Kickis skrivklåda

Vid elva hade jag klarat av dagens första jobblägeskoll via e-mail, samt googlat fram sex sidor användbara adresser, så sedan åkte jag in till stan för att arbeta med min reseguide och för att köpa jeans.
Jävlar vad jag har gått idag. Från halvtolv till halvfem, faktiskt, minus en snabb paus för jeansköp och en snabb paus för lunchmacka vid 16-tiden (behöver jag säga att jag inte har någon klocka?)
Jag har gått och gått och gått. Jag har täckt upp sex olika arrondissements, tagit 15 bilder, varit inne i tio butiker och ställt 100 dumma frågor (“Är detta ett spa eller ett institut?”, typ).
Och det visade sig vara lättare sagt än gjort, förstås, att köpa jeans.

Eva tipsade igår om att Le Temp des Cerises är supertrendigt här i Frankrike nu. Men även jag, som gillar mina jeans så låga att myntinkastet skymtar i oturliga vinklar, tyckte att Le Temp des Cerises var för lågt skurna. De rundade sig liksom knappt om skinkornas underkanter, det kändes nästan lite som att man satt på byxlinningen.

Jag provade sedan alla befintliga modeller av Blue Cult, inklusive ett par med strassbroderier på bakfickan, men de var alla för stretchiga. Stretchjeans tappar lätt formen, och jeans med gällivarehäng och hängknän blir ju ingen glad av.
Efter att ha håglöst bläddrat bland jeansen i Lafayettes ungdomsinriktade källare, där det till och med finns en jeansbar, fann jag dem så till slut. Mörkblå, ganska raka i benen, lågt (men inte för lågt) skurna och – Pepe Jeans. Vem kunde tro det?
Jag sörjer lite att jag inte hittade byxor av ett roligare märke, typ Wrangler eller klassiska Lois, men är på det hela taget väldigt glad över att ha nya jeans.

Näst bäst av allt: De kostade bara 80 Euro.

Bäst av allt: Jag har dem i 29 tum, trots att jag annars oftast är en 30.