Kickis skrivklåda

Inte för att jag vill vara gnällig men… Men det vill jag. Hör här: Min munkjacka har hängt ute på balkongen i åtta timmar (över natten). Den luktar fortfarande gammalt stekflott!

Kaffe klockan åtta på kvällen.
För någon som annars inte dricker kaffe.
Så jävla korkat.

Maten var verkligen jättegod på Halvpannan. Köttet var mört och gott, bearnaisen hade den syrlighet som skiljer riktiga beasås från smörsmakande fuskbea. Priserna var dessutom överkomliga. Jag kommer inte ihåg när jag senast fick två rätter och ett glas vin för under trehundringen.
Men.
Käket stektes någonstans strax utanför matsalen och utan fläkt.
Redan när jag kom in, var stekoset och vitlöksdoften påtaglig. Sedan blev det bara osigare och osigare eftersom ventilationen var obefintlig (fönstren ångade igen som i en riktig finnbastu).
Lukten var så kraftig att vi inte vande oss vi den på hela tre timmar.
Tänk det där svarta, brända fettet på en stekhäll i en grillkiosk, det där som kioskgubben skrapar ner i den lilla rännan frampå. Så luktar jag nu.
Eller som om du la en rejäl klick margarin i en stekpanna, stekte ett paket bacon däri och sedan lät flottet stelna. Som den mjölkiga geggan luktar munkjackan jag hade på mig.

Jag äter gärna där igen men då får det bli take-away.

Ett mindre utskott från Drinkar&Män ska ses ikväll och äta middag, skvallra och dricka drinkar. Ingrid kom med det utmärkta förslaget att vi ska ses på “Fräcka halvpannan”, en restaurang som överlag fått fina recensioner och har kött som specialitet. Jag ser fram emot “Stockholms mest prisvärda mat” som någon skrev. Vad kan husets specialitet vara? Pytt i halvpannan?

Oj, vilken tafflig ordvits.

Jag kan bli ännu värre efter ett par glas.
Jag ser det framför mig: Mari suckar och rynkar halvpannan.

Åh, den sista var extra dålig.
*tar mig för halvpannan*

Igår tränade vi ihop med Polisen, som också har varit skadedrabbade och haft få spelare på träningarna. Polisen är mycket bättre än vi (eller nå, inte mycket, men lite) så det var sjukt roligt att träna! Och äntligen fick vi spela 5-5 på träning, det blev en hel del spring.
Och ajajaj vad de sätter tuffa screens, jag har flera nya fina blåmärken på armarna idag. Nyttigt att känna hur det “ska” gå till. Plötsligt fattar man inte bara vad vi gör fel utan också hur vi ska göra rätt.

Och ajajaj vad mitt märkliga ben fortfarande är skadat. Får se vad Lars kan göra åt saken.

Paraplyet ska återbördas till sin rätta ägare.
Det var Sofia Koski som hade lämnat kvar det, men när hon nu hörde att det var tillvarataget saknade hon det förstås.
Puh, ett tjuveri mindre på mitt samvete.
Kvar i skuld&skam-minnet är nu bara Post It-lapparna jag tog från jobbet.

Så småningom börja det klarna. Vad det är Sam håller på med, vad det är som försiggår i hans huvud, och hur han tänker om oss. Men det tar tid. Låååång tid.
Kicki: “Det är svårt att hålla självförtroendet uppe, vecka efter vecka.”
Sam: —
Kicki: “Hur tänker du om det?”
Sam: ” Va? Hur då?”
Kicki: “Vadå hur då? Jag är kär i en kille som inte vet om han vill vara ihop med mig. Alltså känner jag mig inte så värdefull.”
Sam: “Va? Men det är ju så jag känner.”
Kicki: ???
Sam: —
Kicki: “Hur kan du känna dig osäker? Det är ju du som inte vet vad du vill!”
Sam: “Ja, varför vill du vara ihop med mig? Jag tror att du vill vara singelpingla på krogen hela natten.”

Herregud. Vad vi har varit dåliga på att prata med varandra.

Jag och Jessica såg “Fröken Julie” igår. Framför mig i salongen satt självklart en flaggstång, så jag tillbringade stor del av dramat uppkrupen på armstödet mot Jessica. Trots detta var det roligt att se vad som måste vara Sveriges största skådespelare just nu. Och då syftar jag enbart på karismatiske Persbrandt, inte på åkerspöket Bonnevie som trots fina recensioner verkligen försvinner bredvid sitt magnetiska ex.
Jag vet inte om jag tycker illa om Maria Bonnevie för att hon anses vara så vacker, eller om det är för att hon verkligen är en kackig skådespelare, eller bara för att hon inte har “det”. Jag har helt enkelt ingen lust att titta på henne, mina ögon dras åt alla andra håll – inte bara till Persbrandts hel- eller halvnakenhet, utan även till Ingela Olsson som spelar Kristin. Jag tittar överallt utom på den bleka och (bildligt och så småningom även bokstavligt) blodfattiga Julie.
Geez, vad Strindberg måste ha hatat kvinnor. Inte nog med att både Julie är ett totalt nutcase och Kristin är ett jävla mähä som man absolut inte kan identifiera sig med, dessutom får man veta att det minsann inte går för sig att kvinnor ska göra mäns arbetsuppgifter för ajaj, då går det illa.
Stackars August måste ha varit så olyckligt gift, trots sina flera försök till äktenskap, han kan ju inte ha förstått fruarna alls.

Just det.
Jag och Carina och två snabba glas vin var på Storstad också. Mötte upp med Sofia Koski och hennes kusin (väninna? syrra? kollega?), som inte alls var på prata-konstiga-språk-och-härma-en-palsternacka-nivå. Vi var säkert hemska i deras ögon.
Jag ville gå vidare sedan, men Carina påpekade att vi förmodligen inte skulle komma in någonstans. Klockan var tre och vi var klotrunda under fötterna.
Jag är glad för att hon, till skillnad från mig, fortfarande hade förståndet i behåll.

Det enda jag har bakisångest för idag är att jag gick ett paraply plus igår.
I hallen finns en svart paraply jag inte har sett förut. Jag måste ha stulit det på Storstad.

För någon annan blev kvällen alltså våt i dubbel bemärkelse.

Jag och Carina Förne åt middag hemma hos henne igår för att prata jobb. Och det gjorde vi också. Medan vi drack en massa vin. En massa. Faktiskt så mycket vin att vi fick för oss att att göra charader.
Jag hatar charader.
Men nu hade ju jag sett ett inslag på “Lilla Aktuellt” om kostymmakarna till “Petter och Lotta och Stora Landsvägen” som spelas på Dramaten från 26 november, där blomsterfesten i täppan har mixats in. Inspirerad av pjäsen tyckte jag att jag och Carina skulle vara olika grönsaker. Carina var till exempel bland annat Herr Kantarell och Fru Dill, själv gjorde jag en minnesvärd tolkning av en rödbeta.
Jarl Borssén och Jejja Sundström hade varit stolta.
Så här i efterhand kan jag tycka det är synd är att vi inte kom på roliga grönsaker som delikatesspotatis eller haricots verts, men min kålrotsimitation gick inte av för hackor den heller.

Om jag inte minns fel (och det kan jag mycket väl göra), så var det också jag som plockade upp den gamla goda festleken “Alla pratar olika språk, helst ett de inte behärskar”. Carina dammade av sin gamla skoltyska och fyllde i eventuella luckor med flödande fantasi, jag var för bra på franska så jag fick prata italienska istället. Vi upptäckte snabbt att det faktiskt är svårt att inte falla in i varandras språk.
Carina: “Du bist eine kartoffeln.”
Kicki: “Du bist, nein, jag menar, oj, sei un fenicchio.”
Carina börjar plötsligt med lite hemmagjord spanska: “Tu es un kartoffel.”
Fenicchio (fänkål) och cipolla (lök) är de enda grönsaker jag kan på italienska, men det var ändå en mer än Carina kunde på tyska. Jag fick vara en potatis mest hela kvällen.