Kickis skrivklåda

Jag kom hem klockan åtta, efter näst sista slutspurten. Vår sajt ska vara “färdig” på måndag (så färdig som något som hela tiden utvecklas och uppdateras kan bli), och vi på redaktionen ska göra ett sista dödsryck på söndag kväll också, men det mesta börjar vara i ordning.

Jag är så jääääääävla trött, bara.  Nu ska jag gå och lägga mig. Jag ska sova fem kvartar per timme, så trött är jag. Gonatt!

Imorgon ska vi spela in igen. Vi ska köra samma bilar samma sträckor, men den här gången ska kameran vara med oss inuti bilen.

Jag förstår plötsligt vad som menas när folk säger att tv är ett trögt medium.

Det värsta är att den här inspelningen egentligen inte skulle göras på rekordtiden två dagar. Nej, i själva verket skulle det ta tre dagar att filma tre bilar som kör på en skogsväg. My God! Jag skulle bli galen om jag skulle jobba med tv. Jag kan inte ens vänta på att folk ska tala till punkt på våra redaktionsmöten.

Tack, förresten, alla ni som kommenterar! Det är jätteroligt att min blogg också kan fungera som diskussionforum och anslagstavla! Keep up the good work!

Jag och Carina var ute och körde bil på Ekerö mer än halva dagen igår, medan en fotograf filmade oss tusen gånger ur tusen olika vinklar. Han stod upp i en cabriolet, han parkerade sig med kameran i ett lerigt dike, han hängde ut ur en baklucka – allt för att få fina (?) foton på oss när vi kör omkring i tre olika bilar.
Och vi vi vår tur fick köra samma sträckor om och om igen.

En av nackdelarna med bilar är att det inte finns toalett i dem. Just när jag började bli riktigt riktigt kissnödig kom en i tv-teamet och gav oss snällt varsin halvliter Loka. Jag hade just kört förbi stativet i ett dike fyra gånger, och hade fått tillsägelse att köra förbi stativet i ett dike fyra gånger till, och ingenstans var ett dass inom synhåll, och ingenstans fanns en skogsplätt utan bebyggelse. Jag funderade på om jag kanske kunde kissa i Loka-flaskan.

Men så hittade vi ICA Nyckelnånting, långt ut på Ekerö, på ett ställe där vi skulle vända innan vi skulle köra förbi stativet i ett dike fyra gånger till från andra hållet, en fyrkantig fyrtiotalsbyggnad i tegel, möjligen mer lämpad som nån typ av fabrik än som livsmedelsaffär. Där såg jag min chans, medan vi väntade på telefonsamtalet som signalerade “nu är fotografen redo, kör kör kör!” Vid det här laget var det frågan om att hitta en toa eller skaffa blöja. Så jag nitade utanför dörren till ICA Nyckelhålet, på tvären över tre p-platser, och galopperade in (så gott det gick i min alldeles för snäva pennkjol).
“Hej! Förlåt! Toa!” skrek jag.
Den stackars gråhåriga damen i rödrandigt charkförkläde stod först stum, sedan fattade hon galoppen (bkstavligt talat) och galopperade före mig till butikens bakersta rum där det fanns en trappa. Jag galopperade efter.
“Ner! Höger! Lycka till!” skrek hon tillbaka till mig.
Vid det här laget hade också Carina kommit på att när jag ändå skulle gå på tjotta, kunde hon också gå, så nånstans bakom oss hörde jag hennes klackar komma kloppeti kloppeti klopp.
Nedanför trappen fanns en slät plåtdörr med “damer” på, bredvid var en likadan dörr med “herrar”.
“Jag kan ta herrar!” skrek Carina, som nu nästan hade hunnit ifatt mig.
Men jag var redan inne på damernas och slet i pennkjolen som är så snäv att man inte kan dra upp den över höfterna, utan när man ska gå på toa måste man knyta upp sidenrosettskärpet, dra ner blixtlåsen och lirka av sig kjolen den vägen.

Jag hann! Och medan jag hann inne i mörkret på damernas på ICA Nyckelviken hörde jag Carina skratta och skratta och skratta på andra sidan den tunna väggen.

När vi kom i butiken igen såg vi att det vi hade tagit för ett standard-iCA var i själva verket en kombinerad mataffär och prylbod. Längs ena väggen fanns fem-sex hyllor med omsorgsfullt arrangerade påskpynt. Så om du känner för en tvåhövdad tupp i gult glas till påsk så vet du var du ska gå.

När vi sedan satt i bilen igen och trampade gasen i botten för att köra förbi stativet i ett dike där det stod och väntade på oss, skrattade vi båda fortfarande.
“Jag måste kissa!” kved Carina.
“Va? Men du var ju just?”
“Näeeeeee, hahaha, jag skrattade så mycket sådet gick inte!”

Niklas, 33, misstänks vara “Hagamannen”. Polisen fick tips om att han kunde vara våldtäktsmannen som gäckat dem så länge efter att någon sett fantombilden och tyckt att denne Niklas var “extremt lik”. Gå in på Expressens etta och tyck själv – är Niklas väldigt lik fantonbilden? Inte ett jävla dugg.

Men DNA:n stämde så någon med bättre syn än jag hade rätt. Nu återstår bara frågan: Varför publicerar Expressen namn och bild? Han är gripen (så han utgör inte längre ett hot, OM han är förövaren), han är inte dömd (tänk om han är oskyldig?).

Så jävla skitkul att köra bil! Hahaha, det borde jag göra oftare. Carina påstår att jag fick motorstopp 19 gånger. Tro henne inte – jag körde som en gudinna.

Imorgon ska jag och Carina Förne vara med i ett bilprogram i SVT. Eller, vi ska spela in imorgon, jag vet inte när det sänds. Inslaget handlar om tjejbilar. Och “tjejigt” kommer det att bli, jag har inte kört bil sedan hösten 2002 när jag och Ingrid bilade från LA till San Fransisco och tillbaka längst Highway 1. Och jag hatar att köra bil i Stockholms innerstad, lantis som jag är. Jag vägrar till exempel att sätta mig i Sams lilla sportbil, för jag är säker att jag ska krascha den. När Sam hörde om mitt och Carinas uppdrag skrattade han så att det hördes ända från Kina.

Vad har man på sig för att inte se tjock ut i tv när man ska sitta ner halvhukande i små bilar? Jag ska fundera över detta medan jag äter två deciliter majonnäs förklädd till potatissallad.

Sista veckan innan öppningen av SalongK.se och vi spurtar. Jag vill inte vara en sån där person som klagar över att jag har mycket att göra när jag sitter på ett av landets roligaste jobb, jag vill bara säga att det är lite mycket nu. Sitter själv kvar på redaktionen och pillar med texter som behöver nya, roligare rubriker och tar hand om andras stavfel. Trots diger arbetsinsats kommer vi inte att ha så mycket material när vi öppnar som vi skulle vilja, men jag hoppas att vår första utgivning inte ska kännas tunn…

Hjälp, nu fick jag panik! Bäst att jag slänger ihop något! En charterguide? En brun-utan-sol-artikel? Ett litet köttbullerecept?

Äsch, nu blev jag hungrig bara för det. Om jag går nu hinner jag hem till “Floor filler”.

Det var förresten nån som undrade vad Sam jobbar med, eftersom han är bortrest mest hela tiden. Sam är datatönt. Kolla hans blog om du inte tror mig.

För länge sedan fick jag skriva en presentation av mig själv och fylla i “Jag älskar:” och “Jag hatar:” Jag minns att jag skrev att jag hatar orättvisor.(Dessutom skrev jag “klyschor, folk som använder klyschor och klyschiga beteenden”, men det hör inte hit.)

Detta är fem år sedan och jag har fortfarande en hangup på orättvisor. När jag tycker att något är riktigt orättvist kan jag börja gråta av ren frustration; jag förstår inte att folk inte agerar som de “borde”.
Andra sidan av samma mynt är att jag börjar jag gråta av rörelse när folk agerar rättrådigt, som i sagor när någon bortser från sitt eget bästa för att hjälpa någon annan, eller i vissa sällsynta fall i fotboll när ena laget kickar ut bollen över sidlinjen för att en skadad motspelare ska hinna få läkartillsyn, eller i tjejgrupper när någon säger “kom igen, SÅ farlig är hon faktiskt inte, nu får vi sluta snacka så mycket skit”.

Och åååååååj, vad jag lider i verkliga livet som är fullt av gråzoner, och av folk som faktiskt agerar svart, när det vita alternativet dinglar framför näsan på dem. Jag kan nästan slå någon i ren indignation.
Och åååååååj, vad jag lider när någon okvalificerad får jobb på grund av kontakter trots att det finns andra som verkligen förtjänar chansen, eller när någon kräver att behandlas som en kunglighet bara på grund av ett efternamn eller en titel.
Och ååååååj vad jag inte kan hålla tyst när det blir så.

Är jag omogen eller idealist? Tror jag på något eller är jag bara naiv? Och kan svaret förresten vara svart eller vitt?