Kickis skrivklåda

Och därför bloggar jag inte. Eller svarar på mail för den delen! Så nu har jag gått till en kompis för att skicka några panikjobbmail men det kommer att vara svårt att få tag på mig några veckor framåt.

Nu känns det som att jag är överallt. I nästa nummer av Glamour kommer till exempel två skönhetsjobb som jag har gjort. I Femina har jag ett relationsjobb. I Vecko-Revyn har jag gjort omslagsintervjun med härliga Carolina Gynning. Det händer grejer både här och där!

De flesta jobb är jag jättenöjd med! Även om det kortas lite här och där, eller läggs till lite nödvändig info på andra ställen, så är jag stolt över mina jobb.

Utom ett. Ett jobb som jag har gjort i en tidning jag inte tänker namnge har redigerats om (inte ovanligt) så illa att man inte riktigt hänger med i texten (mycket ovanligt). Artikeln består av flera olika delar och ett par av dem har bytt plats. Resultatet blir att texten börjar mitt i den artikel jag skrev, och mitt artikelslut ligger nu mitt i den tryckta texten. Artikeln blir då väldigt mycket svårare att hänga med i, läsaren tappar “flowet”, plus att artikeln saknar början och slut. Däremot har den ett stycke mitt i somär väldigt avslutande. Inte så kul för läsaren. Och inte så kul för mig – nu kan jag till exempel inte använda texten som arbetsprov eftersom den som läser texten kommer och tro att jag är ett kronpucko. Trist.

Eftersom jag vill vara en god och flexibel flickvän som inte sitter hemma på kammaren och surar för att min kille (troligen) ska flytta till SanFrancisco, har jag börjat titta på journalistjobb i samma stad. Jag har anmält mig till en jobbsajt där man får mail när det finns några lediga tidningsjobb utannonserade. Visst är det svårt att få jobb i USA som invandrare, vilket är vad jag skulle vara, men jag kan ju i alla fall försöka.

Mest har jag fått mail om säljarjobb eller skittråkiga reporterjobb för B2B-tidningar, eller möjligen jobb som kräver “extremt goda kontakter in the Bay Area”, så förstå min glädje när jag såg att tidningen String sökte redaktörer. Snabbt scrollade jag längre ner i annonsen och för varje bokstav jag läste blev jag mer och mer övertygad om att det var meningen att jag skulle ha just det här jobbet på just den här nöjes- eller ungdomstidningen (för det måste det ju vara med ett namn som “String”). Färdigheterna som krävdes var sånt jag kan göra även på mitt andraspråk: Projektledning. Dagliga kontakter med frilanser. Skriva egna texter snarare än redigera andras. Jobba i grupp. Vara driven, jobba mycket och komma med kreativa idéer. Hello!

Ända tills jag kom till sista raden på listan med kompetensönskemål: Du måste kunna spela violin, cello eller ståbas.

String är alltså en musikinstrumenttidning. Attans.

Undrar hur lång tid det tar att lära sig att spela ståbas?

Jaha, nu är slutmanus hos redaktör och förläggare. Slutmanus betyder att jag sedan inte kan ändra mig, jag kan inte dra ifrån eller lägga till mer än eventuellt korr (korrektur). Och jag är så nervös. Ont i magen. Ångest. För tänk om den är dålig. Skitdålig.

De enda personer som har läst boken hittills är de som medverkar på ett eller annat sätt, till exempel genom att låna ut sitt namn, sina åsikter, sina repliker eller sina erfarenheter. Och bland dem har reaktionerna varit blandade.

En väninna fastnade så hårt i läsningen att hon missade att gå av på sin t-banestation. Det var väldigt uppmuntrande! En annan sa så här: “Jaaa… Det är ju väldigt mycket Kicki i alla fall.” Jag vet inte om det skulle vara en komplimang, men det sades med ett tonfall som om det inte var det.

Jag tror jag skiter i det här. Jag vill inte längre ge ut en bok.

Jag jobbar aldrig på helger, av ren självbevarelsedrift. Särskilt som gammal utbränd behöver jag den vilan. Men i söndags jobbade jag. Och igår gjorde jag ett styvt 16-timmarspass framför datorn. Gick och la mig klockan två. Andra människor klarar sig på några få timmars sömn men jag behöver snarare tio… Vilket inte hindrade mig från att börja jobba klockan åtta imorse igen efter bara fem timmar mellan lakanen.

Och nu är den klar! Bokfan! Jag tror att den är så klar att jag inte kommer att behöva ändra något mer i den!

Och nu: Lunch. Sömn. En god bok. Intensivrekreation, för jag har två frilansjobb som ska göras klara till på fredag. Men ändå: Lättnad!

Sedan jag (eller rättare sagt: en dietist) kom på att jag inte tål laktos (i större mängder) har livet blivit mycket roligare. När jag tar låglaktos- eller sojamjölk i kaffet kan jag dricka flera koppar om dagen, istället för endast en som tidigare. Undviker jag vanlig crème fraîche och grädde i maten så fiser jag mindre i soffan på kvällarna (till Sams stora förtjusning). Och jag kan äta glass utan att det händer en olycka! Jag trodde inte jag gillade glass men nu när jag slipper ont i magen och toaattacker så är ju glass jättegott! Oatleys är bäst, medan sojaglass smakar dammsugarpåse. Sias sorbeter är också mjum mjum.

Det är så enkelt – nästan alla produkter finns ju utan laktos nu. Till och med Drömyoggi och gräddfil (till dipp). Och Max-burgare! Dessutom håller låglaktosmjölk tre månader i kylen.
Det enda som saknas är Ben&Jerrys låglaktos.

Svensk Bokhandel är alltså en katalog där man kan läsa om böcker som kommer till hösten. Och vi som är debutanter får också en hel sida där vi får skriva vad vi vill. Där har jag försökt ge en bild av mediesvängen, där folk är sin visitkortstitel, genom att visa hur jag har varit mer eller mindre välkommen på festfixarfester beroende på mitt jobb. Min bok, som i övrigt är en romantisk komedi och en väninneroman, handlar också om jobb. Och om shopping, kärleksrelationer, otrogna skitstövlar, drinkar och skor. Det som är livet, alltså.

Texten till Svensk Bokhandel kan du läsa här.

Jag vill bara kommentera den lilla notisen i Aftonbladet: Det där med “inte så trevlig i festsammanhang” och “sämsta chef” kommer inte från mig. I festsammanhang är Bindefeld alltid trevlig mot dem som är inbjudna, vilket är exakt vad hans jobb går ut på. Precis som andra festfixare bjuder han dem som är aktuella med något eller har ett coolt jobb – vilket också är vad hans jobb går ut på. Jag tycker inte att han är en dålig människa (och vet inget om hans eventuella chefsskap eftersom jag inte har jobbat för honom).

Vad jag försöker göra med min raljanta text i katalogen Svensk Bokhandel är att berätta en (sann!) historia som beskriver mediesvängen på bästa sätt.

Jag ska snart lägga ut den här på bloggen så får du se själv!

“Micael Bindefeld har av tidningen chef utsetts till Sveriges sämsta chef. Han verkar inte alltid vara så trevlig i festsammanhang heller. Åtminstone inte om man ska tro journalisten Kicki Norman, som debuterar med “Väninnorna och Kung Carl” i höst på Albert Bonniers förlag. I nya numret av Svensk bokhandel ger hon en underhållande beskrivning av Bindefelds svassande och icke-svassande beroende på vilken anställning hon för tillfället har.” skriver Inga-Lill Mosander på sidan 26 i dagens Aftonbladet.

Jag är glad att jag uppfattas som underhållande, tack för det!

Har ägnat helgen åt att titta på första avsnitten av Ugly Betty. Det är mycket trösterikt att se att Eric Mabius som spelar Daniel Meade också har olika stora ögon när han skrattar. Han är ju snygg ändå, liksom. Så nu ska jag sluta noja över mina pressbilder.

Det kanske är därför han inte skrattar på bild?