Kickis skrivklåda

Föräldrar på besök i helgen. Har sett mycket fram emot. Kul. Äta ute! Alltid gott på Tranan. Äter god middag (även om mamma får skicka ut köttet två gånger). Ändå nöjd. Ska gå hem. Ingen kappa! Min fina kappa från Berlin är borta! Stulen? Någon tagit fel? Varför har inte Tranan bevakad garderob? “Glöm inte polisanmäla”, säger Tranan hjälpsamt. Går hem utan kappa. Jag har mycket svårt att hitta vinterjackor jag gillar (och som passar), var oändligt nöjd över att ha hittat denna i Berlin. Nu har jag ingen jacka igen. Och min fina halsduk från London är också borta (låg i fickan). För att inte tala om husnycklarna! Jag har inte längre några nycklar!

Tranans hovmästarinna handfallen. Ville knappt ge mig telefonnummer till gäster som hade ätit middag och lämnat restaurangen före mig. Men till slut. Så jag har själv ringt runt till alla närliggande bord och bett dem kolla om de tagit fel kappa/rock/jacka. So far – ingen kappa. Den enda jag inte har ringt är en walk-in som hette Gustaf/Gustav. Så känner du en Gustavf som åt middag på Tranan ikväll, be honom och alla hans middagsvänner kolla så de har rätt jacka! Jag är så ledsen så ledsen, jag saknar min kappa så.

Och ser du någon kleptomanliknande som går runt i en mörkblå ull-kappa i en fransk storlek 46, eller ser du någon som försöker kränga den på Blocket, så vet du att det är min:

Du har 5 miljoner luktceller, Nicke har 220 miljoner…

Jag har ju tidigare klagat på att Nicke gärna kör upp nosen i min bak. Sam, hjälpsam som han är, föreslog att det kunde bero på att jag inte torkade mig tillräckligt noga efter toabesök. Jag vet inte, jag.

Hur som helst så tröttnade jag till slut. Jag är visserligen hundvän, men det finns gränser. Mitt arsle är mitt och ingen annans. Så en vacker morgon när hunduslingen som vanligt stoppade upp sitt luktorgan nånstans där solen aldrig skiner, la jag av en av de präktigaste salvorna i mitt liv. Jag la en sån jäkla bauta-fjärt att skägget fladdrade på Sam trots att han var i andra änden av rummet. Möken gick som två SCUD-missiler rakt ner i noshålen på hunden och jag tänkte att nu, nu faller han nog död ner. (Man kan ju alltid hoppas.)

Vad jag hade glömt var att hundar ju gillar bajs, allt som luktar bajs och allt som är äckligt. Nicke blev inte det minsta missnöjd. Han blinkade inte ens. Istället började han studsa upp och ner av lycka, gläfsa, dansa och le med hela ansiktet. Han var sinnebilden av lycka, skuttade runt mig och försökte inhalera så mycket av godisdoften som möjligt. Det var förmodligen det roligaste som hade hänt honom i hela hans liv.

Man kan säga att min plan, för att vara ordvitsig, “back-fired”.

Sedan dess har jag svårare än någonsin att få ut hunden ur röven.

Jag har för övrigt intervjuat Morten. Sjukt snygg, inte så karismatisk.

Jag har dille på att fråga äldre (än mig) människor om deras erfarenheter i hopp om att kunna lära mig något så här kommer min fråga: Vilken är den bästa aha-upplevelse du haft, någonsin? När “poletten trillat ner” och du plötsligt sett något i ett helt annat ljus än tidigare?
Louise

Eftersom jag har gått i terapi så har det hänt massor av gånger. Min terapeut jobbar ofta med hypnos, som egentligen är avslappningsövningar under vilka man kan jobba med sitt undermedvetna. Jag minns speciellt en hypnos, där jag skulle föreställa mig själv på promenad uppför ett brant berg med en tung ryggsäck på ryggen. Efter ett tag började jag plocka upp saker ur ryggsäcken och insåg då att de inte var mina. Därefter slängde jag bort dem, och ryggsäcken (och promenaden) blev allt lättare. Symboliken är inte så svårt att förstå. Vad som var coolt var att jag verkligen kunde se exakt vem alla dessa saker egentligen tillhörde. Och att jag därefter började bli bättre på att säga nej och på att inte ta på mig uppgifter och dåligt samvete som inte var mina/mitt till att börja med.

Du kan läsa hela “debattartikeln” här.

Innan du gör det, låt mig lyfta fram mina personliga favoriter:

1. “Det är inte männen som hindrar kvinnor att bli framgångsrika. Hindren kommer i stället från kvinnliga medsystrar som inte klarar av att se en framgångsrik kvinna lyckas bättre än vad hon själv har gjort, eller tror sig kunna göra.”
(Det, eller också det patriarkala samhället, med allt vad det innebär.)

2. “Feminism är för mig något omodernt, ett begrepp som inte passar in i vårt samhälle i Sverige år 2009. Feminismen i dag lär unga tjejer att män får högre lön, att kvinnan ska stanna hemma med sjukt barn, att killar är bråkiga och stökiga i klassrummet och tjejer är tysta och söta. Att unga uppfattar vårt samhälle så här är för att någon har sagt åt oss att det är så här det går till, och det ansvaret bär feminismen, enligt mig.”
(Eller också uppfattas samhället så för att det ser ut så. Feminismen skapar inte fenomenet, den lyfter bara fram det.)

3. “Men eftersom feminismen tydligt visar att kvinnan är underordnad försöker kvinnor att ställa sig in hos männen i stället för andra kvinnor.”
(Eller så blandar Blondinbella ihop feminismen med (det patriarkala) samhället igen.)

Det är okej att en 18-åring inte har förstått att jämställdhet och feminism är större än vad som går att se på det personliga planet. Blondinbella gör sitt bästa och hon är en duktig affärskvinna. Men det vore bra om hon höll sig till företagande. Jag tycker inte icke-feminister ska skriva jämställdhet, lika lite som ätstörda ska vara talespersoner för sunt ätande. Låt den som begriper något försöka förklara.

Lena är min kusin, Andreas är hennes son. De bor i Sundsvall respektive Göteborg och hälsade på i helgen för att gå på Liljevalchs vårsalong.

Katten Elsa var också med.

Hon gillade min arbetsplats.

Hon är mycket söt.

Jag är mycket förtjust i Katarina, som driver skönhetsbloggen Bjooti.net. För inte så länge sedan la hon ner sitt bloggande, och började sedan igen. Nu är det återigen dags för time-out. Den främsta anledningen är att hon har läst i ett forum, som hon själv deltar i, att många andra skönhetsintresserade tycker att vissa saker är tråkiga att läsa om i skönhetsbloggar, och att Katarina råkar skriva om just dessa. Denna indirekta – eller om den nu var avsett som direkt? – kritik har fått henne att tappa sugen.

Jag och Katarina har pratat om detta förut. Och jag säger: Kom igen! Jag har jobbat tio år som tjejtidningschef. Jag har om inte varje dag så i all fall varje vecka fått mail och telefonsamtal från provocerade föräldrar och tonåringar, som menar att det är just mitt fel, mitt personliga fel, att det finns ätstörningar. Alla som känner mig och/eller läser vad jag skriver, vet att kvinnors välbefinnande och psykiska samt fysiska hälsa ligger mig varmt om hjärtat. Och jag har ändå haft timslånga – timslånga! – samtal med föräldrar, eller uppeldade tonåringar som gör specialarbete i skolan, där jag får skit. Det finns människor som har tyckt att jag är djävulens avkomma. Om jag skulle lägga av med mitt jobb, min passion, varje gång någon kritiserade mig på ett orättvist sätt, skulle jag vara en blöt fläck nu. Bjooti, tuffa till dig! Det är så klart inte dig det är fel på! Det vet du väl?

Med detta sagt, vill jag också påpeka att jag förstår Katarina. När jag tar skit, är det visserligen min passion men också mitt jobb. Bjooti är Katarinas hobby, som hon lägger ner massor med tid på utan att få något tillbaka. Det minsta hon kan önska sig då är respekt och positivtet! Att missunnsamma/avundsjuka/själv-promotande/gnälliga co-bloggerskor dissar det hon väljer att skriva om, är så tjejtypiskt. Jag önskar att dessa personer kunde tänka längre än näsan räcker. Att det finns fler skönhetsbloggar än din egen, gör att det generella intresset för skönhet och skönhetsbloggande växer. Ju fler som skönhetsbloggar, desto mer uppmärksamhet får alltså du som skönhetsbloggare! Precis som när det kom fler kvinnliga deckarförfattare, började alla kvinnliga deckarförfattare – även de dåliga, som Helena von Zweigberk – att sälja mer. Var därför glad för dina konkurrenter!

Hon är inte ensam. Jean har valt att ta bort kommentarerna från sin blogg, på grund av spydiga kommentarer både om det hon skriver och hennes utseende. Vilket är rätt. Här hos mig måste du lämna din korrekta e-mailadress för att få kommentera. Du behöver inte hålla med mig, men du kan inte skriva vad som helst – det här är fortfarande min blogg, jag bestämmer, punkt. Bloggandet och framför allt bloggandets anonyma kommentarer är vad klottrandet/taggandet var på 90-talet: En chans att få en adrenalinkick av att se sitt eget namn och sin egen “kaxighet” i det offentliga rummet (fast i själva verket handlar det så klart om feghet). Jag hoppas att kommentarmobbningen är något man växer ifrån, precis som de flesta växer ifrån att klottra. Och jag hoppas att bloggmobbningen mellan skönhetsbloggare slutar. Genast.

Peace.

Jag hatar stockholmsvädret. Grått, grått, grått. Snö något enstaka dygn, sedan slask ute, grus i hallen och skvättar på byxbenen. Hemma i  är det i alla fall snö. Lite för mycket snö, om man ska tro min pappa.

Bilden tagen tidigare i veckan.

Hunden var mer van än jag…

Igår köpte jag en fotboll så Nicke skulle få något kul att göra. Planen var att släppa lös honom i rastgården så han skulle få dribbla sig trött.

Var det någon som märkte vilket slaskväder det var ute igår? Den nedtrampade jorden i rastgården hade förvandlats till en lerpöl. En gyttjebrotterska hade trivts bra, om jag säger så.

Gyttjebrotterska var också vad jag blev när vi kom hem med hunden. Det fanns inget annat att göra än att ställa honom i badkaret. Som tur är, tyckte han att det var ganska mysigt. Det tyckte inte jag. Jag var svettig och lerig exakt överallt och både hallen och badrummet behövde storrengöring när vi var klara.

Det här börjar bli misstänkt likt en hundblogg. Ska jag sluta svamla om Nicke, tycker du?

“Hurra vad jag får uppmärksamhet!”

Hej. Jag heter Nicke och jag är bara ett år, så ibland stjäler jag saker och bär runt i munnen bara för att det är roligt. Jag gillar mest runda saker, som läppglans och mascaror. Eller saker som ger med sig lite när jag biter på dem, till exempel det vadderade kuvertet från Estée Lauder som du ser på bilden eller små kartonger från Guerlain.

Mitt favoritsmink just nu:
1. Chockrosa nagellack från Viva la Divas Tropical Temptation-look.
2. Youngbloods uppfriskande mineralansiktsspray Minerals in the mist.
3. Long last glosswear i 04 Sunset, Clinique. (Ingår i sommarlooken.)
4. Sensai Silky Bronze solskyddskräm från Kanebo, fortfarande i kartong (med bitmärken).
5. Cliniques Great Skin Deal, där du får prova tre hudprodukter till priset av en. Produkterna ligger i en kartong och jag har lärt mig att ta upp dem en och en. Coolt.

Fredrik på Tranan.

Jag ska berätta lite om kvällen igår, men först vill jag förklara varför jag inte har bloggat idag.

Jag vaknade 08.00 av ett sms från min frukostdejt Jesper. Vi skulle ses 08.00. Jag hade glömt, fast jag tänkte på det så sent som igår eftermiddag. Jag kom tjugo minuter sent och hann sitta 20 minuter innan min frukostdejt för imorgon (trodde jag) ringde och sa att hon var sen. Jag hade tagit fel på dag. Jag lämnade Jesper för att grädda pannkakor till frukostdejt 2, Bonnie, vilket så klart tog halva förmiddagen. Så när hon gick, hann jag nätt och jämt ta mig till Tranan där jag skulle äta lunch med Fredrik. Nu har jag just kommit hem från lunchen och tagit min morgondusch. Jag hoppas att Jesper, Bonnie och Fredrik förlåter mig för att jag luktade illa.