Kickis skrivklåda

Imorse när jag kom ner till t-banan kände jag hur något skavde mellan skulderbladet. Det var prislappen på min nya t-shirtklänning från Oasis. Mycket unfashionnable att börja dagen med att be presskontakten på MNO att klippa bort den stora papplappen från min nacke.

Mail från kloka (och rutinerade) Helena Roslund:

“Kickiluskan…
Läste just på din blogg om att du inte tvättade håret i måndagsmorse. Välkommen till klubben. Själv tvättar jag håret en gång i veckan. Men hemligheten heter torrschampo. Har du inte provat måste du göra det. Blondinens bästa vän är nämligen torrschampo. Faktum är att mitt liv skulle bli radikalt mycket tråkigare utan denna revolutionerade uppfinning (om än mer än tjugo år gammal, minns att min mor använde det när jag var barn). Dessutom är det guld för volymen. Faktum är att jag skulle kunna skriva en mindre avhandling om torrschampots alla fördelar.”

Man kan kalla det fjantig men jag föredrar “känslig”. Jag har hur som helst väldigt lätt för att gråta när jag blir rörd, till exempel av en film. Till exempel en Disney-film. Till exempel av Disney-filmer som inkluderar djur.
En klassiker är när jag glatt hade köpt “Micke & Molle” men bara klarade en kvart innan jag började gråta så att jag nästan inte kunde andas. Sam var tvungen att stänga av dem. Jag har fortfarande inte sett klart den.

Även mindre sorgliga filmer får mig att gråta, särskilt lyckliga slut, eller när människor är godhjärtade eller gör hjältemodiga/osjälviska saker.
Det är en anledning att jag helst bara ser actionkomedier på bio, eftersom alla andra filmer får mig att snyfta även när ingen annan snyftar. På den tiden jag hade ett häftigt jobb och blev bjuden på filmpremiärer, var det extra pinsamt att ha gråtit bort mascaran lagom till efterfesten.

Så det var väldigt bra att jag väntade tills “In Her Shoes” kom på DVD, och inte såg den i en biosalong. Filmen är full av avsked, osämja, återföreningar och förlåtelse. Människor som överkommer sitt dåliga jag och handlar rättrådigt och med omtanke, i alla fall till slut.Stora gester, stora känslor.
Tårarna har runnit ur mina ögon så länge att jag ännu inte har fått tillbaka full synskärpa. Mina ögon ser ut som två pisshål i snön. Jag har gråtit mig till ett lock på vänster öra.
Fantastiskt skönt.

Imorse hade jag verkligen behövt tvätta håret, jag har en sexveckorsutväxt som drar åt det flottiga hållet redan i nytvättat tillstånd och idag var håret långt ifrån nytvättat! Men eftersom jag är morgontrött och tränar på måndagar (=tvätta håret igen), sket jag i det. Istället försökte jag distrahera med stor fjäderbrosch under hakan.
Vilket gick jättebra ändå tills Tobias Rydegren från Resumé tyckte att det var en bra dag för att intervju mig och Åsa om salongken. Han tog också bilder.
Jag hade bruna kläder, brun brosch och brunt fetthår. Det enda som inte var brunt var min hud som lyste klarare än en fullmåne i all sin vinterbleka prakt.

Jag ska inte läsa Resumé på torsdag och uppmanar alla jag känner att inte göra detsamma.

Det var väldigt roligt att spela pingpongbordtennispingis i lördags!
Det enda irritationsmomentet var att Martin har spelat på riktigt, vilket visade sig när Ingrid kom på honom med att spela med vänstern! Självklart var oförtjusningen odelad, både jag och Ingrid blev på betydligt sämre humör efter denna upptäckt.
Det visade sig inte minst när Ingrid smashade honom i skrevet och bad om ursäkt med orden:
“Jag hoppas det gjorde ont.”

Gjorde en liten shoppingrunda idag med. Och jäklars, vad H&M Götgatan har changerat. Numer riktat mot 14-åriga söderteens, tydligen, för det mesta finns bara i stl 34, alla färger är urtvättade (förmodligen för att få second hand-look) och urvalet av kläder snarare ung rebell än sofistikerad lady.
Var tvungen att köpa lite sjyst bastrikå på NK för att bli av med lukten av lumpbod.

Vintage känns redan daterat. Fort vidare till nästa trend!

Jag köpte förresten inte bara ett pingis(bordtennis?pingpong?)racket idag, jag köpte en axelbandslös blårosig klänning också! Kjolen är aningens ballongig och ger mig kurvor jag alls inte har, skärpet fuskar märkligt nog också fram former.
Men den är så tajt att jag var tvungen att promenera hem från stan.

Mycket snyggare på kropp än på galge. Nu måste jag köpa nya blå skor också – hurra! Knälång klänning med avtagbara axelband och tulpankjol, 1099 kr, Oasis.

Med anledning av föregående inlägg, vill jag ta en minut och fundera över mina träningsvanor.

Uppenbarligen blir det måttligt med basket i vår. När endast tre personer kommer på träning, känns det som att jag måste börja titta på alternativ. Och att, som i torsdags, ersätta basketen med något så fjantigt som en powerwalk är inte ett alternativ för mig. När jag cirkulerade Årsta, markerade min kropp att detta är fel träningsform för mig. Jag längtade efter att få springa, istället för att gå, jag kunde nästan inte hålla mig (men det var snorhalt, så löpning var uteslutet). Jag blev inte svettig, inte anfådd, inte trött i kroppen, trots att jag gick så fort jag kunde utan att halka omkull. Jag blev utmattad, men bara i huvudet. Armarna ville inte hänga nedåt, de ville vevas runt.
I ett avsnitt av “Vänner” ska Rachel och Phoebe jogga tillsammans i Central Park. Rachel gör stora ögon när Phoebe likt ett barn börjar tokkuta på maxhastighet, medan hon vevar runt armarna i stora cirklar. “Det är mycket roligare att springa så”, säger Phoebe.
Jag håller med. Det är inte skoj att powerwalka, det är så otroligt variationsfattigt, jag vill ha något mer intensivt. Ska jag springa ska det ju helst vara intervallöpning.
Powerwalk kanske är bra fettförbränning men det är sjukt tråkigt.

Så nu har jag tvingat Ingrid att låna nyckeln till husets pingisrum (eller heter det bordtennis eller pingpong?) och ikväll är det turnering.
Jag har köpt ett nytt racket. Med fodral och tre bollar. Och en racketrengöring. Inte för att jag vet vad jag ska göra med den men det känns profffsigt.

Hälsningar,
Lilläpplet

Vilken mathelg!

Igår åt jag, Frida och Ammi middag på den gamla bortglömda pärlan Il Conte. Vi delade tre förrätter (musslor marinara med chili, tryffelmozzarella, carpaccio) och sedan åt jag hummerpasta. Sååååå gott! Jag fattar inte varför restaurangen inte var fullproppad – maten var himmelsk!

Idag har jag och Sam ätit brunch på Moderna Muséet. Där fanns inte så många olika saker att välja på, men allt var vällagat på nästintill Bistro Jarl-nivå. Jag har aldrig ätit mer välkryddade prinskorvar, och till varmrätterna serverades varma grönsaker med smak av fänkål – bara en sån detalj!

Idag är det våffeldagen så Ingrid har lovat att grädda våfflor ikväll! Det är hennes specialitet, och hon har lovat att jag ska få våfflor med salta pålägg, typ gräddfil och rödlök. Gottigott!

Imorgon ska jag och Ingrid drabba brunchbuffén på Clarion. Kvaliteten där är ojämn, men alltid med några höjdpunkter. Kommer vi till klockan 12 kanske vi hinner före matens sogg (fräschören dalar betydligt, särskilt på varmrätterna).

På måndag kommer jag att vara en stl 46 (det är några storlekar större än jag är nu, ifall nån tvekade.)

Min pennkjol är jättefin, det är inte det.
Men när jag imorse tog den på mig för att vara extrahärlig på en plåtning för SvD, tänkte jag inte på farorna med oburna kläder. Till exempel att kjolen skulle vara så tajt att troskanten syns igenom. (I blixthastighet: Dra upp kjolen till midjan – oroväckande knak, av med stövletterna, finshets, trosor med sydd kant, på med trosor med osynlig kant, fishnets, stövletterna, dra ner kjolen igen, ännu ett oroväckande knak.)
Och då var jag så sen att jag skulle springa till bussen. Det var bara det att jag fick “springa” med fjolliga myrsteg eftersom kjolen – återigen – var tajt och jag självklart inte kunde röra mig i den. Har aldrig sett mer ut som en skitnödig transa.