Kickis skrivklåda

Fram till 12.30.
Jobb, jobb, jobb. Fast jag hade planerat för semester denna vecka. Jävligt irriterande att jag inte får saker gjorda snabbare.

13.10.
Sam rycker in och räddar dagen med semesterkänsla till lunchen: chardonnay. Äter på Clarion Sign. Överraskande god mat med tanke på att det är semestertider och bara vikarier i stadens alla kök (utom Tranans, som håller stilen även i juli).

14.00
Incheckning på favoritspaet på Clarion Signs tak. Jobbar hårt för att få bort bikiniränderna sedan i lördags. Ska ju ändå vara tärna till helgen. Skiter i spf. Tjänstefel.

19.00
Efter pedikyr värdig en brudtärna (de har ingen filning och inget lack för fötter på spaet “av hygieniska skäl” – som tur var hade jag handväskan full med nagellack!) och en otroligt kackig caesarsallad (måltid nummer tre idag) inspekterade jag solränderna. Nästan borta! Däremot har jag fått vita “tvättbjörnsögon” av solglasögonen och är allmänt röd.

21.00
Konsum stängde framför näsan på oss så jag, Sam och Lars åt tapas på San Leandro på Sveavägen. Pata negra kan möjligen vara min favoritmat.

Imorgon: Mer jobb. Förhandla kompensation för den felsydda brudklänningen. Fixa bröllopspresent. Träffa Sissi. Luncha med Charlotta. Behandling hos Lars klockan 17 – nacken har blivit “gamnacke”. Försöka hitta semesterfeelingen. Brun utan sol på de bleka solränder som är kvar. Fixa nagellack till händerna.

Inatt avslutade jag Marian Keyes nya. På  sistone har jag också läst “Djävulen bär Prada”-författaren Lauren Wisbergers senare bok “Chasing Harry Winston” – mycket bättre än “Djävulen…”. Men ändå ingenting motför “This charming man”. Vette fan om det inte är Keyes bästa, gråt och skratt och tok och allvar. Berättartekniken är lite samma som i “The other side of the story” men den känns mycket tajtare, bättre och mer motiverad nu. Bäst av allt: Jag har läst på den här boken varje ledig minut sedan i söndags och ändå blev jag inte klar förrän igår – det är säkert 10-12 timmars läsning mellan dessa pärmar!

Fullständigt deprimerande. Jag kommer aldrig att kunna skriva en så här bra bok, så det är lika bra att jag lägger av min författarkarriär redan innan den har hunnit börja.

Marian Keyes bästa:
1. This charming man
2. Anobody out there
3. Vattenmelonen
4. Sushi for beginners
5. resten

Sanna skriver så här:
Hej Kicki! Vilken kul blogg du har! Du har skrivit i många inlägg om “Sex & the City”-boken, kan du snälla ge uppgifter på exakt namn/ISBN, så att jag hittar vart jag kan köpa den. Tack på förhand!

Hej Sanna! Ofta tror jag att endast de jag känner läser min blogg, då är det kul att hitta nya “ansikten” här! Jag köpte mina S&TC-böcker på Amazon, och en (“Kiss and tell”) har jag fått i present av en väninna. Den senaste boken, som handlar om filmen och alla outfits i filmen, köpte jag på Barnes and Noble i New York. Den heter helt enkelt “Sex and the City – the movie” och ser ut precis som den här. Lycka till!

Jag tycker om att sola, men inte i en park. Parker är ofta nedtrampade, det finns ingenstans att gå (mer än därifrån) när det blir för varmt, och så finns där inga toaletter. Så när det i lördags var fint väder kom jag på värsta genidraget: Clarion Signs spa. Gäster på spaet har nämligen tillgång till ett litet soldäck med pool på taket. Jag bokade behandling klockan 17.00 och solade vid poolen från klockan 11.00. Jag är ett sådant snille.

En härlig lördag! Jag gjorde en djuprengöring av ansiktet hos Helene Floyder och det är en av de mest noggranna rengöringar jag nånsin har fått! 800 kr/50 min, Dermalogica-produkter. Rekommenderas!

Sam kom lagom till sen lunch.

Som det snille jag är, glömde jag att jag hade “jungfruhud” på baksidan av kroppen. Medan axlarna har varit i solen i tubtoppar både i Stockholm och New York, och fronten har suttit ute och läst i solen i bikini, är min baksida fortfarande vinterblek. När jag på kvällen kollade bakdelen i en spegel kom jag osökt att tänka på Werner&Werners gamla hit “Vår julskinka har rymt“.

Så här fina var jag och Ingrid när vi var på S&TC-premiär.

Cerise bollklänning av siden, ca 3600 kr, Tony Cohen/Scaasi. Blommiga peep-toe-pumps med liten inbyggd platå, 799 kr, Zara. Tonad klänning i grått, 1299 kr, Zara. Skor med t-bar, 899 kr, TopShop.

Eftersom exakt alla hade Louboutins och Manolos (till sina Betsey Johnson-klänningar…), kändes det lite kul att ha skor från de stora kedjorna! Ingrids fuchsiafärgade smällkarameller är en för tidig födelsedagspresent från mig. Grattis!

Som alltid när folk får kommentera anonymt, blir kommentarerna inte bara onyanserade utan ofta också okunniga. Detta är till exempel fallet med den senaste Metro-krönikan (som jag har fått så många privata positiva reaktioner på, att den endast kan se sig slagen av “Blondinbella är en ljugpotta“).

Sol o vår skriver: “Det är ju helt fantastiskt. Kicki slår med tärningen och vips är vi 143 steg tillbaks i genus-spelplanen.
Inte nog med att hon drar gränser såsom män – fotboll / kvinnor – shopping men dessutom har hon det fruktansvärt vidriga förhållningssättet att kvinnor måste lära män någonting.”

Patrik skriver (inte till mig utan till en annan kommentar): “Carro: så “grabbar” förstår inte SATC? och “kvinns” förstår sig inte på bilar antar jag? killar sitter och snusar och glor på GAIS medans tjejer fnittrar framför SATC eller dricker vitvin till Grease och firar upp sin jämförelsevis lägre lön? är det inte dags att sluta med alla könsstereotyper?”

“Titta! En vandrande imbecill!”

Man kan önska hur mycket man vill att filmen/sportfanatism/livet vore könsneutralt, men verkligen ser annorlunda ut. I tisdags var det tre (3) män i en fullsatt biosalong (588 platser) när S&TC-visades. Jag räknade! Men problemet här är inte könsstereotyper.

Problemet är att de kvinnor som nu råkar gilla S&TC skulle vara mer värda om de gillade GAIS. Det är mer okej att heja på Zlatan än på Samantha. Könsroller ska absolut diskuteras och alla barn på dagis ska ha bruna handdukar och självklart får tjejer också gilla fotboll. Men att förenkla genusproblematiken så att den handlar om sexism känns enfaldigt. Hans Wiklund måste ångra bittert att han överhuvudtaget öppnade käften i radion den där morgonen. Det var ungefär lika intelligent som Lisa Wennersten – may she burn in hell – som i en recension kallade “Väninnorna & Kung Carl” för “en sexistisk slaskhink” (den rasande genomtänkta och inte-alls-klyschiga sågningen kan du läsa här).

Jag har inte stenkoll på feminismen, men jag vet mer än ovan nämnda exempel och jag försöker att lära mig mer hela tiden. Vet man inte vad genusproblematik innebär ska man inte slänga sig med uttrycket.

Jag vet från en säker – stensäker – källa att Hans Wiklund grät som ett barn när han var på pressvisningen av Sex & The City.
Som ett barn.

Igår såg jag filmen för tredje gången. Och det blir nog en fjärde – man upptäcker allt fler detaljer varje gång. Till exempel la jag i första tittningen inte märke till de fina skorna Samantha har när hon är serveringsbricka för en portion hemgjord sushi – dem såg jag först i andra. Ingrid sa samma sak – hon såg dem inte förrän hon såg filmen för andra gången, igår.

När någon, möjligen Marie-Louise Ekman?, recenserade Sofia Coppolas film om Marie Antoinette, sa hon att den var “en serie tablåer”. Jag älskar det uttrycket, “en serie tablåer”, för att beskriva att något är en följd genomtänkta, välregisserade, vackra, rörliga bilder. “Sex & The City – the movie” är, förutom mycket annat, också så: en serie tablåer. Därför finns det fortfarande efter tredje titten något att upptäcka, i alla fall visuellt.

I boken om filmen finns de flesta av flickornas kläder med, dock inte Samanthas sushioutfit. Kanske anses inte handgjorda california rolls vara mode? Skorna kommer hur som helst från Giuseppe Zanotti.

Tablå (enligt SAOL): framställning i bildform o. betydelser utvecklade därur

Sarah är smartare än jag, hon har kommenterat följande på förra inlägget:

“Här hittade jag en bra före & efterbild på Kidman:
http://www.usmagazine.com/node/8001″

Titta så fattar ni var ert fokus när ni ser “Australia” kommer att ligga.

Jag kan inte hitta några nedladdningsbara bilder på Hugh Jackman/Nicole Kidman-filmen Australia, men gå in på filmens sajt här och klicka på “trailer” så får du se Nicoles nya mun.

I trailern som gick innan S&TC-visningen i New York fanns fler närbilder (det kan väl inte vara en slump att närbilderna valts bort ur filmens fotogalleri?) och då fick jag verkligen frossa i restylane-gone-wrong. Faktum är att hennes nya mun är så ny och så främmande för hennes ansikte att jag inte kunde tänka på något annat.

Att Nicoles panna längre varit svårt botox-drabbad är ingen hemlighet, hennes ansikte inte har rört sig sedan 1979. Men det har ändå gått att låtsa bort. Den här munnen däremot! Det är stört omöjligt att bortse från den i en enda filmruta där hon är med. Tråkigt för filmen.

Ja, filmen är bra, och framför allt snygg. Jag har sett den i New York och på öppningeskvällen, och ska se den igen med Drinkar&Män-tjejerna nästa vecka. I love.
Så här såg det ut när jag och Ingrid gick på premiär igår.

Först laddade vi med den givna kombon renskav, äggröra och champagne.

Sedan piffade vi.

Ingrid jobbade med Nouba, jag med mina älskade Babyliss Ceramic Rollers för volym.

Hårproffset Åsa Östergren fanns till hands för att veva upp lockarna i anständiga frisyrer.

Min klänning kommer från Tony Cohen/Scaasi, Ingrids är ett Zara-fynd. Den lilla silverbollen som sticker ut ur min svinrygg är en silverros från Anna Sui, Ingrids nyckelhalsband är en bijouteri från Marc by Marc Jacobs.