Kickis skrivklåda

Jag fick följande mail från en väninna som jag träffade ute i fredags:
“jag är besviken (och full) i am disapointed (and drunk) ich bin viervielen (und getrunken) soy mucho enfiladen (y bebendo)
jag har inte skratat så mycket på väldigt, väldigt länge…du skulle ha skrattat med mig!
har även buggat en ansenlig mängd i vip-rummet på köket…skrattade dock även då.
kände att jag var tvungen att berätta för dig nu, kl 05.37, att det inte passar sig att gå hem när festen börjar!”
(Mailet var som sagt skickat 05.37.)

Jag är alldeles för ovan att gå ut. Jag vet inte hur man gör. Visserligen After Workar jag ofta, men blir sällan ute hela nätterna och går sällan på fester. Det är därför jag alltid är så finklädd på jobbet – jag har inga andra tillfällen att ha mina fina kläder. I fredags visade min festoproffsighet sig på så sätt att jag gick hem ungefär då alla andra gick ut. Hade det varit för fem år sedan, hade jag åkt hem efter jobbet, sovit, duschat och svidat om för att sedan dansa hela natten lång.
Jag har legat av mig och förpassats ner till festarnas C-lag.
Måste verkligen skärpa mig.
Nästa helg är det jag som förfestar och går ut vid tolv si sådär, som de andra partyproffsen.
Skärpning!

Igår var jag ute på Sofia från laget. Vi pratade om gamla basketförälskelser och det visade sig att vi båda har haft en crush på Martin Borg, en gång i tiden guard i Solna.

Sofia har verkligen gått igenom tonåren med flings mellan damlaget och herrlaget och allt vad det innebär på ett sätt som jag aldrig gjorde för att jag var för töntig. Det är lite tråkigt att ha missat det.

Vi lyckades hinna med Riche, Obaren och Berns. På Riche träffade jag Magrina Kovac från Star PR och Tilde Frölings skäggbiff till kille (snygg skäggbiff, vill jag klargöra) som kände igen mig från Vecko-Revyn (!). På Berns träffade vi Carina Förne och hennes väninna Pia. Av någon anledning (två flaskor vin) fick vi för oss att vi skulle prata kackig engelska med fusk-irländsk brytning. Det lät jättefult, men vi tyckte ändå att vi lät ganska autentiska och höll på att flamsa ihjäl oss.
Ända tills killen som stått bredvid och spanat kom fram och presenterade sig.
Han var irländare på riktigt.
Behöver jag säga att vi snabbt plockade fram vår finaste brittiska skolengelska?

Amalia kom förbi redaktionen idag och sorterade ut lite skönhetsprodukter som vi har plåtat till amelia Jul. Vi behövde vinster till en frågesport. Klockan 16 hade vi nämligen smygläsning av just amelia Jul, min första tidning här på förlaget! Redaktionen på amelia fick svara på frågor om innehållet i Jul och kunde sedan vinna allt ifrån en Biotherm-rynkkräm till Ole Henriksens Aloe Vera-gel.

Frågorna var av typen:
Vilken av dessa rubriker finns inte i amelia jul?
a) Varför är tomten röd?
b) Från julful till julkul
c) Från julfull till julknull

Vad är nackdelen med vinstregn?
a) Man får inte behålla alla saker själv.
b) Man glömmer att skriva in dem på brytningslistan.
c) De snor två sidor där det hade kunnat ligga mer pyssel.

Änglar, finns dom?
a) Ja
b) Nej
c) Nej, bortsett från Christina Schollin då

Hur många hemkokta kolor extra kan du unna dig, om du väljer Slanke Jansson istället för Janssons frestelse?
a) 4 st.
b) 5 st.
c) Inga, eftersom du jobbar på ToppHälsa.

Jag kanske inte behöver säga att det var en grymt seriös grävande journalist (=jag) som hade hittat på dem.

Amelia Jul är jättefin! För att inte tala om de medföljande glitteränglarna som man kan hänga i granen eller på paketen. Dessutom är den fiffig och rolig!
Mina favoriter i tidningen är pepparkakscheesecaken på sidan 3 (min kollega Monika Ståhlberg bakade den förra året och sa att den var grym!), Anna Sui-duschkrämen på sidan 7, julbordsklänningarna (=klänningar som man kan ha när man äter julbord och det syns inte att man blir tjock) på sidan 117, sudokun och korsorden (man kan vinna “Sex & The City”-shoeboxen!) och ljusarrangemangen på sidorna 47-51.
Visst kan man vara efterklok vad det gäller vissa jobb, men överlag är det en rolig och snygg tidning. Sussie, Sophie och Alex har gjort ett jättejobb!

Den kommer ut i butik på onsdag nästa vecka. Det ska bli roligt att se hur den ser ut i tidningshyllan.

Vissa dagar finns det inget roligt att berätta. Idag har det till exempel inte hänt något roligt.
Istället har jag funderat över följande:
1. Bajsränder
Varför diskar man på sin arbetsplats inte toastolen efter sig? Till och med jag gör det ju, och då bajsar jag både ofta, mycket och kladdigt. Bajs är äckligt och just därför ska man städa tjottan efter sig: det enda som är äckligare än bajs är någon annans bajs (om det inte är ens hunds bajs, då kan det vara nästan gulligt).
2. Glänsande trikåer
Varför är nylonstrumpor är så jävla fult? De enda strumpor som är snygga är fishnets. Jag kommer att frysa ihjäl i vinter.
3. Hel&ren
Varför har jag inte tidigare kommit på att det finns skräddare som syr i knappar för bara 20 spänn?
4. Konstiga namn
Varför döper någon sin unge till Benneth? Det finns en advokat Benneth Nånting i trappuppgången på jobbet. Benneth är helt i klass med Bristulf och Krusbeth i avdelningen konstiga namn.

“Hm. Bäst att jag visar bara mig och ringen för att inga missförstånd ska uppstå…”
(Men Thereses ring var dyrare även om min ser större ut.)

Här är vi, Therese (t.v.), jag och våra nya bästisar.
Den bredare ringen är min, fast handen ser ut att tillhöra Therese.-
Thereses ring är den smalare, kvinnligare.

Igår hade Diamanten bett makens gode vän Jan Ribbhagen att ta emot Drinkar&Män på en privat visning.
“Nu får du öppna kassaskåpet”, hade hon sagt.
Och G-sus, vilka pjäser! Jag önskade jag hade tagit på mig solglasögon.
Det var tydligt att Sissi “Skatan” Hahne (som gömde sin fjuttiga enkaratare bakom ryggen) och Hedvig “Bridezilla” von Mentzer var mest i gasen. Men även outsiders som Ingrid “Jag är från Ume och köper hellre skidbyxor än tiaror” Sandström hade gått hem och drömt om diamantströssel, hörde jag idag.
Jag och Therese, däremot, lät oss inte nöja med skådebröd. Vi tog och köpte oss varsin diamantring. Resolut.
Nej, det var förstås inte alls resolut. Therese hade på sig sin ring i två timmar innan hon kunde slå till. Jag har ekonomisk bakisångest och funderar på att lämna tillbaka min.
Men alla kvinnor behöver få äga en diamant.
I mitt fall mini-diamanter (“smågrus” enligt Ribban själv), men ändå.
Sedan gick vi på Riche, jag och min ring. Ja, resten av Drinkar&Män var också med.

Oj, nu orkar jag inte skriva mer. Min högerhand är så tunnnnnnnnng.

Det finns inget bättre nu när det börjar bli kallt (och man sover för öppet fönster) att ha det mysigt omkring sig i sängen på nätterna.
Mitt bästa tricks är att ha gosiga (“gossiga” som Josefin Crafoord skulle säga) frottéfluffsockar på fötterna (“futterna” som Zlatan skulle säga).
Då är man liksom lite omhuldad, om än bara av ett par strumpor.

Boten mot att kudden fastnar i ansiktet under natten stavas t-e-m-p-u-r-k-u-d-d-e.
Haha! Idag är jag ung igen.

Imorse när jag vaknade satt kudden kvar i ansiktet. Man kunde se dess form som intryckta veck.
Jag håller på att bli gammal.