Kickis skrivklåda

Boston är en underbar stad! Luftig, grön och gångavstånd till allt. Sam och jag har bott på Marriott Long Wharf nere vid vattnet och vandrade i måndags runt ungefär hela stan (inklusive Diptyque, Kiehls, Sephora och Kate Spade) för att få en känsla för den. Vilken känsla! Jag skulle kunna flytta till Boston. Förutom att det ser fint ut, så känner man sig trygg. Det är svårt att tro att man skulle kunna bli rånad där, folk är liksom så hela och rena och dyra. Inte Capri-dyra, men jag-är-akademiker-och-tillhör-övre-medelklassen-dyra. Vi var tvungna att gå förbi Four Seasons som ligger alldeles vid Bostons stora grönområde Boston Common. Sam trodde felaktigt att vi var där för att titta på parken och dess svan-båtar, men självklart var det egentligen det klassiska lyxhotellet jag ville se. Sam visste inte ens vad det var, så jag förklarade att det är på Four Seasons Mr Big bor när han är i New York. Jag har aldrig sett ett Four Season. Det såg väldigt diskret ut.
Igår var det NBA-draften så tidningarna har varit fulla av info om vilka som förväntas bli draftade som topp 5. Men när jag och Sam frågade runt under en barrunda i måndags kväll, var det ingen någonstans som kunde förklara exakt för mig hur draften funkar. Boston handlar visst bara om amerikansk fotboll och baseboll. Boston är Red Sox-land. Vilket man kanske kan förstå när Celtics inte har varit heta sedan Larry Birds glansdagar.
Barrundan började med att vi beställde varsin martini till middagen, en middag som skulle bli snabb och lätt så att vi kunde få gå tillbaka till hotellet och sova. Men martinisarna var stora som Texas, Sam fick till exempel hela sin shaker för att martinin inte rymdes i glaset. Så efter en var vi båda rätt fulla. Så när vi hade ätit klart kläckte vi den briljanta idén att gå till Cheers-baren. Tv-serien Cheers (Skål) bygger på livet och människorna i en faktiskt bar i Boston, som finns kvar och är en stor turistattraktion. Nu har Cheers fått en filial, som ligger endast fem minuter från vårt hotell, så vi tyckte att vi kunde få gå dit. Det gjorde vi också.
En besvikelse förstås. Det såg givetvis inte alls ut som på TV och var nästan folktomt. Så vi tog ett pytteglas vin och bestämde sedan i bästa JLP-stil att vi var tvungna att ta en drink på alla barer på väg hem. Det inkluderade en sportbar, en karaokebar för studenter och ännu ett folktomt ställe, The Black Rose, som inte var på något vis brittiskt i stilen namnet till trots. Bäst av allt var att vi fick visa leg på karaokebaren. Jag tror de hade 21 som åldersgräns. Sam blev väldigt glad.
Maten har mestadels bestått av hummer. Till lunch åt vi båda en lobster-roll, en brödbulle fylld med hummerkött och en lätt majonnäsröra. Det var så mycket hummerkött att jag varken behövde bröd eller sallad eller något annat för att bli mätt. Lyxigt att kunna äta sig mätt på hummerkött! Jag trodde att det var flera humrar som hade fått sätta livet till för att fylla min brödbulle, men när vi sedan åt middag (i mitt fall: hummersoppa) på restaurangkedjan Legal Seafood fattade jag att min lunch bara var en enda hummer. Vid bordet bredvid serverades nämligen hel hummer och SHIT vad den var stor! Som en tax. Tallriken svämmade över.
Nu är vi i MJs hus, som ligger så nära en stor sjö att det nästan doppar näsan i vattnet. Inatt badade vi i sjön och i utomhusbubbelpoolen som MJ har på sin veranda. Ryktet säger att vi ska få äta hummer ikväll. Igår lagade jag mat (pasta med svampsås och prosciuttolindade kyckingfiléer, mockamousse) medan MJ, John och Sam drog upp strategier för sina respektive karriärer. Sam är växelvis hoppfull och växelvis dyster; “Nu är sötebrödsdagarna över”. Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag än säger blir det fel. Sam har dessutom haft lite kort stubin de senaste dagarna. Inte så att jag “går på äggskal” som man säger här i USA för att förklara känslan när man hela tiden väntar på ett utbrott/tillrättavisning, men kanske så att jag går på hårdkokta ägg. Förhoppningsvis blir det bättre nu då Sam får lite nya idéer för sin framtid. MJ har ägnat mer tid åt att räkna ut vad hennes team ska göra med sina karriärer än vad hon ska göra med sin egen. Fast det verkar som att hon funderar på att bli event manager i Florida. Snacka om att tänka outside the box.
Igår var vi också förbi BEA-kontoret i Boston för att, som Sam sa, shake some hands. Sam var fin i kostymbyxor och ny skjorta. Jag blev avlämpad i ett mall för att sysselsätta mig själv i X timmar. Inga problem, jag har ju svart bälte i shopping. Nu har jag dessutom nya Abercrombie-mysbyxor, fyra nya Victorias Secret-behåar i min favoritmodell, en mjukishund som heter Molly, en nagelbandsklippare (var tvungen att vara försiktigt på Sephora för jag brände 300 dollares där igår) och ett par gula sidensandaletter med bling bling-dekorationer. Från Ann Taylor, faktiskt. Jag trodde det bara fanns tantgrejer där men jag hittade massor av fina skor – på rea! De gula var de enda som fanns i min storlek, men eftersom Ann Taylor är en kedja tänker jag gå in i varenda Ann Taylor jag ser de närmaste tio dagarna och försöka hitta reaskor i min storlek. Silversandaletterna kostade till exempel bara motsvarande 400 spänn. Gratis. .