Kickis skrivklåda

Fashiontidningen Modette har recenserat min bok i nya numret. Så här står det (och nu skriver jag ut ordet diamant eftersom jag inte har de diamantsymboler som modette använder i sitt betygssystem):

Titel: Väninnorna och Kung Carl
Författare: Kicki Norman
Genre: Sex and the Stockholm
Förlag: Albert Bonniers
Betyg: diamant diamant diamant

När det gäller “chick lit” så är jag svårflirtad. När jag läste Denise Rudbergs Jenny S la jag ner boken efter fem sidor, och tänkte att jag lika gärna kunde ha grävt fram mina Starlet-tidningar från 1990-talet. Väninnorna och Kung Carl öppnar dock starkt, och trots att historien inte är särskilt nyskapande så lyckas den ändå hålla mitt intresse uppe. Jag menar, sylvassa kommentarer blandade med en skön inblick i medie-Sverige räcker ganska långt. Dessutom bjuder Kicki Norman på skvaller om riktiga svenska kändisar (och alla älskar vi skvaller).
Modebetyg: diamant diamant diamant diamant diamant
Prada, Anna Holtblad, H&M… I boken blandas dyrt med billigt på precis det sätt som alla förespråkar nu för tiden. Det gillar vi.

Kickis kommentar: Tre av fem är ett jättefint betyg för en så kommersiell bok som min! “Chick-lit” brukar aldrig få mer eftersom det inte är fiiiiin litteratur. Och modette-Jonna, prova Denise Rudbergs Väninnan innan du ger upp! Det är en av mina favoritböcker!

Teatergrillen har så sjukt god mat! Jag åt en västerbottenpaj som hade exakt lagom ostsmak. Och vi blev servade av trevliga Tina, en kompis från förr till Marianne. För övrigt verkade det som att ungefär hela Stockholm är kompisar från förr till Marianne. Haha, det hade inte jag fattat, hon är visst någon typ av inofficiell kändis, som bland annat har startat märket Wera som Åhléns sedan köpte.

Tina och Marianne.

Det var inte bara jag och Marianne som var på Teatergrillen igår. I ett hörn satt Sahara Hotnights och firade försäljningsframgångar (guldskiva?) med skivbolagskillen Anders Johansson. Och min gamla kollega Pernilla Ericson satt vid ett bord med sin bästis Tilde de Paula, nyklippta Linda Bengtzing och en fjärde tjej som jag tyärr har glömt vad hon hette, men hon var också snygg. Näst efter mig och Marianne var det faktiskt det snyggaste bordet.

Jag och Marianne satt för övrigt vid ett bord som står för sig själv i ett hörn. Det är ett sånt där bord som är så off att man verkligen kan demonstrera att man vill vara incognito om man sitter vid det. Johan Renck brukar vilja sitta där, annars är det mest känt som Ingmar Bergmans gamla bord. Vi kallade det för “skamvrån”.

Min dejt igår var fantastiska Marianne Randolph, en kvinna som jag springer på på massor av fester och alltid har tyckt verkar toppen men som jag aldrig har pratat med utan trehundra andra personer inblandade i samtalet.

Marianne och jag på Teatergrillen igår.

Guess what? Hon är toppen.

Äntligen hittade jag ett tillfälle och en outfit som passade med min vintage elefantkuvertväska från Ebay: Poncho och armbågslånga handskar, förstås!

Det är lustigt det där med ponchos (och mode). När ponchon var inne ( 2004 si sådär) så bars den av varenda fashionista värd namnet. Och alla hade de minsann alltid älskat ponchos. Högljutt skanderade de att “jag har alltid haft poncho, jag är ingen slav under trender, poncho är en del av min personliga stil”.

Ingen av dessa personer har märkligt nog burit poncho sedan den sommaren.

Bokhororna undrade också om det var mina fötter på omslaget: “Och nu kom jag på att jag glömde fråga Kicki om det är hennes egna tassar som är plåtade (lite Liza-stylee) eller om det är ett par nobodyfötter.”

Svaret är ja, det är mina fötter. Den fina omslagsidén är formgivare Eva Lindebergs, men från början såg omslaget annorlunda ut. Det gjordes då med en bildbyråbild.

Och jag tyckte inte att skorna på bildbyråbilden var nog snygga. Det såg ut som Scholl-träskor med öppen tå, och nagellacket var brunt, och naglarna hade korta nagelbäddar. Så vi behöll bilden men plåtade om den med andra skor och fötter.
Mina.

Det är inte Liza-stylee, det är budgetsmart.

Boksajten Bokhora skriver fint om min bok idag:
“Jag tycker det [omslaget] är otroligt fint! Ännu finare blev det när Kicki berättade att titeln präglas i guldfolie. Sådana där små extrasaker som gör att ett bokomslag blir en aaah-upplevelse i sig.”

Min debutroman “Väninnorna och Kung Carl” (Albert Bonniers förlag) släpps den 19 oktober om någon undrar.

Det är på riktigt det finaste bokomslag jag någonsin har sett!

Kunde bara inte någon av mina så kallade lag”kompisar” ha talat om för mig att mascaran satt på kinderna? Max Factors Masterpiece må ge jättefina fransar men den är inte svettålig.

55 minuter höll jag.
De andra 35 stretchade jag. Medan mina nya/nygamla lagkompisar fortsatte spela snabb, springig basket under ledning av EIVIND MÖSTL.

Helt sjukt kul!
På tisdag siktar jag på att klara 1 timme och 5 minuter. Eller som en av mina lagkompisar sa:
“Det är mindre hall så du kanske orkar 1 timme och en kvart.”

Jag har länge funderat på om jag inte kanske ska ta och spela basket igen. Typ i ett halvår har jag funderat. Eller ett år. Ett halvår. Nåt sånt.

Det är ju så roligt! Det roligaste jag vet! Jag kan drömma om basket och vakna helt ledsen för att det bara var en dröm.
Så jajjemän. Hösten 2007 är det dags igen.
Frågan har bara varit var.

Jag har valt mellan SVETS, ett motionslag som jag spelade med typ 2001, eller Central i division 2, där mitt gamla division 2-lag Bagarmossen har införlivats. Båda är lag med sjysta tjejer, men i SVETS skulle kanske mitt onda knä inte göra så ont och i Central – om jag platsar – är det roligare och bättre basket.
Svårt.

Så fick jag mail om att Central hade fått en ny coach. Och jag fick dåndimpen när jag hörde vem det var. EIVIND MÖSTL! Hallå! Det är ungefär som att få Magic Johnson som tränare. När jag spelade som mest basket tog EIVIND MÖSTL Arvika till Europacupsfinal. När jag åkte till Polen för att se damlandslagets EM-kval 1989 var EIVIND MÖSTL deras coach. Och EIVIND MÖSTL föresläste för oss nedbussade norrländska juniorcoacher. EIVIND MÖSTL, haja!

Ikväll ska jag träna. Få se hur länge jag håller. Jag är 33 år, har druckit rosévin tämligen oavbrutet sedan i maj och har inte studsat boll på ett och ett halvt år.

Jag sätter en slant på 15 minuter innan EIVIND MÖSTL får ta in respiratorn åt mig.

Självklart så grät jag också till “So you think you can dance” igår. Min och Hannah Widells bästa koreograf Mia Michaels hade koreograferat ett möte mellan sig själv och sin döda pappa i himmelen (se youtube här, men bara om du inte vill veta hur det går senare i tävlingen, för här får man veta vilka som elimineras nästa program!).

Första gången jag insåg Mia Michaels storhet var när hon för flera säsonger sedan fick stentuffa Blake, som alla var jätteavsundsjuka på, att dansa och gråta så att alla hans klasskompisar också började gråta, fast de hatade honom (se här).

Det är mycket lipande i tv-soffan nu. Undrar om jag har pms eller bara är lite skör? Stressad? Emotionellt instabil?

Eller så är det bara mycket bra tv i mitt liv nu.