Kärlek börjar med bråk?
Idag har jag och Sam haft en urladdning om arbetsfördelning. Igen.
Jag tycker att jag gör mer här hemma, han tycker att vi gör lika mycket.
Jag tycker att vi lätt kan avgöra detta genom att ungefär sätta poäng på varje uppgift och sedan under en försöksperiod se vem som samlar mest “poäng”. Och då ska även initiativ till att göra saker (typ “kom igen älskling, nu styckar vi julgranen och bär ner den i grovsoporna”), sociala saker (typ “ska vi ha med oss en flaska vin eller blommor när vi nu går på middag till Des och Fredrik?”), småplock (typ “torkade blad på en krukväxt? Dem plockar jag bort och kastar i papperskorgen” eller “Lingonsylt som gick ut 1997, den slänger jag istället för att låta den ligga kvar i kylen”), tekniska saker (typ “älskling, min statistikräknare på bloggen funkar inte, hjälp!”), att vara relationsmotor (typ “Du är arg på mig, ska vi prata om det?”) och logistik (“kan du skjutsa mig till jobbet?”) ingå. Allt som är vardagsgöra.
Men Sam vägrar.
Just för att det är på petimäternivå (där fick jag, som kallar Lisa petimäter i kommentaren om hockeyspelares smeknamn här på bloggen).
Och det är petmimäternivå!
Självklart är det varken idealt eller hållbart i längden att räkna poäng på detaljnivå, men det skulle vara intressant för att åskådliggöra vem som gör vad.
Fakta: Den svenska mannen upplever att han lever i ett jämställt förhållande trots att det är statistiskt fastslaget att det i svenska hushåll endast är “gå ut med soporna” som fördelas 50/50.
Vad det gäller praktisk feminism havererar den ofta i markservicen för att inte alla ovan uppräknade saker räknas.
Därmed inte sagt att Sam och jag inte är jämställda. Det kanske vi faktiskt är. Vi har bara inga verktyg för att ta reda på detta. Hur gör ni andra?
Vi diskuterade i alla fall detta idag.
Vi bråkade inte.
Och det var hit jag ville komma (jämställdhetstankarna var bara en bisats):
Kanske borde vi bråka mer och få detta avklarat? Detta är en diskussion som går framåt, men i mitt tycke långsamt framåt.
En väninna berättade att hela första året i sin relation, satt hon och pojkvännen inlåsta i en stuga i skogen och bråkade. (Ja, inte bara, men mycket.) De gjorde klart för varandra “Det här är mitt utrymme – det här är ditt” och fastslog gränser och regler. Det vore faktiskt skönt att vara klar med det efter ett år, även om det året blir intensivt. Jag och Sam har nu varit ihop i… ja jag vet inte hur länge, men drygt tre eller knappt fyra år och är fortfarande inte klara med gränser och mitt och ditt.
Men det kanske är bra att vänta lite också. När vi bara hade varit ihop i ett år trodde jag att alla meningsskiljaktigheter betydde att vi skulle göra slut. Nu för tiden förstår jag att vi kan skrika åt varandra och ändå fortsätta vara ihop (vilket förstås också leder till att vi skriker år varandra mindre ofta). På så sätt är det skönt att vänta några år innan man reder ut alla gränser.
Fråga: Är det bra om kärlek börjar med bråk? Eller ska man vänta med att fastslå alla vanor och regler till man har passerat den trygghetsskapande gränsen när “jag” och “du” istället blir “vi”?
English
German
Spanish
French
Italian
Portuguese
Japanese
Korean
Russian
Chinese
Kommentar av Jessica
28/2 2006 @ 12:45
Kan du inte föra egen statestik lite i smyg? Kanske visar det sig att du verkligen gör mer och då har du ju ett underlag att diskutera (inte bråka) kring. Eller också visar det sig att Sam faktiskt gör saker som du inte tänker på att han gör för de liksom inte finns med på din lista? Kanske är det så att du är hemma mer än Sam (?!) och då gör du ju alla ovan nämnda saker dagligen och är döless på dem och när Sam väl är hemma så förväntar du dig att nu ska han ta tag i dem, men det fattar han iksom inte för att han har andra rutiner och gör andra saker istället?
Kommentar av Sofia
28/2 2006 @ 17:32
N och jag har efter många bråk gjort upp ett “städavtal” där vi listat vem som ska göra vad och hur ofta. Jag gör ju givetvis mina grejer oftare, så det är mer för att försäkra mig om att han faktiskt kommer att utföra sina. Annars kostar det nämligen pengar, 500 spänn.
Men disken har vi inte löst än. I går började jag dock föra statistik på hur många gånger vi diskar. Ska bli intressant att se vem som diskar mest, vi tycker ju förstås båda att vi gör det mest hela tiden.
Kommentar av Anna R
28/2 2006 @ 23:10
Exakt så är det. Man kan tycka att det är bullshitgrejer, men det är det INTE. Det är detta som smörjer hjulen i ett förhållande eller nöter ned det till smithereens. Blombladen, smulorna, byta sängkläder, vem fan som kommer ihåg att köpa doppresenten till hans kompis unge på lördag (fixade det på lunchen idag, han kommer inte att ha en aning ens på lördag förmiddag när vi sätter oss i bilen) vem som tar på sig (always) att ta bort äckelpäckelsaker ur kylskåpet. Stora existentiella frågor, överens ja visst alltid, hemmaskiten, aldrig. Till slut vrålar man (jag): Jag tänker börja skriva upp saker så får du se! Vänta bara! Och han: Du är fan inte klok man borde spela in dig. Same old, same old.