Kickis skrivklåda

Åååååh, det här är världens bästa dag! Jag fick klappa en hund på bussen idag!
Eller, ja, hund och hund. Det var en kinesisk nakenhund. En valp, i en liten Bajen-tröja. (Det är okej med kläder på hundar, men bara om de fryser ihjäl annars.)
Det kändes som att stryka med handen på ett väldigt fint sandpapper. Den var liksom torr och sträv. Den hade skäggstubb istället för morrhår och jättefina bruna ögon.
Hade jag haft en egen hund att klappa på, hade den här inte räknats som hund, men nu räknas den jättemycket!
Jag har fortfarande inte vågat berätta för någon att jag åkte genom New England med en nyinförskaffad mjukishund i baksätet och klappade den och pratade med den. Eller att jag köpte en hundskål till henne på Disney-affären i New York.

Lunchade med Diamanten på Sturehof idag. Hennes dotter har varit på konfirmationsläger med andra lyxbarn. För tre veckors läger hade dottern med sig tre fulla resväskor – och sedan fick Diamanten ändå skicka en stor kartong med mer kläder efter en vecka. Där ligger till och med jag i lä. Shit! Ungarna kan ju inte ha haft mycket tid till religiösa diskussioner. Eller så satte de upp en gudomlig modeshow.
Det allra roligaste är att en tjej bara hade med sig en resväska med kläder. De andra viskade lite om att de trodde att hon var fattig.
Jag och Diamanten skrattade gott.

Annars har jag ägnat dagen åt att ha dåligt samvete för att jag var så arg idag. Jag har SMS:at Ammi och bett om ursäkt på lunchen. Sedan skickade jag världens trevligaste brev, 16,50 kr i småmynt plus Stolthet och Fördom del 1+2 på DVD till Iréne. Funderade på att bara skicka första delen, men min bättre sida segrade. Satte till och med på ett jättefint hundklistermärke.
Nu visar det sig säkert att Iréne är grymt hundrädd och stämmer mig för psykiskt lidande.
Jag blev i alla fall lite glad av klistermärket.

Jag hetsade ju givetvis till avtalad till på Berns. Jag hade ju tvingat Therese att boka om sin berlinska dubbelbokning och prioritera Drinkar & Män istället, så det är ju bäst att dyka upp själv.
Jag var på plats enligt avtal 18.30.
Illaluktande, hungrig, i gamla kläder. Stressad, arg – alla fel.
Och hoppsan! Jag var ensam på Berns. Ringde Hedda tre gånger utan svar. Ammi hade messat en timme tidigare – “kände inte för att komma”. (Vem fan gjorde det?)
Arg arg arg. Jag känner mig som en idiot som har bortprioriterat middag (och tvingat Therese att boka om!) när det visst inte var så viktigt för oss att ses ändå.
Precis när jag skulle gå hem kom Therese, en kvart sen. Hon var förvånad över att det bara var jag där. Well, det var jag med.
Arg arg arg.
Försökte vända och ha en kul kväll. Men om 2/5 bangar för att de inte är på humör, varför ska jag som inte heller är på humör ta mig samman? Varför ska jag göra en ansträngning, “ta en för laget”, om inte laget tar en för mig?
Det är som på Bagis träningar: Om en person säger att de inte kan komma, utan vettig förklaring, så avbokar allt fler träningen. Till slut är vi så få att vi inte kan spela. Det är någon oförklarlig gruppmekanism som gör att en person kan ta ett gruppbeslut.
Kvällen var absolut okej! Therese och Mari var gulliga. Men deras gullighet på tre man hand gör det ändå inte till klubbträff.
Note to self: Ta inte en för laget.
Det värsta är att nånstans visste jag att kvällen skulle bli så här, på samma sätt som att jag på en träning kan känna på mig att vi på nästa träning ska bli för lite folk, men jag hoppades att jag hade fel. Jag skulle också ha stannat hemma.

Dr Phil brukar ofta säga till sina (ofta kvinnliga) gäster som bråkar mycket (till exempel om viktiga hushållsregler som hur handdukarna ska vikas i skåpet) med sina män: Vill du ha rätt eller vill du vara glad?
(Pinsamt nog kan jag känna igen mig i kontrollfreaksen till fruar, men säg det inte till Sam.)
På något sätt har det varit temat för dagen.

Jag har bråkat med SAS Eurobonus. För ett par månader sedan var jag (i mina ögon) hårsmånen från att få silverstatus, men jag hade bara 26500 poäng, gränsen är 30000. Då 3000 poäng förföll, “köpte” jag upp dem och 7000 poäng till på en transatlantisk uppgradering (som jag inte har nån jävla aning om när jag ska utnyttja). 1 juni sänktes silvergränsen till 20000 poäng och jag fick ett spel. Har mailat SAS och varit rabiat. Hade velat veta detta innan jag slösade bort 7000 poäng på inget. Det hade varit bättre för mig att låta 3000 poäng förfalla – då hade jag haft silverstatus idag. Har tidigare varit missnöjd med SAS hårda regler också, till exempel när jag missat plan, så jag fick fullständigt spel nu och använde hånfulla ord. Det FÅR man som missnöjd kund.
Fick ett så sjukt hånfullt svar från en Birgitta Sehlander (som jag återger komplett med kommateringsfel): “Ja, det kan vara hårt ibland. Ditt oändliga resande med SAS ,som du nämner,har dock givit dig 60 000 totala helt fria poäng som kan ta dig på en gratisresa fram och tillbaka till ex USA eller andra trevliga destinationer…” eller “Någonstans måste man sätta ett datum från när någonting börjar gälla. Allt börjar från ett visst datum. Många hinner köpa sina kläder före en rea också.”
Jag medger att jag inte var speciellt trevlig, men det är ändå jag som är kund. HON, som sitter i kundtjänst, ska bara le och stryka medhårs, även om hon inte kan göra något praktiskt för mig. Jag har en känsla av att Birgitta Sehlander hellre har rätt än är glad.
Måhända att andra flygbolag har ännu sämre poängsystem, men till exempel Continental har jättetrevlig personal. Det är värt en hel del! Ska försöka hålla mig från SAS i fortsättningen (utom när jag flyger med Sam och kan utnyttja hans guldstatus).

Idag har jag också suttit på “andra sidan” och försökt lugna en arg kund, vi kan kalla henne Iréne för det heter hon. ToppHälsa plastar in en pilates-DVD i sitt nya, prishöjda nummer och för att inte göra prenumeranterna arga när vi “drabbar dem” med en obligatorisk prishöjning får de VÄLJA om de vill ha DVD:n. Dessvärre kan vi inte bara skicka den, utan prenumeranterna måste skicka in frankerat svarskuvert till oss. Däremot betalar de inget för själva DVD:n. Att göra detta är legio för alla tidningar med vuxna läsare, och det görs av hänsyn till prenumeranter. Men Iréne har aldrig sett på maken! Och hon har hittat på en egen lösning på hur hon ska få rätt: Hon har visserligen skickat in frankerat svarskuvert men kräver efter att ToppHälsa ska skicka henne 16,50 kr (hennes totalt portoutlägg). Nu kan vi inte göra det. Det hade varit lättare att tillmötesgå henne på något kreativt sätt om hon inte hade skickat in svarskuvertet – det finns nämligen inga lösa pengar att bara skicka henne. Men Iréne vill inte låta oss lösa detta – detta ska göras på exakt hennes sätt. Jag har erbjudit henne en extra DVD (en annan, givetvis) men hon vill inte. Så imorgon ska jag skicka henne 16,50 kr av mina egna pengar i ett kuvert. Även om det tar emot för mig, egentligen har jag hellre rätt än är glad, så vill jag också att Iréne ska vara glad och nöjd. Man ska vara snäll mot sina kunder, även om de också hellre har rätt än är lyckliga. SAS borde lära av oss.

Förutom alla heta känslor var det en bra dag! Vi gjorde ett snyggt och säljigt ToppHälsa-omslag och en sexig Nästa Nummer-sida gjorda. Korrade provtryck för ToppHälsa 9/05, som är rolig och bra. Dessutom börjar omslaget till amelia Hår & Skönhet se väldigt bra ut. En vända till hos repron, så… Ska kasta dra iväg och träffa Drinkar & Män – raka motsatsen till Birgitta Sehlander, nämligen folk som tycker om mig. För det mesta…
Jag orkar inte byta om utan tänker ha de fula kläder jag tog på mig imorse då det regnade. Jag luktar svett och kiss och gamla matrester, vilket är inte alls speciellt Drinkar & Män, men jag oooorkar inte bry mig. Det har varit en Iréne för mycket idag.

Shit! Det regnar idag. Drinkar & Män ska ses ikväll och regnet gör det omöjligt att ha något snyggt på sig. Högklackade skor med öppna tår kommer att läcka in vatten, ljusa sommarkläder att bli prickiga av smutsvatten som skvätter upp när man går… Värdelöst!

Dagens hälsotips för oss grönsaksfobiker: Gör en balja gazpacho och ha stående i kylen. Ta dig en slurk som förrätt till varje måltid. Då får du i dig grönsaksvitaminer utan att behöva äta äckliga grönsaker som sallad “till maten” (soggar i brunsåsen) eller en liten paprika-slice till sill&potatis (krystat). Gazpacho är nämligen inte grönsaker, särskilt inte om du serverar den med isbitar i glas. Det är en drink.
När du sedan har varit så nyttig till förrätt är det okej att äta 20 pepparkakor med extrasaltat Bregott till efterrätt!

Jag fattar inte haussen kring Shu Uemura-ögonfransböjarna. Mina fransar blir inte böjda – vilket man ju kan tro att de ska bli – istället står de rakt ut, precis som vanligt. Antingen gör jag något fel, eller så ska man bara inte believe the hype.

Vad heter någon som har en mentor? Adept? Jag träffade min potentiella adept idag, i så fall. Hon var trevlig och lite nervös, vilket märktes på att hon pratade väldigt mycket i början. Jag var också trevlig och lite nervös, vilket märktes på att jag pratade väldigt lite i början. Efter ett tag jämnade pratminusen ut sig.
Vi vet ännu inte om vi passar ihop. Jag lutar åt inte, just nu, däremot tror jag att jag kanske kan hjälpa henne på andra sätt. Hon har gått Poppius, sökt radiofolkhögskolor och gjort åtta veckors praktik på Allt om resor, men har ännu inte hittat en riktning att röra sig i. Om hennes framtidsplaner var en tidning skulle den heta “Allt om allt”. Och då är det svårt att slå sig in i mediebraschen, särskilt om man saknar journalistutbildning och inte vill plugga. Jag har ju “skrivtränat” aspirerande journalister tidigare, jobbcoachat vänner och själv haft en personalvetare som mentor när jag var ny som chef, och det har funkat bra. Men i alla de fallen är alla inblandade klara över vad de vill och varför.
Hon skulle fundera lite på vad hon vill göra, och också vad hon vill ha en mentor till, och så ska vi höras igen. Jag tror att hon innerst inne redan vet vad hon vill, men bara inte har formulerat sina mål för sig själv. Jag har ett par idéer på folk som skulle passa som mentor åt henne, beroende på vad hennes mål är.
Det ska bli spännande att se vad hon kommer fram till!

Karriärtips från coachen:
1. Ta reda på vad du vill göra.
2. Ta reda på hur du ska göra det.
3. Gör det.

Måste förresten passa på att tipsa om Victoria’s Secret-undermärket Pink. Så färgglatt att det nästan lyser i mörkret! Och loggan inkluderar ofta en labrador-siluett vilket tilltalar en hundälskare som jag. Våga beställa online! VS låter dig byta dina grejer i 90 dagar efter leverans om kläderna är/verkar oanvända. Det enda det kostar dig är en returfrakt. Här finns så sjukt mycket fina underkläder i alla färger som du aldrig hittar i Sverige. Nästan alla mina behåar är från VS, just för att jag gillar underkläder i starka kulörter. De håller länge också, så Victoria’s Secret står inte bara för flärd.

Äsch, förstås självklart är jag pigg bara för att det är söndag och jag helt i onödan är uppe i varv för den kommande arbetsveckan. Värdelöst. Har läst roliga (och tråkiga) hälsotidningar, sett alla tre säsongerna av Newlyweds och plöjt en skitkass deckare. Lisa Scottoline skriver ungefär lika engagerande som Helena von Zweigberk. Boken ligger nu i kökssoporna.
Ser fram emot nya Harry Potter. Man måste ju gilla Harry, trots att författarinnan kritiserade Disney en gång i tiden, men nu uppenbarligen har sålt sin själ till djävulen mha av Harry Potter-muggar, -pennfack, -kepsar, -kuddar, -t-shirtar, -you-name-it. Trots att senaste böcker är tegelstenar på 1000 sidor och det sägs bero på att JK Rowling får betalt per sida nu för tiden, är ju Harry både rolig och spännande. På samma sätt som man inte kan lägga ifrån sig Denise Rudbergs romaner, kan man inte sluta läsa böckerna om världens mäktigaste trollkarlm bara för att de är dramaturgiskt välgjorda.
Imorgon ska jag äta lunch med en tjej som vill ha mig som mentor. Märkligt. Är det någon som behöver en mentor är det väl förvirrade jag? Jag ställer mig tveksam till idéen. Inte nog med att jag själv är förvirrad, eftersom jag är ny på jobbet, dessutom känns det otaktiskt med ännu ett ansvar. Jag har ju nästan nyss börjat jobba heltid efter att ha varit deltidssjukskriven i två år som följd av utbrändhet, och kämpar för att orka leva utöver jobbet.
Jag tänkte träffa henne innan jag bestämmer mig i alla fall. Det känns orättvist att säga nej utan att ha en aning om vad hon förväntar sig. Kanske kan jag dessutom tipsa henne om någon som passar henne bättre, om nu inte jag skulle göra det.