Kickis skrivklåda

Jag har hört att man gråter när man ser “Sex & The City – the movie” så bara för att vara lite förberedd – man vill ju inte gråta bort mascaran på finfest – (och för att jag var nyfiken) så såg jag den i New York. Så blir det Chics lanseringsvisning av filmen nästa vecka, och så förstås biobesök med “Drinkar & Män”, så jag ska se The Movie åtminstone tre gånger på bio.

Jag säger inget om handlingen, det är alltid bäst att få bedöma själv, men jag säger: läs inte boken (som jag också köpte) eller någon amerikansk skvallertidning som Us Weekly eller OK innan du har sett filmen. Däremot kan du tryggt läsa US Vogue med SJP på omslaget.

Måste förtydliga: Jag är inte bjuden på premiären av “Sex&The City – the movie”, jag är bjuden på tidningen Chics lanseringsfest. Som också råkar visa “… – the movie” exakt samtidigt som SF gör galapremiären. Sedan har Chic och SF gemensam efterfest.
Skillnaden är att det kommer att vara kändare kändisar och vimmelfotografer på SF:s visning, och snyggare människor på Chics. (Denise ska på samma kalas som jag och har förstås redan klädångest!)

Så här kul kommer det att bli!

Sedan har var och varannan tidning med målgrupp unga kvinnor olika förhandsvisningar av filmen men då på andra datum än premiärdatumet. Vilket är något helt annat.

Bara för att vara tydlig, alltså.

Igår gick det ut ett pressmeddelande från Louis Vuittons förlängda arm, PR-byrån RMPR, om samarbetet med den franska bjässen och Sex & The City-filmen.

“Louis Vuittons produkter tar stor plats i den efterlängtade filmen Sex and the City: The Movie, som nu visas på biografer världen över. Inte nog med att varumärket omnämns i tre scener, så delar ett antal Louis Vuitton väskor och accessoarer bioduken med filmens skådespelare. Speciellt Carrie, som spelas av SarahJessica Parker, som under stora delar av filmen syns med en Louis Vuitton’s Limelight Clutch.”

Limelight Clutch, jomenvisst.

I höstas funtade jag på en sådan, efter att ha sett den under en av Olsen-syrrornas arm. Men jag fick det inte på något sätt att gå ihop ekonomiskt.

Jag önskar jag bara var Carrie som blundade och hoppade shoppade…

Igår fick jag den. Per mail.
Den såg inte ut som jag hade trott, den var både mindre och mindre rosa. Lite mörk men ändå festlig. Snygg, så klart!
Jag trodde verkligen inte att jag skulle få en. Men det fick jag!

Och jag blev så jävla skitjävlajätteglad att jag först mådde lite illa, sedan fick jag en klump i halsen och en tår i ögonvrån.
På riktigt – jag  började grina för att jag får gå på premiären av “Sex & The City – the movie“.

Jag är en tönt. Jag vet.
Men det gör inget.
FÖR JAG SKA GÅ PÅ PREMIÄREN AV SEX & THE CITY – THE MOVIE!!!

Jag ska vara där.
JAG SKA VAR DÄR!
FATTA!
När jag berättade det för min barndomsbästis Ingrid i telefon i morse fick jag ståpäls på armarna av lycka.

Årets händelse, lätt.
GALA!

Jag hinner inte se alla program jag vill se. Paniiiik!
En del av problemet är att Sam nästan inte vill se några program som jag vill se. Inte Gossip Girl, inte Cashmere Mafia, inte Lipstick Jungle. Och då har jag inte ens försökt locka med ANTM säsong 10 eller Project Runway, som egentligen är min favvofavvoprogram.

Gossip Girl. XOXO. På Chuck. Tihi.

Däremot kan vi se House, Entourage och Grey’s Anatomy tillsammans. Det gör vi de kvällar vi (=jag) inte tränar eller vi (=vi) äter goda middagar med goda viner. Fast det är ändå nästan så att vi inte riktigt, riktigt hinner med. Om jag inte hade så mycket att göra (=om jag inte behövde försöka finansiera en New York-resa) skulle jag kanske hänga med bättre.

Jag är en tv-retard.

Det bästa var att när jobbet var över framåt 19-tiden igår, hann jag med lite nöje. Även om jag sedan fick springa hem rätt tidigt och ta hand om lite jobb, blev det någon timme leisure and pleasure med väninnor. Jag hjärta mina väninnor!

Happy Valborg, nu blir det Amsterdam för mig och Mr Sam!
Återkommer med tips, bilder och skvaller nästa vecka.

Överlag var det en bra gala, även om det kanske är förmätet att kalla den för “skönhetsbranschens Oscars”. Men varje gång någon höll ett tacktal, som ofta gick i stil med “Vi var först med det-och-det” eller “Vi är etta på marknaden” blev det knäpptyst från de 428 personer i lokalen som jobbar på konkurrerande företag. Jag skulle inte säga att skönhetsföretagen önskar varandra lycka till, direkt.

Värst var när Dior vann ett pris, sa att de nu var trea på marknaden, och direkt utmanade Lancômes avgående chef Jean-Claude Celle. Han verkar rätt festlig och är tydligen en legend i branschen, men det var lite onödigt att han just då var tvungen att springa upp på scen och hålla ett lite för långt spontan-tal om att Lancôme minsann är etta på marknaden, medan Dior-kvinnorna fortfarande stod vid micken och höll krampaktigt i sina fina plaketter.

Så här kände jag då.

De här gamla Floor Filler-människorna dyker inte bara upp i “So you think you can dance Scandinavia” och som bakgrundsdansare åtBengtzing i Melodifestivalen, utan också på scen på Scandinavian Beauty Awards. Jag kände igen Adena från första sekund. Och försökte ta en bild på henne till bloggen så länge, vid så många olika tillfällen och ur så konstiga vinklar att jag måste ha framstått som lite efterbliven.

Fruktlöst. Så här blev min bästa bild:

Är det någon mer än jag som kommer ihåg Adena? Hon verkade snäll och dansade med den lika härliga Ivan.

Efter att ha förkastat ett par ullstrumpbyxor i svart, cerise fishnets och mina julstrumpbyxor med tomteluveprydda renar på, gick jag barbent. Trots att jag inte hade brun-utan-solat mig. Men jag körde det gamla partytricket att satsa på stort hår och tänkte att ingen skulle se mina gråvita ben då!

Jenny Molin, jag, Camilla Engsfors.

F.d. umebon Jenny gick i en parallellklass till mig på högstadiet och jobbar liksom Camilla på SkinConcept, företaget som har agenturen för bland andra Dermalogica och Jane Iredale i Sverige.

Som du ser blev det den svart/vita. Den vann i klänningsomröstningen igår. Jag fick loads of komplimanger för den så det var ett bra val!

Eftersom jag åker till Prag på torsdag morgon, och eftersom jag har varit lat ett tag men ska betala räkningar nästa månad också, så jobbar jag hela helgen. För att slippa tio exakt likadana/lika tråkiga dagar på raken, var jag tvungen att träffa lite sköna människor och samlade ihop en tjejbrunch. Jessica Fogelsjöö, Ingrid (med min glada gudson Joel), Matilda Sundström (med sin charmiga halvfralla Alexander), världens bästa mäklare Malin Carlsson och Camilla Engsfors.

Jag hade kameran med men glömde förstås foto ändå. Jag har blivit jäkligt dålig på att komma ihåg att plåta. I am a bad blogger. Detta foto är från Anglais hemsida.

Frukost på Anglais har gått upp 25 procent i pris sedan jag var där första gången för mindre än ett år sedan. Visst har allt blivit dyrare – men ett 25-procentigt påslag är fräckt! (Jag tröstar mig med att vi satt där i tre timmar. 65 kr/tim är ändå ett billigt nöje.)

Bortser man från priset – och det gör man när man börjar äta – så får man ändå ganska mycket för sina 195 spänn. Jag menar, allt är dyrt i Stockholm och här får du – förutom generös traditionell brunch med korv&ägg, pannkakor, sju-åtta sorters bröd med kallskuret, croissanter, en yougurt&müslibuffé med torkad frukt, färska frukter och småkakor – ett ekologiskt tänk. Du kan äta ägg från frigående höns och drcka KRAV-kaffe med KRAV-mjölk. För oss laktoskänsliga finns också mjölkfritt smör samt sojamjölk till kaffet.
Lägg till mingelvänliga lokaler med bra spanläge (frukostsugna bekanta som jag bumpade in i var Micke Svensson, Per “Metro” Gunne, Sofi Fahrman och Martina Lindberg, spa manager på Selma City Spa på nya Clarion Sign) så har du ett vinnande koncept.

Jag tycker att vanliga restaurangmaten på Anglais är bedrövlig, men äter gärna brunch här snart igen.