Kickis skrivklåda

Jag har länge funderat på om jag inte kanske ska ta och spela basket igen. Typ i ett halvår har jag funderat. Eller ett år. Ett halvår. Nåt sånt.

Det är ju så roligt! Det roligaste jag vet! Jag kan drömma om basket och vakna helt ledsen för att det bara var en dröm.
Så jajjemän. Hösten 2007 är det dags igen.
Frågan har bara varit var.

Jag har valt mellan SVETS, ett motionslag som jag spelade med typ 2001, eller Central i division 2, där mitt gamla division 2-lag Bagarmossen har införlivats. Båda är lag med sjysta tjejer, men i SVETS skulle kanske mitt onda knä inte göra så ont och i Central – om jag platsar – är det roligare och bättre basket.
Svårt.

Så fick jag mail om att Central hade fått en ny coach. Och jag fick dåndimpen när jag hörde vem det var. EIVIND MÖSTL! Hallå! Det är ungefär som att få Magic Johnson som tränare. När jag spelade som mest basket tog EIVIND MÖSTL Arvika till Europacupsfinal. När jag åkte till Polen för att se damlandslagets EM-kval 1989 var EIVIND MÖSTL deras coach. Och EIVIND MÖSTL föresläste för oss nedbussade norrländska juniorcoacher. EIVIND MÖSTL, haja!

Ikväll ska jag träna. Få se hur länge jag håller. Jag är 33 år, har druckit rosévin tämligen oavbrutet sedan i maj och har inte studsat boll på ett och ett halvt år.

Jag sätter en slant på 15 minuter innan EIVIND MÖSTL får ta in respiratorn åt mig.