Kickis skrivklåda

Prinsessan Madeleine flyttar till New York.
För att “slippa pressens förföljelse”.
Well, om man vill slippa kvällstidningsfotografer och skvallerreportrar, varför flyttar man då till samma stad som Sveriges näst största skrivande paparazzo, Johan T Lindwall?
Expressen har haft Madde-nyheter ända sedan den rojala snyggingen satte fot på amerikansk mark.
Antingen är det någon vid hovet som har tänkt för lite, eller så ville prinsessan helt enkelt till New York, punkt, och passade på att skylla på pressens bevakning av hennes privatliv.

Ser fram emot att få veta allt om prinsessans sexliv, icke-studier och blöta kvällar på Manhattans innekrogar.

Eva kommenterade i söndags att jag gick på toa så ofta. Ja, jo, efter en liter vatten och flera glas vin skulle väl vem som helst behöva tömma blåsan, tyckte jag. Då berättade hon att fransmän inte går på toaletten. Om det är en middag med fler än sex personer, är det ingen som reser sig förrän hela middagen är klar. Det kan ta flera timmar!
Första gångerna hon var med om detta hade hon till och med frågat lokalborna om de verkligen inte gick på toa. Non, var svaret.

Jag tänkte då på glamourösa och väldigt roliga Magdalena Graaf som reser sig från en middag och säger “jag ska gå och klutta lite” när hon ska gå på toa, trots att hon inte ska “klutta” utan bara kissa, bara för att det låter kul och för att få en reaktion. Hon skulle verkligen väcka reaktioner på en fransk middag.

Vid elva hade jag klarat av dagens första jobblägeskoll via e-mail, samt googlat fram sex sidor användbara adresser, så sedan åkte jag in till stan för att arbeta med min reseguide och för att köpa jeans.
Jävlar vad jag har gått idag. Från halvtolv till halvfem, faktiskt, minus en snabb paus för jeansköp och en snabb paus för lunchmacka vid 16-tiden (behöver jag säga att jag inte har någon klocka?)
Jag har gått och gått och gått. Jag har täckt upp sex olika arrondissements, tagit 15 bilder, varit inne i tio butiker och ställt 100 dumma frågor (“Är detta ett spa eller ett institut?”, typ).
Och det visade sig vara lättare sagt än gjort, förstås, att köpa jeans.

Eva tipsade igår om att Le Temp des Cerises är supertrendigt här i Frankrike nu. Men även jag, som gillar mina jeans så låga att myntinkastet skymtar i oturliga vinklar, tyckte att Le Temp des Cerises var för lågt skurna. De rundade sig liksom knappt om skinkornas underkanter, det kändes nästan lite som att man satt på byxlinningen.

Jag provade sedan alla befintliga modeller av Blue Cult, inklusive ett par med strassbroderier på bakfickan, men de var alla för stretchiga. Stretchjeans tappar lätt formen, och jeans med gällivarehäng och hängknän blir ju ingen glad av.
Efter att ha håglöst bläddrat bland jeansen i Lafayettes ungdomsinriktade källare, där det till och med finns en jeansbar, fann jag dem så till slut. Mörkblå, ganska raka i benen, lågt (men inte för lågt) skurna och – Pepe Jeans. Vem kunde tro det?
Jag sörjer lite att jag inte hittade byxor av ett roligare märke, typ Wrangler eller klassiska Lois, men är på det hela taget väldigt glad över att ha nya jeans.

Näst bäst av allt: De kostade bara 80 Euro.

Bäst av allt: Jag har dem i 29 tum, trots att jag annars oftast är en 30.

Igårkväll drack jag chablis på superhippa hotellet Costes med rumpan bar.
Det vore fjolligt att låta lite oplanerad hud stoppa mig från att njuta av storstadens nöjen och om jag sitter ner och knyter min halsduk runt rumpan så syns revan förresten nästan knappt.
Det är fortfarande fashion week här, även om haute couturen klarades av för ett par veckor sedan. Costes, trendigt som det är, var fullt av anorektiska svartklädda människor som drack champagne och kedjerökte.

Kvällens sällskap var Ö-viksfödda Eva Stattin, turligt nog varken svartklädd eller anorektisk, som har bott i Paris i 18 år. Hon tipsade mig om jeansbaren på Lafayette, där kan man hitta jeans som är hela i grenen. Toppen! Hon tipsade också om att utlänningar har 10% rabatt där, vilket jag aldrig har vetat trots omfattande shopping på les grands magasins, så nu ska jag skaffa mig ett utlänningsrabattkort.

Vad var det där för ljud?
Det var min plånbok som gav ifrån sig ett ångestskri.

Jag har på bästa proffsvis minimerat packningen. Jag har med mig min allra största resväska, som på vägen hit var kvartsfull, och min allra minsta, som på vägen hit var heltom. Den stora ska jag fylla med skokartonger, den lilla (handbagage) med vinpavor, senapsbrukar och vinägerflaskor.

För att kunna resa med så lite packning som möjligt, fick jag rationalisera bort trams som festkläder, skor och ombytesbyxor. Förutom vad jag hade på mig när jag kom (jeans och boots) har jag packat noll (0) shorts, noll (0) kjolar, noll (0) byxor och noll (0) klänningar. Min packning är bara necessär, toppar och underkläder.
Så naturligtvis gör jag en Amalia redan på flygplatsen.
När jag sätter mig i taxin som ska ta mig från Europas fulaste flygplats Charles de Gaulle till La Défense, hör jag ett svagt ritsch och insidan av mina lår känner en främmande bris.
Jag har– oh la la – spräckt de enda byxor jag har med mig.

Behöver jag säga att affärerna i Paris inte är öppna på söndagar?

… sur mon petit cheval gris, fick vi alltid skalda på gymnasiets fransklektioner.
Nu tog jag (motvilligt) SAS till Paris den här gången, och inte den gråa hästen, men det gick ju bra också.

Jag bor på Sams affärshotell ute i futuristiskt designade kontorsområdet La Défense. Hotellet är fint, men området är inte helt olikt Kista. Och då menar jag inte gallerian utan snarare något parkeringsgarage.
La Défense har en definitiv spökstadskänsla efter konstorstid – då finns inga människor på gatorna. Dessutom: Shoppingen är nödtorftig, restaurangerna har på sin höjd lunch och jag känner mig inte trygg att gå hem själv från métron efter mörkrets inbrott.

Därför har vi (jag) bestämt att efter avslutad arbetsvecka ska vi flytta in till city. Och efter funderingar och diskussioner bestämde vi (Sam) att vi ska bo på Marriott på Champs Elysées.
Hihihi!
Hotellets rum har ett snittpris på 800 Euro/natt, det blir det dyraste hotell jag har bott på. Jag ääääälskar dyra hotell! Var inne på tjottan i lobbyn och scoutade och dasspapperet var tjockt som en linneservett. Bara en sån sak.

Men det är inte den glassiga adressen eller den höga standarden som fällde avgörandet. Nej, detta hotell ligger alldles bredvid en nattöppen Sephora. Det, du!

Jag köpte TopShop-skorna fast de nästan är för små. De är storlek 40, jag är på TopShop oftast en 41:a, och skorna känns mycket riktigt lite tajta, särskilt vänstern klämmer lite över foten.
Men jag kanske kan gå ut dem?

Det är öppet köp, jag kan lämna tillbaka dem. Vad tycker du?

Högklackad ankelboot i stl 40, 999 kr – behålla eller returnera?

Uj uj uj.
Jag och Ingrid fick ta en liten shoppingrunda igår (har lagt undan ett par ankelhöga svarta lågboots med skithöga klackar på TopShop, har ett par petrolfärgade knickers från Noa Noa med mig hem). Sedan åt vi middag och pratade och pratade och pratade. Och på nåt sätt gick det åt en jävla massa vin medan vi pratade och pratade och pratade.
Jävla massa.
På något sätt tog första flaskan bara slut, nästan redan innan maten, så då tog vi en till. Ingrid, som brukar vara mer försiktig än mig i dessa fall, tvekade inte ens, för vi hade så mycket att prata prata prata om.
Det var familj, det var förhållanden, det var – som vanligt – att jag är arg på Sams jobb för att han måste resa så mycket. Det var komplex, binikilinjer och hur man bäst klämmer upp tuttarna för att få en riktig hylla. Sånt där som tjejer brukar snacka om, helt enkelt. (Lars var också med och förstod snabbt att han förväntades prata vaxning med liv och lust.)

Och vi pratade pratade pratade.
Jag kom visserligen hem “redan” halvtvå, men jag mår lite fishy fishy fishy.
Jag tror jag ser i kors, huvudet är lite svajigt och snart måste jag bakisbajsa.
Faktum är att det kan vara så att jag fortfarande är full full full.

Jag är en dålig människa.
En dålig människa med klipptid klockan 14, tvättid klockan 17 och ett par skor som ska hämtas på TopShop innan klockan 12.
Hjälp!

Nu sitter jag och jobbar med min nya chef och ska visa henne hur min blogg funkar…

Igår var det dags för bikinilinjeremoval.
Jag har gett mig på IPL, permanent hårborttagning, eftersom vax för det första gör så ont att jag döööööör, och för det andra håller håret borta typ en vecka (efter att irritationerna efter vaxningen lagt sig, vill säga).
Eftersom jag bara ska ta bort håret som är way utanför bikinilinjen, den så kallade skägglaven, kan jag – tack och lov! – ha på mig ett par kyska trosor. Men för att jag ändå ska få bort tillräckligt, blir det stringtrosor.
Som jag inte har.
Så jag fick ge mig ut och skaffa ett par speciella IPL-trosor.
Vita string.
Så inte jag.
Eftersom de är så sjukt obekväma att trava runt i, la jag dem i handväskan för att senare på dagen byta om på tjottan till IPL-studion.
Man är väl taktiker.

Igår, innan jag skulle IPL:as, blev jag intervjuad av en civilekonomstudent som gör sin C-uppsats om populärtidskrifter. Tanken var att jag skulle säga smarta saker om sälj och marknadsföring och vi träffades på Gateau, som är hälften barnvagnar och hälften kostymprydda stureplansarbetande.
Vi var very professional, vi båda. Pratade segmentering, trots att jag inte vet vad ordet betyder, och målgruppsdefinitioner (vilket är samma sak?).

Jag fick mig en fin pastasallad med kalkon, sådär snitsigt dekorerad med krulliga groddar. Mycket trendigt.
När han började fråga ville jag göra egna anteckningar och fipplade i handväskan efter en penna.
Som jag fick upp på bordet.
Tillsammans med ett par vita stringtrosor.

Man kan säga att jag segmenterade mig från ämnet där.