Kickis skrivklåda

Vad fan har jag gjort på det här jävla Itrim? Det är ju världens sämsta träning. Jag vet inte vad jag gör där men tränar gör jag då inte. För ikväll har jag spelat basketmatch i division 258 typ och jag kunde inte röra mig.

Jag. Hade. Ingen. Kondition.

Eller ännu värre: Jag. Kunde. Inte. Andas.

För att inte tala om: Jag. Höll. På. Att. Kräkas. I. Halvtid.

Visserligen var vi bara fem spelare så då får man ju aldrig vila, det blir lite som en och en halv timmes intervallträning, men jag har ju för fan tränat Itrim tre dagar i veckan i fyra månader nu, så jag borde ha stått mig bättre tycker jag.

Eller har jag kanske inte kört för fullt på Itrim? Jag tycker att jag har det, men det blir ju inte samma intensitet som när man slåss med någon om en boll. Kanske har jag inte gett järnet, helt enkelt. Skäms på mig…

Det var väldigt roligt hur som helst. Bollen satt inte direkt klistrad i nävarna, om jag säger så, men spelsinnet har inte försämrats lika drastiskt som fysiken. Jag såg till exempel skillnad på man-man och zon. Bara en sån sak.

Det sägs att man inte ska bry sig för mycket om vad andra tycker om en. Alla människor har vänner och fiender, någon som alla gillar är en person utan personlighet, och så vidare.
Och det ligger väl något i det.
Framför allt så är det väldigt energi- och tidskrävande att bli omtyckt av alla. Jag vet för jag har nämligen försökt.

Under mina första år i Stockholm och i mediasvängen var jag mer självutplånande än en dörrmatta. Jag ville absolut inte göra någon besviken, jag ville att alla skulle tycka att jag var generös och rolig och ödmjuk och hjälpsam och framför allt snäll, jag ville vara poppis bland exakt alla och jag fick då aldrig säga nej, bli arg eller protestera. Dessutom var jag själv tvungen att tycka om varenda jävel.

Inte nog med att jag blev helt slut (och utbränd) av att hela tiden slå knut på mig själv, jag lyckades dessutom inte speciellt bra. Från den här perionden finns det gott om folk som uppfattar mig som självupptagen, självisk, hänsynslös och manipulativ trots att jag försökte vara motsatsen i exakt allt jag gjorde.
Det är ganska uppenbart att det inte var så lyckat att satsa på att bli Årets Snällaste Människa. Det förstod jag själv också och la så småningom om taktiken och satte mer rimliga mål för mig själv. Typ att det räcker om dem jag själv gillar gillar mig tillbaka och att inte hålla med om jag inte verkligen håller med. Ett nej om dagen är dessutom bra för magen.

Så jag har mycket medvetet tränat om mig så att jag inte ska vara för snäll. Men i ett samtal med väninnor imorse slog det mig att motsatsen till snäll är mycket, mycket värre. Människor som fullständigt struntar i om de uppfattas som snälla eller inte, som skiter i hur de påverkar andra, som absolut inte har några som helst önskemål att bli sedda som vänliga. De är inte bara obehagliga utan också farliga.

Jag har själv råkat ut för en person som besitter ett så djupt självförakt att han innerst inne hela tiden väntar på att någon ska spotta på honom, misshandla honom, hata honom och kanske också barmhärtighetsavrätta honom. Han tycker själv att han är värdelös och beter sig så att alla andra ska hålla med. Om han ser en mötande lastbil på livets motorväg trycker han gasen i botten och viker i sista sekunden in på mötande vägbana. Sitter den sociala giljotinen uppspänd ser han till att lägga huvudet tillrätta därunder. Finns det något kring sig som han kan förstöra gör han det bara för att ännu en gång få bekräftat för sig själv att han är avskyvärd. Självklart blir han då en avskydd – med rätta, vill jag tillägga.

Han är kamikazemänniska. Jag gillar inte kamikazemänniskor. Och trodde dumt nog att ingen annan gjorde det heller. Men nu ser jag till min förvåning att andra kan skratta åt dessa typer och tycka att de är underhållande i allt sitt psykologiska dödsförakt, det kan till och med vara festligt att folk blir sårade på vägen, lite skit får man ju tåla. Slå till höger, slå till vänster, slå under bältet, och ångra inget. Vad skojigt det ser ut!

Men jag vet att de tar alldeles för många oskyldiga med sig när de störtar. Någon borde stoppa dem.

Det är ju inte ens säkert att de själva dör på slutet.

En gång i tiden myntade (tror jag) Anna Ehlén och Charlotta Flinkenberg uttrycket “danstelegram”. Ungefär som att skicka ett kyssogram, blommogram eller strippogram med den skillnanden att det är en dans som delas ut, en privat liten rörelseföreställning av alls icke erotisk art.

Idag tog jag en kaffe med en väninna och vi kom på att det också borde finnas ett slapogram, som i “bitchslap-ogram”, alltså att en rungande örfil delas ut. Som att hyra en torped fast med mindre dödlig utgång. Jag kan lätt komma på två personer som förtjänar varsitt slapogram och min väninna hade en hel lista.

Affärsidé.

På fredag kommer makeupmärket Pop att ha ett event på Åhléns City i Stockholm. Om man köper Pop-produkter för minst 300 kronor (och det är ju fort gjort!) så får man en Eyeglimmer på köpet. Eyeglimmer går annars inte att köpa i Sverige.

Du kan också få en makeup gjord på plats mellan klockan 12 och 18 på fredag. Ryktet säger att det är märkets grundare, Sara Strand, själv som kommer att stå bakom makeupppenslarna. Hon har jobbat som makeupartist sedan hon var 16 år gammal, bland annat för Vogue, och också startat märket Pixie tillsammans med sina systrar. I don’t know about you men jag ska då stå först i kön!

En väninna har tagit tag i sitt slentrianmässiga samliv och lanserat Erotic Tuesday därhemma. Hennes man klagar inte, om jag säger så. Och jag tycker att initiativet är imponerande, kanske borde jag inspireras av henne. Idag är det Headache Tuesday hemma hos mig, eller möjligen Makaroneråköttbullar Tuesday om man vill festa till det.

Min pappa ringde igår, bara för att säga att han tyckte att jag hade varit väldigt fin på vårt jubileum i lördags.
“Kläninngen och håret – jättefint”, sa han och jag blev varm i hjärtat för komplimanger kommer inte alltid helt naturligt i vår familj. Komplimanger är nämligen farligt likt beröm och det kan ju förväxlas med skryt och skryt är fult, det vet alla som är närmare bekant med Luther.
Och mycket riktigt, sedan blev han sig lik:
“Den är mycket finare än alla de där städrockarna du brukar ha på dig.”

“Städrock” är pappas ord för den typen av icke figurnära, sextiotalsinspirerade klänningar, gärna i starka färger och mönster, som är så à la mode just nu. Det är helt okej att en medelålders herre född nittonhundrajättegammalt håller fast vid den klassiskt kvinnliga looken, men låt då mig få ha mina trender ifred. Föräldrar!

Jag kontrade raskt med att hans nya, tunna vårhandskar i tyg (!) ser ut som trädgårdshandskar. Ha!

Vad har jag på mig? Är det en städrock?

Jag tror vi alla blev lite snopna när vi inte höll ut längre än till klockan ett på natten på vår jubileumsdag. Men då hade vi faktiskt hållit igång i 12 timmar, med ett digert program där alla festarrangörer tagit sina uppgifter på största allvar.

På ett lånat hotellrum på Kung Carl, sponsrade Scratch Nails med manikyrer och blingade naglar till alla festfina medlemmar.

Jag som discokula, Amalia Gonzalez och Therese Larsson.

Sissi Hahne, Ingrid Sandström, Therese, Amalia, Mari Janson (i superfin Rodebjer, vill ha!).

Sedan drack vi rosé på Anglais. Therese, Clara Öqvist (influgen från Göteborg), Ingrid.

Sissi och Sofia Eriksson (också influgen från Göteborg enkom för detta).

Frida Fager (kom från Cannes samma morgon), Amalia, Mari, Therese, Clara, jag, Ingrid, Sissi, Sofia. The whole lot.

Skål då, kära systrar!

Vi fick goodiebags också, förstås! Det får man ju på alla fina fester.

Vi blev så glada över detta att vi inte visste vad vi skulle ta oss till.

Det var tråkigt att inte Ammi, Desirée och Hedvig kunde vara med. Vi tänkte också på de nu avhoppade medlemmar som inte längre är med i gänget. Deras bästa D&M-historier väckte glada skratt och värme och kärlek.

Detta är några citat ur de meddelande vi skickat varandra under dessa fem år:

Om sin jobbsitation: “Arghhh! Jag är så trött på det här att jag spyr. Idag vill jag blästra alla på jobbet med ljummet bajs! ALLA! Detta är en dålig dag. Dessutom har jag upptäckt en ny bilring. Idag ska jag bara äta en makaron till middag. Okokt.”

Apropå att Desirée sprang tjejmilen: “Kanske bör vi starta ett Drinkar&Män-lag. Eller är det oförenligt med själva innebörden av D&M? Fast vi kan ju ha Frozen margueritas i sportflaskorna och male strippers som hejaklack.”

Apropå storleken som inte spelar roll (?): “Jag har alldeles för lite erfarenhet med donkey dicks för mitt eget bästa. Jag släpade hem en otroligt vacker svart man en gång för att se om det är sant att de har större och för att jag ville testa en Mr Big men han hade en helt vanlig… Jag blev lite besviken.”

Apropå ett tråkigt bröllop: “Och toastmastern var helt kass och lyckades ungefär förolämpa alla han skulle introducera. Och alla hade klänningar med tunna axelband utan att tänka på vilken BH de hade under. Det var mycket att bli upprörd över.”

Det är sånt vi ägnar oss åt. Jobb, sport, donkey dicks och fashion faux-pas.
Grattis på oss, flickor!

Inom loppet av en vecka har jag lyckats ta sönder inte en utan två stegräknare.

Jag undrar om det beror på att de har stelat på grund av inaktivitet eller om jag helt enkelt har bränt ut dem… Jag hoppas det senare men tror egentligen det förra.

Fina, jättegravida Carina Förne, som kan beskådas i alls in avklädda härlighet i tidigare blogginlägg, och som ska ha barn om ett par veckor, hörde av sig idag. Hon undrade om hon skulle boka bord på “Göteborg”, Hammarby Sjöstads bästa restaurang, nästa vecka.
“JA”, svarade jag, “JÄTTEKUL! Vad ska du ha på dig?”
Svaret lät inte dröja:
“Tält.”

Sista dagen här hemma, ikväll åker jag… hem. Det är trevligt med två hemstäder. I den ena (Umeå) har jag minnen och pappa, i den andra (Stockholm) har jag vänner och mitt liv.

En annan sak som finns här är pitepalt. Sista anhalten innan jag åker ut till flyget blir den lokala ICA-affären för att shoppa upp mig på lokala delikatesser som älgkorv, palt och kanske någon gammal ren också.