Kickis skrivklåda

… vad jag mår dåligt.
Jag ska aldrig mer dricka vin.

Idag har jag varit på redaktionen och pillat lite med listan till Brud&Bröllop. Som vanligt är den inte helt lätt att få ihop, men det ska nog gå.

Det är fantastiskt roligt att jobba med en tidning när man inte ser den varje dag! När jag kommer upp på amelia finns där alltid nya sidor som jag inte har sett förut. Layout måste vara det roligaste med en tidning, när lösa bilder och en massa svarta små bokstäver slås ihop och blir en hel tidningssida med både form och text. Resultatet är något utöver summan av de båda delarna. 1 + 1 = 3.

Men va’ är’e för nötter i “Floorfiller”?
Det är revanschvecka och de killar som har åkt ut har nu fått en andra chans att ta sig till final. De ska dansa solon som tittarna ska rösta på för att bestämma vem som får gå till final. Och vad gör dumskallarna? Jo, de flesta dansar konstigt, i fula kläder, till musik man aldrig har hört förut.
Sacke och Mazen hade klätt upp sig, Akira och Jason har ändå nån typ av stil. Men varför dansar Junior i polokofta och mysbyssor med gällivarehäng? Varför headbangar den tidigare flickfavoriten Edin till en skränlåt som ingen av tittarna kan relatera till?
Var är publikfrieriet? säger jag.

Den enda ursäkt jag kan tänka mig, är om någon av dem vill bli upptäckt för just sin fantastiska teknik eller sin enastående förmåga att koreografera. I så fall: respekt. Men så långt tror jag inte att de små dansgossarna tänker. De har helt enkelt inte hajat bisnisen.

För att vinna svenska folket ska man vara snyggt stylad, oavsett om det är i för stora baggy brallor eller frockcoat, se jävligt glad ut, inte vara alltför galet gay (tänk Jöback snarare än Ivan) och dansa till en listetta.

Och nej, det är inget fel att vara gay. Man ska bara inte räkna med att gå hem i stugorna i Porjus om man skyltar för mycket med det.

Såg “Top Model” igår. Det tar ju en hel säsong, men så här med bara två program kvar känner man igen tjejerna tillräckligt för att kunna tycka om dem.
(Och då menar jag inte tycka om dem. Jag menar tycka om dem.)

De var liksom så rejäla. Absolut inte tjocka men i alla fall inte supertunna och taniga. Inte så där anorektiska som vissa av Lars Wallins visningsmodeller. När en av dem sa “I don’t have a fat ass”, tänkte jag skadeglatt och självgott “men fetare än mitt i alla fall”.

Nyss såg jag en trailer för sista avsnittet. Och jäääääävlar vilka flaggstänger som är kvar till finalen! Sedan igår har de gått ner tjugo kilo. Var.
Det var då jag insåg att jag såg gårdagens avsnitt på widescreen.

kram från Fetarslet

Jag och Jojjis gjorde vårt bästa.
Från tio i tolv till tio över fem scoutade vi Sturegallerian, Hamngatan och Drottninggatan, inklusive två TopShop, två Zara och tre Oasis.
Jag lyckades med största möjliga ansträngning shoppa för 750 kronor. Och då inkluderar det två pappjulstjärnor som ska hänga i fönstret från och med nästa helg, vilka tekniskt sett inte är shopping utan nyttoprylar.
Igår var det en mörk dag i shoppingens historia.
(Raka motsatsen mot 18 mars, som jag och Ammi har utnämnt till Internationella skodagen, eftersom jag köpte mina Choos och hon sina Fryes då.)

Jag kan inte bestämma mig om det beror på att “ta’t lugnt, du har faktiskt inget jobb” hela tiden ekar i mitt undermedvetna, eller om vår inledande McDonaldslunch gjorde oss svampiga och sega, eller om bara allt är för fult just nu. Färgerna är murrigare, skärningarna tråkigare och basplaggen mer intetsägande än någonsin.

Fast Jojjis! Hon köpte bara en stjärnformad ljuslykta. Visserligen spelar vi i olika shoppingdivisioner, men ändå. Vi höll på i fem timmar.
Det värsta var att jag kunde inte hitta något som jag kunde hetsa henne att köpa heller. Inte en liten wrapklänning, inte en liten t-shirt, ingenting.

Det enda jag fick med mig hem var en svart ballongkjol från Zara och ett örngott-turned-bolero från TopShop. Och med det menar jag en bolero som har rejält mycket tyg som ett “häng” i ryggen.
Snyggt, men inte snobbigt, sa han som lappade fracken med en pannkaka.

Jag tänker mycket på något som en vis kvinna en gång sa.
Hon fick frågan hur hon hade lyckats vara gift med samma man i 25 (50? 100?) år, hon svarade:
“We’ve never fallen out of love at the same time.”

Gäsp.
Sovmorgon. (Alla dagar när man kliver upp efter åtta är sovmorgnar.)
Ska göra ett jobb åt ToppHälsa, sedan shoppa med Jojjis från laget.

Jag har ingen lust att shoppa. Jag måste vara sjuk.

Det kanske går över när man väl kommer ner på Hamngatan?

Lars Wallins visning var verkligen sparkling. Jag har aldrig sett så mycket paljetter i ett och samma rum, inte ens på dragshow. Och i Lars design ser strassutbrotten inte ens tacky ut. Han är ett geni.
Det var verkligen gala!

Visningen var inte bara var kläder. Lika viktiga var smyckena (strassfest igen), tokiga hattar (tänk dig halvmeterslånga smala fjädrar som bara står rakt upp) och ännu tokigare frisyrer (flerfärgade hövålmar).
En del plagg tänker man bara “kul, men den där grönröda leopardmönstrade kaftanen kan bara Babsan ha på sig”, medan andra plagg är “Shit! Hur fan ska jag kunna spara ihop till den där kristallbroderade sammetsrocken med stora pälsmuddar? Jag måste äga den!”

Minst tre av modellerna kunde inte vända sig med släp och snubblade på sina klänningar. Rookies. En av dem hade dessutom vita klisterlappar kvar under skorna.
Det är därför man plockar in Caroline Winberg. Hon gick i brudklänningsentrén och kunde svänga runt sitt marängliknande klänningssläp i vit tyll utan att det stoppade hennes vändningar på podiet.
(Om det inte var Winberg, var det i alla fall någon jävligt lik och jävligt rutinerad.)
När sedan visningsmodellerna kom ner till festen, blev jag förvånad över hur korta de var. De var inte längre än jag (172 cm). Varför är det då sånt gnäll i Top Model över att de behöver vara så långa?

Jag och mitt sällskap Carina Förne hade annars en otursförföljd kväll. Vi missade välkomstdrinken. Sedan hittade vi inte vinet, så det blev Ramlösa till maten. Sedan när vi väl hittade vinbaren, stängdes den framför näsan på oss för att det var visningsdags. Efter visningen skyndade vi oss att utnyttja vår drinkbiljett, eftersom vi kallt räknade med att all Absolut Apeach skulle drickas upp fortare än kvickt. När jag ställde ifrån mig min drink en sekund var det en blixtsnabb servitör som plockade bort den.
Jo, det blev en torrlagd kväll. Men inte frivilligt.

Det kanske var lika bra för vi var på tonårsaktigt fnisshumör. Kulmen på fnissande nåddes när lyset släcktes för att “förbandet” Linda Lampenius skulle spela sitt första nummer, ur Carmen. Hon är en skicklig violinist, men det är det svårt att tänka på när hon har så galet stora bröst. De vällde dessutom ut ur en djup urringning… Vi satt och fnissade åt detta (och believe me, vi hade fnissat åt betydligt tråkigare saker tidigare under kvällen) då jag plötsligt ser en liten svart plopp komma seglande i luften framför min näsa. Då har Carina fnissat så mycket att en knapp i hennes klänning poppade ur. Och flög iväg åt helvete. Och lämnade ett hål mitt fram i hennes fina, tajta, svarta fodral…
Naturligtvis satt vi och försökte vara tysta men jag fnissade så jag skakade och tårarna rann.

Ikväll firar Lars Wallin 15-årsjubileum i Stadshuset och jag är bjuden. Äntligen en riktig glamourfest! Få se om det blir Manolos, kanske. Då kan jag ha min teadress i svart spets och superfurry svarta väskan från igår. Skönt, då slipper jag städa ur den. Eller, jag kanske måste ta ut alla kvitton, annars får väl inte läppglanset plats…
Ikväll blir det ingen sprit i alla fall.

Inte en droppe.

Herregud! Vad folk är sura. Griniga. Elaka. Möjligtvis avundsjuka också.

På Resumé finns följande artikelkommentar till den pyttelilla och ganska intetsägande intervjun med mig:
“2005-11-21 12:52 A.
ang. Kicki
GUd vad hon lyckades pressa in produktreklam i en kort intervju, frilansande passar nog henne bäst, då slipper hon sitta på en redaktion och förpesta luften”

Det finns ju en massa folk som har jobbat med mig som inte gillar mig. Det finns ännu fler som inte har jobbat med mig som inte gillar mig. Jag skulle tippa att en sån här blajkommentar kommer från någon jag inte känner, eftersom alla jag har jobbat med skriver bättre och roligare än så.
Och då undrar jag – vem orkar hålla på och göra inlägg om något så oväsentligt som att jag slutar som specialtidningschef på amelia? Okej om jag skulle bli ny chefredaktör på Slitz, då förstår jag att folk skulle bli provocerade. Men detta?

Och här på bloggen tog jag bort följande kommentar om inlägget Floorfiller-sex:
“skit i det du så lever du längre”

Det är ju till och med ett hot!

Folk är helt galna. Eller har för lite att göra.

Ungefär som jag just nu när jag lägger hela sju minuter på att förundras över att det finns korkade människor.