Kickis skrivklåda

I torsdags var jag på McD Fridhemsplan, som jag sedan tidigare vet har efterblivna anställda men jag var hungrig och hade bråttom så jag tyckte inte att jag hade något val.
“Hej! Jag undrar om det är laktos i er kycklingburgare. Och om det är laktos, till exempel i dressingen, kanske jag kan byta ut den.”
“????”
“Du kanske kan kolla om det är laktos i kycklingburgaren. För jag vill gärna ha den men är lite känslig för laktos.”
“?????”
“Laktos finns vanligen i mjölkprodukter men kan också finnas i till exempel vissa burgare. Om du inte vet vad laktos är kanske du kan fråga någon annan.”
Fram till kassan kommer en äldre kvinna (det vill säga äldre i McDonalds-år, det vill säga närmare 30).
“Vi har en innehållsförteckning här bak så jag ska kolla!”
“Tack, toppen!” säger jag och väntar i fem minuter innan den äldre kvinnan kommer tillbaka:
“Det finns glutenfritt bröd.”

Efter att tio minuters förklarade senare själv ha fått läsa innehållsförteckningen och inte blivit mycket klokare, sket jag i McD och åkte till Max istället.
“Hej, jag vill gärna ha er fiskburgare och undrar om jag kan få den laktosfri!”
“Javisst!”
Sedan visade det sig att kassatjejen på Max heller inte visste vad alla burgare innehöll men på Max klarar i alla fall personalen av att ta reda på saker de inte känner till på förhand. Och kan göra beställningarna utan laktos. Utan att blanda ihop det med gluten. Så jag fick en beställning som jag var nöjd med.

Jag älskar Max. Nu hoppas jag att Frasses letar sig söderut också. Deras parisare är grymma!

Nu har jag sett de ungefär 800 foton som togs på mig förra fredagen och som ska bli mina pressbilder. Mitt hår är sjukt snyggt, ljuset är sjukt snyggt… Det enda som inte är sjukt snyggt är jag.

Jag har gjort följande 10 upptäcker:
1. Mina ögon är olika stora.
2. Speciellt när jag ler eller skrattar.
3. Vilket jag gör hela tiden.
4. I alla fall på bild.
5. Och när mina ögon är väldigt olika stora ser jag skelögd ut.
6. Eller så är jag skelögd.
7. Jag har också så håriga armar att det ser ut som mansarmar.
8. Det är inget fel på lite mage.
9. Utom när man ska fotograferas.
10. Jag hatar att fotograferas.

Jag gjorde en spaning i går: I skärgården gäller det att klä sig fult för att visa att man hör hemma. Promenadvänliga TEVA-liknande sandaler, praktiska Fjällräven-liknande shorts och gärna en noppig fleecejacka på det. Då är du en infödd, tvättäkta, genuin öbo.

Precis samma kläder som i stan gör dig till turist.

1. Jag är helt röd och har soleksem.
Jag har aldrig haft soleksem förut. Jag brukar få vätskefyllda blåsor när jag får en överdos sol. Men nu soleksem, alltså. Fast jag ska inte gnälla för jag är mest brun, kommer bli snyggt till helgen.
2. Sahara Hotnights nya skiva är grymt bra.
Köp!
3. Mina föräldrar kommer imorgon.
Jag gillar mina föräldrar. Jag skulle gärna träffa dem oftare, och då i Stockholm. Av någon anledning tycker jag att de är lättare att umgås med på min hemmaplan.

Det finns vissa ord som är roligare att säga än andra. Strathisla (whiskysort) är väldigt skojigt. Överlag är många skotska whiskysorter roliga att säga: Drumguish. Glenfarclas. Det är något med bokstavsföljderna som ligger festligare än andra i munnen. Strathislas th följt av i rullar runt, rcl i Glenfarclas pirrar i tungan. Som ett lingvistiskt tivoli.
Och katoi (astiatiska she-males, tror jag, men jag inte är exakt säker på vad det är – en kultur? ett folkslag?). Kombinationen oi på slutet är rena käkgymnastiken. Lattjo!

Sedan finns det vissa ord som jag tvångsmässigt måste uttala på engelska, fast jag inte borde. Chardonnay säger jag schar-donn-äj. Guacamole säger jag gwacca-moe-ley. Som om det vore ord av engelskt ursprung, öhöm. Jag låter puckad men kan inte hjälpa det.

Det är mycket nu. Inte bara med boken (som ska vara klarklar på måndag nästa vecka) utan också med framtiden. Sam, USA, San Francisco, möjligheter att frilansa där, möjligheter att frilansa här, möjligheter att få skriva en bok till (för författare har lättare att röra på sig än journalister), möjligheter att ha dubbelt boende, vad kostar allt?, hur mycket behöver jag jobba för att må bra, lägenheter, andrahand, bostadsrätter, panik, panik, panik.

Så inatt vaknade jag klockan två, klockan tre, klockan halvfem, klockan halvsex och så klev jag upp vid sju. Inte kul. Oroande tecken på oro. Måste fixa.

Jag tänkte bara lyfta upp en kommentar på föregående inlägg som också gäller festfixarna av Ocean’s 13 för att bevisa att det inte bara är min väninna som är lite känslig vad det gäller undertoner:
“När jag hade osat till den GALA-inbjudan som kom i fint kuvert fick jag ett svar på e-post att de skulle kontakta mig om kontaktuppgifter för söndagens bevakning av galan. Jag svarade då att 1. Jag har blivit inbjuden till en gala-premiär. Jag hade inte tänkt att jobba. 2. Dessutom skulle det aldrig falla mig in att jobba en söndag. 3. Jag brukar drunkna i galainbjudningar och har aldrig varit med om något liknande. 4. Jag tänker därför inte komma på galapremiär.”

Detta kommer från Hannah, som har ett i Nöjessverige minst lika viktigt jobb som min andra väninna. Självklart att detta ett riktigt I-landsproblem, men faktum är också att eventbyrån i fråga går att jämföra med taxichaufförer som inte hittar och dessutom inte stänger av taxametern när de kör fel: Fel person på fel jobb.

Igår fick jag följa med en väninna på premiären av Ocean’s 13. Min väninna har ett Mycket Viktigt Jobb, i alla fall i nöjesvärlden. Av hänsyn till henne vill jag inte säga exakt vad men det har ungefär samma status som filmrecensent i en större TV-kanal. Du hajar.

Hon OSA:de till denna premiär och fick också ett mail tillbaka med att hon var välkommen (så klart). Men när dagarna gick och hennes biljetter aldrig kom, ringde hon upp eventbolaget och frågade om hon skulle göra något särskilt för att komma in på filmvisningen. Muppen på eventbolaget ställde sig då frågande till att hon skulle gå överhuvudtaget. Muppen tyckte att hon inte borde det.
”Men jag fick ju en inbjudan och har osat och fick trevligt svar från er”, sa min stackars väninnan förvirrat och olyckligt.
”Jaha, men de inbjudningarna skickar vi mest för att ni ska skriva om det, inte gå på filmen.”
Proffsigt.

Inte nog med att en person med min väninnas jobb automatiskt är mer än välkommen till ungefär alla biovisningar i hela världen, är man dessutom inbjuden så kan väl inte festarrangören ändra sig oavsett festens dignitet.

Vi fick gå till slut i alla fall. Och filmen? 3,5 av 5, säger jag, men se den ändå bara för att den är så snygg.

Idag ska vi ta pressbilder inför boksläppet. Det ska bli jättekul (fast lite jobbigt också, att posera när andra tittar på är inte min bästa gren). Så nu gäller det att vara extra fin. Jag förstår att det kanske inte spelar så stor roll hur man ser ut om man har skrivit lyrik, då räcker det med att vara svartvit, men min genre kräver att man ser trevlig ut.
Tyvärr förstår inte bokförlaget att de måste betala för en hår&makeupartist till mig.
“Du kan väl sminka dig själv?”
Nej, det kan jag inte. Jag kan sminka mig själv om jag ska gå på fest, men ska man plåta så behövs mer smink, annat smink och framför allt större hår, eftersom kameran inte bara lägger på tio kilo på kroppen utan också tar bort tio kilo från håret. Det är en bökig fotograferingsmagi, det där.
“Ingen makeupartist?” sa en väninna på tjejtidning. “Då förstår jag varför vi måste köpa författarporträtt hela tiden och aldrig kan använda förlagens pressbilder.”
Men förlaget är benhårda. De har aldrig betalat för en makeupartist tidigare så det här ska då inte bli första gången.

Fine. Jag har en skitstor finne på näsvingen, blödande munsår och hår oformligt som en pälsmössa. Jag betalar makeupartisten själv.

Jag känner mig som Samantha i avsnittet där hon ligger med mannen som bara har sex med modeller och kräver att han ska filma henne precis som han gör med modellerna. För får jag en makeupartist så är jag också modell. Eller hur var det nu?