Kickis skrivklåda

Jag och Carina Förne åt middag hemma hos henne igår för att prata jobb. Och det gjorde vi också. Medan vi drack en massa vin. En massa. Faktiskt så mycket vin att vi fick för oss att att göra charader.
Jag hatar charader.
Men nu hade ju jag sett ett inslag på “Lilla Aktuellt” om kostymmakarna till “Petter och Lotta och Stora Landsvägen” som spelas på Dramaten från 26 november, där blomsterfesten i täppan har mixats in. Inspirerad av pjäsen tyckte jag att jag och Carina skulle vara olika grönsaker. Carina var till exempel bland annat Herr Kantarell och Fru Dill, själv gjorde jag en minnesvärd tolkning av en rödbeta.
Jarl Borssén och Jejja Sundström hade varit stolta.
Så här i efterhand kan jag tycka det är synd är att vi inte kom på roliga grönsaker som delikatesspotatis eller haricots verts, men min kålrotsimitation gick inte av för hackor den heller.

Om jag inte minns fel (och det kan jag mycket väl göra), så var det också jag som plockade upp den gamla goda festleken “Alla pratar olika språk, helst ett de inte behärskar”. Carina dammade av sin gamla skoltyska och fyllde i eventuella luckor med flödande fantasi, jag var för bra på franska så jag fick prata italienska istället. Vi upptäckte snabbt att det faktiskt är svårt att inte falla in i varandras språk.
Carina: “Du bist eine kartoffeln.”
Kicki: “Du bist, nein, jag menar, oj, sei un fenicchio.”
Carina börjar plötsligt med lite hemmagjord spanska: “Tu es un kartoffel.”
Fenicchio (fänkål) och cipolla (lök) är de enda grönsaker jag kan på italienska, men det var ändå en mer än Carina kunde på tyska. Jag fick vara en potatis mest hela kvällen.