska gamla gubben, sa att hon såg ut som en teletubbie, men jag tyckte att hon var very stylish. Så trendig som man kan vara när man inte har modellfigur, förtjusande i positiva färger och modernt långhalsband. Virtanen tyckte dessutom att mikrofonstativet var helfestligt, att Östen med resten var kackiga i rockabilly och kallar mellanakten kvasiintellektuell. Pah! Alla Fredriks omdömen är kvasiintellektuella! Han är en övervintrad Schyffert-wannabe som försöker vara folklig och inte lyckas när han nu ska kommentera melodifestivalen.
Virtanen ser ut som en teletubbie.

Östen me resten var roliga, mellanakten var skitcool (om än något kort) och Kikki en snygg vinnare. Punkt.
Hur det sedan går för henne – och alla andra – i finalen är en annan sak.

Min lagkompis Erica, som förra helgen plockade ut både finalister och “andra chansen”-artister i Melodifestivalen säger nu så här:

Finalister: Kikki, Magnus Carlsson.

Andra chansen: Niklas Wahlgren, Östen m resten.

Femma: Pablo Cepeda (som hon flaggar för är svårplacerad).

Förlust igen.

Vi gjorde inte en riktigt dålig match idag, men vi betedde oss som och pratade som om vi hade gjort det.

En onödig förlust mot Alvik, eller vad dom nu hette, och nu är vi ett lag i sönderfall. Alla säger samma sak “vi måste kämpa mer”, “kom igen nu!” och “det är så dåligt stämning i laget”. Men vaffan. Alla säger samma sak och det leder ingenvart.

Sluta KONSTATERA, föreslå en lösning istället!

Själv har jag två förslag på lösning.

En är att alla går hem och tittar in i sitt eget huvud (istället för att klaga på alla andras) och funderar över vad man själv kan göra och hur man själv kan tänka för att gå från losers till vinnare och för att ha en kul och positiv inställning till basket, laget och matcherna. När man sedan har sorterat igenom sitt eget huvud, kan man komma tillbaka till laget och säga “nu är jag peppad, nu kör vi!” istället för “ingen är peppad, vi är dåliga”.
Det andra är psykolog. Det är ofta min lösning på problem. Och funkar alltid.

Nåt måste vi hur som helst göra för att vi inte ska ta livet av oss/varandra under säsongens resterande två matcher.

And for me: Jag är egentligen nöjd med min egen insats idag i teorin, men inte i praktiken eftersom vi inte vann och eftersom vi är ett lag i upplösning. Basket är en lagsport och är laget inte glatt, är jag inte glad.
Hm. Kan man tycka att Eva Rusz är skyldig mig en tjänst på något sätt? Hon har ju mentaltränat 16 landslag. En timme med henne kanske skulle kunna hjälpa oss att samla ihop oss.

Är det någon om har idéer, tips och exempel på hur man tar tag i ett helt lags mentala hälsa?

De röda knästrumporna var värdelösa att träna i. Det var Sams skidstrumpor i konstigt syntetmaterial, så de blev snabbt halkiga och skorna var plötsligt för stora. Efter justering med dubbla strumpor (det andra paret var rosarandiga, det blev en mycket intressant kombination) gick det ändå bra att träna, men jag känner att till matchen idag får jag nog ändå pallra mig till Stadium och plocka upp nåt fräscht att spela i.

Jag var mycket nöjd över att kunna fylla på Sams franska popsamling med klassiker som Johnny Hallyday och France Gall.
Det är väldigt festligt att den förre inte uttalas Djånni Ällidäj utan Ånniallidä.
Detta kompletterade jag med en liten flaska absint med en speciell absint-spade (all hålla sockret på när man häller över “den gröna djävulen”), en 16-årig Lagavulin och två förpackningar Resorb.

Grattis, Sam!
Han fick en present inatt, och ikväll kommer båda paren föräldrar och vi ska äta middag på Bara Bistro Bar efter herrhockeyfinalen. Då blir det fler presenter.

Dagens Media ringde just Chefen om vad vi jobbar med. Det lär väl vara ute strax.

Träningskläder idag:
1 begagnad sportbehå som redan luktar svett
1 lite för liten t-shirts
1 par av Sams shorts, når en bit nedanför knäna
2 röda knästrumpor

Sånt får man ha på sig när man tränar tre dagar i veckan och missar den enda tvättid på tre veckor.