Kickis skrivklåda

Ett glas vin? Inte under 100 SEK. Särskilt inte här inne på Tivoli.

Vi flög hem från Köpenhamn imorse. När vi landade sa jag till Sam, “nu ska du se att vårt bagage kommer först”. Sam vägrade förstås hålla med mig, han trodde tvärtom att vårt bagage skulle komma sist eller inte alls.

Och vems bagage kommer först? Jo, mitt. Det gled ut på rullbandet först av alla väskor, i ensam majtestät. Så ensam majestät att det inte ens kom fler väskor genom luckan. Istället slutade bandet snurra. Det var verkligen bara mitt bagage som kom, haha. Så går det med lite positivt tänkande!

SAS hade tyvärr lyckas krossa min okrossbara väska, som enligt Samsonite ska hålla för att bli överkörd av ett tåg och som har klarat sig hel med exempelvis dubbel övervikt till och från USA. Det var toppen! För SAS ger då bort en ny väska och jag hade ändå tänkt köpa en ny.

Vilken bra dag! Jag fick åka hem från världens dyraste stad Köpenhamn – jag och Sam var tvungen att sätta oss och ta en öl direkt där på förmiddagen när vi kom hem bara för att ölen i Stockholm är så billig – och så fick jag en sprillans ny resväska. Lycka!

Nu har jag sovit middag, sett en Harry Potter-film, packat upp nästan allt, tvättat två maskiner, jobbat i några timmar och nu är det dags för sängen. Hoppas att du också har haft en bra helg!

Nyhavn i Köpenhamn.

Lång helg, kort semester. Bloggar om jag kan!

I bakgrunden: Baren med viner som du kan få på glas. 280 stycken.

1. Belthazar, Waterfront.
Utsedd till Sydafrikas bästa köttgrill (“steak house”) 2006. Ligger fortfarande på listor över landets 100 bästa restauranger. Mörar sitt eget kött i en gigantisk glaskyl (se bild nedan), har 280 viner på glas och 800 på flaska och serverar mört, saftigt och smakrikt kött med bra tillbehör.

Här möras allt från biff till antilopsorten Springbok.

Du väljer själv tillbehör till maten, samt sås.

Jean-Philippe och jag på Maze.

2. Maze, The One and Only Resort, Kapstaden.
På überlyxhotellet The One and Only Resort hyrde Matt Damon en hel bungalow till sin familj när han var i Kapstaden för att filma med Clint Eastwood. Det är också här som Gordon Ramsay har öppnat sin senaste lyxkrog, Maze. (Intill Afrikas första Nobu-restaurang, som så klart också huserar på det flotta hotellet.) Jag och Sam fick kännedom om detta när vi träffade Ramsays högra hand Jean-Philippe i baren på vårt hotell, som låg strax intill. Självklart släpade vi med oss alla fyra föräldrar för lite gourmetkött.

Vi fick titta på köttet innan vi beställde maten.

Restaurangupplevelsen var stor, maten inte lika imponerande. Självklart var det gott, särskilt efterrätterna (se bild nedan), och matuppläggningen mycket kreativ. Men det märks att det här är en nyöppnad restaurang med barnsjukdomar, till exempel var min medium/rare köttbit helt genomstekt. Det kompenserades mycket proffsigt av en ny, rödare köttbit samt att att restaurangen bjöd på efterrätten, men med en ägare som samlar michelinstjärnor som vi andra samlar skor, borde sånt inte hända ens i uppstartsfasen.

Ett (mycket litet) minus också för att toaletten ligger i en labyrint (“maze”) och man nästan behöver safariguide för att hitta den. En pyttedetalj för res- och restaurangvana, en osäkerhetsfaktor för andra.

På köttkniven satt ett pappfodral som talade om vilken stekgrad vi beställt.

Med detta sagt är Maze ett givet utflyktsmål för mat- och framför allt matupplevelseälskare. Köttet är mycket gott, serveringspersonalen mer än tillmötesgående, vinet fantastiskt (liksom i hela Sydafrika), lokalen spektakulär och detaljerna mycket genomtänkta. Med åtskilliga meters takhöjd, härliga environger med ett vinloft som sträcker sig över tre våningar, efterrätterna tillredda för öppen ridå i en speciell glasbar, huvudrätten serverad på träbricka, köttet till gästens beskådan innan beställning, en kunnig sommelier och golvmatta tjock som ett nya zeeländskt får, bjuder Maze inte bara på mat utan också på en bit av det goda livet.

Nu vid uppstart ser priserna ut som på vilken genomsnittlig stockholmskrog som helst. Vi var förvånade när huvudrätt, kaffe samt ett eller ett par glas vin per person kostade ungefär 1500 kronor för oss alla sex. Så ska du till Kapstaden före sommaren är det fyndläge.

Citronen till fisken kom i tunt bomullstyg så gästen inte ska få kärnor i maten.

Jag åt fyra små efterrätter, här chokladfondant med kolasås. Måltidens höjdpunkt!

På framsidan av La Petite Ferme.

3. La Petite Ferme, Franschhoek.
Runt staden Stellenbosch sträcker vingårdarna ut sig i alla vädersträck. Men medan Stellenbosch är en endast halvsympatisk småstad, är närliggande Franschhoek den pittoreska lilla by man skulle vilja stanna en natt extra i. Och strax utanför den ligger franskinspirerade vingården La Petite Ferme som också har B&B och en skicklig restaurang. För medan många ställen i Kapstaden och Sydafrika serverar spännande viltspett på gnu och antilop, krokodilcarpaccio, och inte så mycket mer än exotiskt sovel, satsar La Petite Ferme på riktigt god mat. Även här kan du hitta lokala ingredienser, men tillagade på ett sätt som tål att jämföras med vilket internationellt kök som helst.

Definitivt värd en omväg, inte minst om du ändå ska på vinprovning eller titta på vintillverkning i “winelands” som området kallas.

Inte blir det sämre av att vingårdens eget vin är mycket bra.

Mamma beställde en chokladmousse till efterrätt.

Smäckra och vackra.

Giraffer är riktiga sagodjur. De rör sig så graciöst, på klövar som är så smäckra och höga att de ser ut som dyraste Jimmy Choos. De lyfter benen högt och mjukt, nästan som om de dansar fram. Dessutom är de estetiska med sitt fina grafiska mönster.

De går fint i rad på vägarna, som en samling fröknar på väg till kyrkan.

De är inte så rädda av sig. Giraffer har “a good kick”, sa vår guide.

De kan så klart äta där inga andra djur äter.

Två honor var ute och gick med två ganska stora lejonvalpar.

Det mest magiska som hände i djurväg var en kväll när det redan var mörkt, klockan var strax efter 18 och vår guide körde som Tina Törner för att vi inte skulle missa vår curfew (man måste vara tillbaka på sin lodge senast klockan 18.00 om man inte har specialtillstånd, annars blir det böter och utskällning). Och när vi ilade längs de mörka vägarna och försökte att inte köra på de fåglar som gärna dras till bilens strålkastare, såg jag plötsligt ett lejon i det höga, torra gräset intill vägen. Jag hade ögonkontakt med en stor lejonhane. En komplett lejonkung med snällt ansikte, kisande ögon och stor, buskig man stirrade rakt på mig, på tre-fyra meters avstånd, när bilen susade förbi som ett vitt streck i hans synfält. Jag såg honom i svart-vitt i den sena timmens klena ljus, men jag såg honom kristallklart. Han såg ut som Azlan i den tecknade Narnia-filmen. Fråga mig inte hur jag såg honom – vi låg i närmare 100 kilometer i timmen – men jag skrek i alla fall att jag hade sett ett lejon. Guiden var tveksam, för lejon är ovanliga att se och vi körde väldigt fort, men han stannade i alla fall bilen. Och en bil som var lika sena som vi stannade en bit bakom oss, när den såg att vi stannade. Vi väntade ungefär femton sekunder, sedan kom lejonkungen upp på vägen och korsade den, mellan de båda bilarna. Alla i vår bil såg honom som en siluett i motljus i den andra bilens strålkastare och både han och hans man var väldigt stora. En riktig lejonkung.

Vår guide var eld och lågor och erbjöd mig att jobba med honom på stående fot. Jag har “a good eye”, sa han. Och när vi hade sett ett lejon var vår grindvakt ganska förlåtande med att vi var en kvart sena in på lodgen. Och vi var alla lite tagna av att ha sett en riktig lejonkung på endast tio-tjugo meters håll, när han korsade vägen i maklig takt och med stor värdighet. Lejon är inte rädda för vare sig bilar eller människor, och när vi såg honom förstod vi varför.

Kvällen efter såg vi två honor med varsin unge när vi var ute på kvällssafari, men även om vi såg dem närmare och tydligare och bättre upplysta (och hann ta bilder på dem), slår inget vår lejonkung.

“Vad säger du? Hitåt eller ditåt, morsan?”

Elefanten flaxar med öronen för att svalka sig.

1. Elefant.
I toppen på listan över roliga djur kommer elefanten. (Jag har två favoritdjur utöver denna lista, men de är såna favoriter att de är utom tävlan. Mer om dem senare.) När vi såg vår första elefant, var det nätt och jämt att vi kunde hålla oss från att springa ur bilen. (Men det får man så klart inte.) Vi klättrade på varandra och morrade “flytta på dig” i mungiporna, för alla ville ta den bästa bilden.

Mamma ser en elefant.

Efter två dagar var det mer som “elefanter, jaja”. Då hade vi sett dem både i stora grupper om tio djur eller mer (jo, de går verkligen på rad när de är på väg nånstans), vi hade sett ungar, och vi hade sett dem på relativt nära håll (elefanter behöver en bra hudkräm, om jag säger så).

Tre småelefanter på utflykt med sin mamma.

Störst går först.

Dessutom har vi sett en elefantfajt. Den var cool. En, egentligen större, hane, Hane 2, råkade gå in på en Hane 1:s territorium (som märks ut med bajshögar stora som myrstackar) och då blev det liv i luckan. Ungefär så här gick det till:
Hane 2: “Hoppsan, här står du.”
Hane 1: “Stick, det här är mitt område. Såg du inte min toa där borta i vägkorsningen?”
Hane 2: “Vadå, vi lever väl i ett fritt land?”
Hane 1: “Men kolla vad jag kan flaxa med öronen!”
Hane 2: “Det kan jag med!”
(Nu börjar det damma runt djuren, vi ser dem som genom en Lützen-dimma.)
Hane 1: “Men kolla vad jag kan veva runt i buskaget så att det gungar åt alla håll.”
Hane 2: “Jag kan också ruska runt i buskarna, kolla bara!”
(Och här dammar det så att vi knappt ser siluetterna av elefanterna.)
Hane 1: “Jaha, men lite damm kan vi alla röra upp. Jag kan dessutom slita upp ett litet träd med rötterna, check this out!”
(Plötsligt börjar Hane 1:s snabel vifta med ett träd storlek ungbjörk över huvudet på de båda kolosserna.)
Hane 2: Gngngngngng.
(Inget träd lyfter, trots att han drar utav helvete.)
Hane 2: “Nej, men hoppsan, råkade jag gå in på din mark? Sorry, det var inte meningen. Jag ska nog gå nu.”
Hane 1: “Det är nog bäst. Jag står här och ser till att du kommer iväg ordentligt.”
Hane 2: “Tidelipom, tidelidi.”

Flodhästlekplats.

2. Flodhästen.
De är ganska roliga, flodhästarna. Mest ligger de under vattenytan, så bara noshålen (ögonen?) sticker upp. Först när vi såg dem, trodde vi att det var krokodiler. Men krokodilerna låg på strandkanten som plankor. Bullarna som stack upp ur vattnet var noshörningar.

Kväll vid vattenhålet.

3. Hyena.
I filmer verkar hyenan finnas överallt, men vi var på safari i tre hela dagar innan vi hittade en. När vi körde ut ur Krüger-parken klockan sex på morgonen, kom han gående i soluppgången. Jag vet att de är läskiga asätare i klass med gamarna men jag tyckte ändå att den var ganska fin.

Hyena.