Kickis skrivklåda

I novembernumret av amerikanska Vogue kan man läsa om The Row, märket som har startats av modemedvetna skådespelarsystrarna Ashley och Mary-Kate Olsen, tillsammans med deras barndomsvän Danielle Sherman. Danielle ser på bilderna ut att kunna vara den tredje systern Olsen, men det är hon tydligen inte.

Kläderna beskrivs som “a line of 28 knitted basics that are anything but basic”, med avancerade haute couture-sömmar på slinkiga silkeslinnen och supertajta svarta byxor med sömmen baktill (så det inte blir en ful form på sidan av benet).
Säljs på Barneys New York, kostar mellan 150 dollar (t-shirt) och 850 dollar (hellångt kashmir-linne), och plötsligt kändes det mycket viktigt att Barneys New York skulle finnas i San Fransisco eller Denver. Men det gör det inte. Däremot på flera andra idiotiska orter.
Undrar om jag kan övertala Sam att ta en sväng över Chicago eller Dallas? Det ligger ju ändå inte på vägen.

Jag fick en CD med väskor och smycken från Urban Couture häromdagen. Och med tanke på att det snart är jul (jomen det är det, eftersom jag ska vara i USA i två veckor i demceber så finns det liksom ingen tid kvar till vare sig jobb eller bok eller umgås med sina vänner, hjälp hjälp) så funderar jag om jag inte ska få köpa mig en liten nyårsväska snart.

Urban Couture har mångra grejer som ser tacky ut (att döma av skivan, jag har fortfarande inte tittat in i butiken), men också en hel del fina saker. Mitt förslag är att man tittar in i butiken, eller på sajten, som ska bli klar snart, och bildar sig en egen uppfattning.

Stram aftonväska, 699 kr, Urban Couture.

Pärlväska i 20-talsstil, 549 kr, Urban Couture.

Jag ska till San Francisco, som jag just fick lära mig att det stavas. Inte San Fransisco, som jag trodde.

Det värsta är att det inte ens stör mig att jag stavade fel. Jag tyckte mest det var roligt att jag kunde lära mig något nytt. Om man är en Typ A, kan man plötsligt ändra sig och börja vara en Typ B? Det är väl inte möjligt?

idag är det mindre skoj.

Kina Zeidler och hennes Jonas, samt Jeff och Sissi var här på middag. Och ostbricka. Och Grådask. Och rött vin och vitt vin och calvados… Ja, du hajar. Jag har diskat 41 glas idag. Vi eldade i brasan och hade jättemysigt, bildbevis bifogas.

Sam, Jeff, Jonas och ett urval av våra husdjur.

Jag och Sam hade två veckors semester (i Östergötland) i sommar. Vad är det för något? Självplågeri att inte vara mer ledig! Va? Gå omkring här och lida luthersk, fy tusan! Vi tycker att vi förtjänar bättre, så vi ska ha en vecka till (i Denver!) innan jul. Vi ska också till San Fransisco (där vi båda ska jobba, alltså, jag ska inte jobba specifikt från San Fransisco men när jag ändå skriver en roman kan jag ju lika gärna vara där, Sam, däremot, ska jobba exakt där).
“I Denver kan man både åka skidor och spela golf”, sa Sam glatt. Du som känner mig förstår att han var den enda som blev glad av dessa faktum.

Jag blir däremot glad av Anna Sui, malls, Marc Jacobs, Sally Hansen, doggy bags, Sephora, American Apparel, stekar stora som delstater och en finfin dollarkurs, så jag kommer också att vara glad i Denver.

Hm… Sam ska till Paris nästa vecka och London veckan efter det. Det är också städer som jag kan vara glad i…

Är det inte något galet när en livsmedelstillverkare måste skriva på förpackningen att innehållet är jättegott? Är det en konstig översättning på en importerad vara, eller bara en nybörjare på marknadsföring som har slagit till?

Maxo’s hoummus. Jo, det är jättegott! Men det vill man ju liksom komma på själv.

Hum hum, säger jag om den saken. Eller snarare: houmm houmm.

Jag drömde inatt att jag spelade basket, det var såååååå roligt. Att det ska vara så skoj att springa efter en boll!

Jag var skitbra och tuff och skadade en motspelare, haha.

Jo så här var det: När jag inte längre kom i mina kläder, hade jag tre val. 1) Sluta äta allt som är gott, 2) köpa ny garderob, 3) Röra på mig.
Då resonerade jag som så att 1) aldrig i livet, 2) jag har inte ett jobb, alltså ingen lön, alltå begränsad shoppingbudget, 3) ja, det har jag gjort förut så det ska väl gå bra.Promenader är det enda jag har kommit på, förutom basket, som jag tycker är lätt och roligt. Kanske kan boxning och badminton fungera också, och kanske ett gym om jag bodde ovanpå det, men en morgonpromenad ger mig tid att planera dagen, att bli lite pigg (jag är ingen morgonperson, för att uttrycka det milt) och jag kan gå förbi världens bästa bageri på vägen och köpa färska frallor.

Funkar för mig.

Jag har provat kläder i helgen och kom i en grön skinnkjol som jag inte har känt mig fin i sedan Frida Förlag-tiden. Haha! Mina promenader funkar! Jag har varit ute fyra gånger i veckan i snart tre månader. De funkar dessutom året runt, vilket inte basketen har gjort. Nästa mål blir att komma i klänningen jag hade på Vecko-Revyns 70-årsjubileum. Den är för fin för att inte få plats i.

Jag i klänning från Mipaform, Jennifer i sjöjungfruklänning från Oasis.

På veckorna har jag sådan prestationsångest att jag inte riktigt kan ta in att det är arbetsdagar. Jag jobbar bara lite, för om jag inte tar arbetsdagen på allvar så är det ingen arbetsdag. Jag slår till på ungefär sex timmar om dagen (effektiv tid, vilket inte låter så lite, men är lite för att vara mig). På helgerna, däremot, som är ledig tid, är det lättare att jobba. Det är ju marginaltid, tid som finns extra, och ger mig alltså inte prestationsångest. Så jag jobbar ungefär sex timmar om dagen lördag-söndag också. Gärna lite mer, för det är ju så lätt när jag inte förväntas jobba. Bonusjobb.

“God moves in mysterious ways”, sägs det i amerikanska dramaserier. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag tror på Gud/gud, men jag tror på prestationsångest och prestationgsångest moves in mysterious ways, kan jag säga.