In her shoes
Man kan kalla det fjantig men jag föredrar “känslig”. Jag har hur som helst väldigt lätt för att gråta när jag blir rörd, till exempel av en film. Till exempel en Disney-film. Till exempel av Disney-filmer som inkluderar djur.
En klassiker är när jag glatt hade köpt “Micke & Molle” men bara klarade en kvart innan jag började gråta så att jag nästan inte kunde andas. Sam var tvungen att stänga av dem. Jag har fortfarande inte sett klart den.
Även mindre sorgliga filmer får mig att gråta, särskilt lyckliga slut, eller när människor är godhjärtade eller gör hjältemodiga/osjälviska saker.
Det är en anledning att jag helst bara ser actionkomedier på bio, eftersom alla andra filmer får mig att snyfta även när ingen annan snyftar. På den tiden jag hade ett häftigt jobb och blev bjuden på filmpremiärer, var det extra pinsamt att ha gråtit bort mascaran lagom till efterfesten.
Så det var väldigt bra att jag väntade tills “In Her Shoes” kom på DVD, och inte såg den i en biosalong. Filmen är full av avsked, osämja, återföreningar och förlåtelse. Människor som överkommer sitt dåliga jag och handlar rättrådigt och med omtanke, i alla fall till slut.Stora gester, stora känslor.
Tårarna har runnit ur mina ögon så länge att jag ännu inte har fått tillbaka full synskärpa. Mina ögon ser ut som två pisshål i snön. Jag har gråtit mig till ett lock på vänster öra.
Fantastiskt skönt.
English
German
Spanish
French
Italian
Portuguese
Japanese
Korean
Russian
Chinese
Kommentar av Bonita
28/3 2006 @ 7:03
Brukar du gråta till reklamfilm? Det har jag. Som tur är har det bara hänt med en särskild film, och jag kommer inte alls ihåg vad det var nu. Min älskling har lärt sig vilken typ av scener och filmer som trycker på mina tårknappar och sitter och tittar på mej, “ska jag hämta ett badlakan” säger han flinande. Eller ett vanligt lakan svarar jag och flinar tillbaka, för vad ska man göra. Grina till en reklamfilm? Va?! Då har man väl ändå nått någon slags gräns?
Kommentar av Lisa
28/3 2006 @ 8:51
Det händer att jag börjar grina till tidningsartiklar, vilket kan vara jättejobbigt när man t.ex. sitter på tunnelbanan och läser Metro. Fast värst var ändå för några år sedan strax efter att jag sett Titanic och tårarna trillade varje gång, alla lägen, jag hörde sången My heart will go on…
Kommentar av Anna
28/3 2006 @ 10:03
Denna film valde svärfar på sin födelsedag, vi grät ikapp. Bäst var ändå när jag ensam skrattade högt åt en av de roligaste filmreplikerna ever. Hon den galna tanten i filmen, minns inte namnet hon säger iaf att det minsann inte är så lätt att vara man, de har så svåra val “ska jag bli astronaut eller playboy”. Hahaha. Jag skrattade högt, sådär självklart högt som när man förväntar sig att alla andra ska skaratta, såklart gjorde ju ingen annan det!
Kommentar av Lisa
28/3 2006 @ 11:19
Hahaha! Jag lipar varenda morgon när jag läser tidningen. Jag är otroligt lättrörd när jag precis vaknat. Det räcker med att någon sportmänniska har vunnit något, och det händer ju rätt ofta i sportsammanhang. Värst är fotbolls VM-krönikan från -94. Jag blir tårögd bara jag tänker på den. Igår började jag också gråta när en väder-människa i tidningen sa “det är knappt man vågar säga det, men nu kommer snart våren”. Blödig, någon? Som tur är har fader vår sett till att jag också är väldigt åksjuk. Så jag kan ändå inte läsa tidningen på tunnelbanan…
Kommentar av Bonita
29/3 2006 @ 5:28
Himmel, vad skönt att man inte är ensam om att gråta till artiklar, låtar och så simpla saker som väderrapporten.. 😉