Kickis skrivklåda

Jag brukar ofta jämföra jobbet med basket. Jag ser min arbetsplats som en match där vår bästa chans att vinna är om alla utför sina tilldelade uppgifter enligt bästa förmånga i samspel med lagkompisarna, och funkar inte det så har alla viss övning i att improvisera tillsammans. Jag trivs bäst i ett flexibelt arbetslag där alla kan spela på alla positioner, men där man för det mesta spelar enligt givna roller – precis som min basket à preferée. Arbetet/Basketen blir också bäst om alla i laget, inklusive coachen, har liknande ambitioner.

Men på en punkt skiljer sig min syn på jobbet från min syn på idrotten. Jag har mycket mindre tolerans för fel på min arbetsplats. Inom basketen kan jag leva med att någon skelögd klåpare slänger hälften av alla pass ut över sidlinjen. Jag kan se någon sätta 50% av skotten, resten airballs, utan att jag får hjärnblödning. Och ibland står hela vårt lag och tittar på när motståndarna tar returer, och det rör mig nästan inte ens (i alla fall inte på träning).
På jobbet däremot. Ve den som tar en genväg, lämnar en slarvig text eller spelar pingis en halvdag istället för att slava framför datorn. För mig blir det en personlig kränkning och jag blir nästan mordlysten på kuppen.

Jag funderade lite på det idag på träningen när halva mitt lag glatt galopperade runt i anfallen utan att ha någon aning om vad de höll på med, och jag glatt galopperade efter och konstaterade “fan vad vi är kackiga idag”. Hade det varit på jobbet hade jag ju börjat ett gräl, möjligen lite urskillningslöst med vem som helst så där, av ren frustration.

Jag borde verkligen försöka se mitt jobb som basketen – allt kan inte vara perfekt jämt och det får jag leva med. Vad är “perfekt” förresten? För höga krav leder bara till hjärtattacker och ledsna medarbetare. Dags för mig att växa upp och slappna av lite.