Kickis skrivklåda

Förra helgen gjorde jag som sagt en liten shoppingrunda med en shoppingfobiker till väninna. Och så råkade jag sympatiköpa några små klänningar. Som jag egentligen tänkte lämna tillbaka (kanske). Men när nu jag med hjälp av bloggomröstningen har bestämt mig för att inte köpa de vita sextiotalsinspirerade skorna har jag ju sparat 3500 kronor, så då kanske jag ska behålla en eller flera av klänningarna. Eller?

Klänning från Oasis.
(Jag ber om ursäkt för den dåliga bilden men jag vill inte använda blixt och då blir det visst så här.)

Då Sam ändå hatar Södermäklarna, vill jag passa på att hata alla stans taxichaufförer. Nej, inte alla. I fredags åkte vi med värsta bra föraren till Riche och mellan förra söndagens visningar åkte vi med en jättebra kvinnligt 020-chaufför. Men generellt har kvallan på och kunskapen hos taxichaufförer minskat. Har de blivit för många och för outbildade?

Exempel 1: Idag var jag sen till ett möte och ringde en taxi i panik. Jag var extratydlig med att säga “Brahegatan 47″, och uttala alla bokstäver i adressen ordentligt, för har man svenska som andraspråk är det ibland svårt att hänga med när jag är så stressad och pratar fort. “Det ligger på Östermalm och är en parallellgata till Grev Turegatan, tror jag.”
Det tog chaffisen fem minuter att inte hitta Brahegatan på GPS:en, sedan började han bläddra i taxikartan. Då jag ändå skulle göra ett ärende på vägen bad jag honom köra dit så kunde han leta kartor i godan ro medan jag uträttade mitt ärende. För säkerhets skulle bokstaverade jag Brahegatan två gånger innan jag lämnade bilen. När jag kom tillbaka satt han med taxikartan uppslagen på Bre-Bro och letade Brahegatan. Jag letade fram rätt adress åt honom och sedan satte vi av genom stan.
I snigelfart.
När vi kommer till korsningen Linnégatan-Brahegatan frågar han vilket nummer på Brahegatan jag ska till.
“47”, säger jag. “Fyra sju. 47.”
Trots att numren står på husen undrar han om jag ska höger eller vänster.
“Vänster”, säger jag, varpå chaffisen svänger höger. Innan vi är framme har han hunnit fråga tre gånger vilket nummer jag ska till och också stanna vid nummer 37. Hade jag inte varit så stressad hade jag bytt taxi redan när han inte hittade på GPS:en. Brahegatan är ju inte stans okändaste gata direkt, inte Grev Ture-gatan heller, som jag hänvisade till.

Exempel 2: Jag och Sam ringer taxi från en adress på Primusgatan, Lilla Essingen, där vi bara har varit en gång tidigare. Vi kan alltså inte området speciellt bra. Vi väntar ute i kylen och efter tio minuter ringer chauffören och undrar var han är. Vi förklarar var vi är – Primusgatan på Lilla Essingen – men det var inte det han ville veta. Han ville veta var HAN var. Chauffören var vilse och ville ha hjälp. Han började beskriva omgivningarna utanför bilen, trots att Sam flera gånger sa att vi inte hittade alls i området och aldrig hade varit där förr. Katastrof.

Sam fick förtroendet att själv representera vår familj när Södermäklarna idag visade en av sina flottaste objekt. Han ringde just på väg hem från visningen – och lät inte alls glad. Han hade då ingen lust att köpa något av de där obehagliga Södermäklarna!

Han hade kommit in på visningen och inte ens blivit hejad på, fast det inte var några andra spekulanter i krokarna. När Sam ställde sig mitt framför mäklaren och mäklarassistenten och sökte ögonkontakt, vände båda sig om åt andra hållet (där det inte stod någon).
Sedan kom en backslickkille som fick ett helt annat bemötande.

Vad kan man dra för slutsats av detta?
Att han var för solbränd? Det händer oftare än man tror, och enligt Sam oftare i Sverige än i till exempel USA. Men kan Södermäklarna verkligen vara rassar? Ansvarige mäklaren (som ägde ett av de undflyende ögonparen) heter Vasilis Stavropoulos, det låter inte så nazistiskt. Men bara för att man inte ett svenskt namn betyder det inte att man inte kan döma ut någon som ser annorlunda ick-svensk ut.
Eller så kanske Sam bara var för skäggig och blev dömd efter håren, så att säga.

Hur som, det finns fler mäklare att shoppa från. Hej då, Vasilis.

Inatt var för övrigt både jag och Sam uppe sent. Vi knarkade Hemnet till klockan halvfyra… Hade inte sängkläderna behövts tvättas på tvättiden idag på morgonen hade jag aldrig klivit upp.

I USA i december råkade jag gå in på stinkbomben Bed, Bath & Beyond, en butikskedja som specialiserat sig på inredning och skönhets- och badprodukter och som följaktligen också är proppad med oljor, doftljus och parfymer. Där blev jag bjuden på en provklutt av ett läppglans från Co Bigelow Apothecaries som var helt fenomenalt! Smakar gott (“vanilla cola”), ger fantastisk glans och är billigt!

Vanilla Cola Mentha Lip Shine, 7,50 USD, Co Beigelow Apothecaries/Bed, Bath & Beyond.

Glanset innehåller inte konstgjorda smakämnen eller konstgjorda färgämen. Det är inte testat på djur. Och – framför allt: Den är just nu den mest glansgivande läpprodukten i min handväska.

Just nu tjänar jag författarpengar (=nästan ingenting) så jag är hänvisad till shopping på Zara och H&M (och kanske en snabbis på Oasis, men då får jag vara så snabb att kreditkortet knappt hinner med). Oturligt nog hittade jag vårens drömskor i ett skyltfönster idag, det var inte ens meningen att titta.

Jag vet inte vad jag ska göra! De kostar trots allt över 3000-lappen. Och vi fortsätter att titta på lägenheter så jag ligger ju på minus redan där liksom… Men jag är kär! Hjälp!

(Jag kan också lägga till att jag i lördags, när jag offrade mig för min väninna och följde med henne på shoppingrunda, råkade köpa tre klänningar. Och tre par strumpbyxor, men det är ju ett basplagg så det räknas inte.)

När jag vaknade imorse tittade två svarta påsar tillbaka på mig från spegeln. De satt under mina ögon. Runt dem satt resterna av mitt ansikte. Så går det när man ligger och läser till klockan fyra på morgonen, fy på mig! Tips på mirakelkurer mot mörka ringar under ögonen mottages tacksamt.

Nu väntar ännu en dag med romanen och Kung Carl. Wish me luck!

Men självklart ska även männen stylas om till våren/sommaren. Nämligen så här, om du frågar Corinne&Friends:

I fredags hade trendsalongen Corinne&Friends ettårsjubileum i Sturegallerian. Och så här tycker frisörerna där att vi ska se ut i vår.

Jag tycker att både Måns Zelmerlöv och Sebastian Karlsson hade bättre låtar än Magnus Carlsson, men tycker att Magnus hade kunnat få gå vidare till Globen ändå. Magnus är schlager. Jag tror att han föll på sin hårda styling och danstjejernas porrbyxor.

OBS! Här kan du lägga till egna svarsalternativ!