Kickis skrivklåda

Två honor var ute och gick med två ganska stora lejonvalpar.

Det mest magiska som hände i djurväg var en kväll när det redan var mörkt, klockan var strax efter 18 och vår guide körde som Tina Törner för att vi inte skulle missa vår curfew (man måste vara tillbaka på sin lodge senast klockan 18.00 om man inte har specialtillstånd, annars blir det böter och utskällning). Och när vi ilade längs de mörka vägarna och försökte att inte köra på de fåglar som gärna dras till bilens strålkastare, såg jag plötsligt ett lejon i det höga, torra gräset intill vägen. Jag hade ögonkontakt med en stor lejonhane. En komplett lejonkung med snällt ansikte, kisande ögon och stor, buskig man stirrade rakt på mig, på tre-fyra meters avstånd, när bilen susade förbi som ett vitt streck i hans synfält. Jag såg honom i svart-vitt i den sena timmens klena ljus, men jag såg honom kristallklart. Han såg ut som Azlan i den tecknade Narnia-filmen. Fråga mig inte hur jag såg honom – vi låg i närmare 100 kilometer i timmen – men jag skrek i alla fall att jag hade sett ett lejon. Guiden var tveksam, för lejon är ovanliga att se och vi körde väldigt fort, men han stannade i alla fall bilen. Och en bil som var lika sena som vi stannade en bit bakom oss, när den såg att vi stannade. Vi väntade ungefär femton sekunder, sedan kom lejonkungen upp på vägen och korsade den, mellan de båda bilarna. Alla i vår bil såg honom som en siluett i motljus i den andra bilens strålkastare och både han och hans man var väldigt stora. En riktig lejonkung.

Vår guide var eld och lågor och erbjöd mig att jobba med honom på stående fot. Jag har “a good eye”, sa han. Och när vi hade sett ett lejon var vår grindvakt ganska förlåtande med att vi var en kvart sena in på lodgen. Och vi var alla lite tagna av att ha sett en riktig lejonkung på endast tio-tjugo meters håll, när han korsade vägen i maklig takt och med stor värdighet. Lejon är inte rädda för vare sig bilar eller människor, och när vi såg honom förstod vi varför.

Kvällen efter såg vi två honor med varsin unge när vi var ute på kvällssafari, men även om vi såg dem närmare och tydligare och bättre upplysta (och hann ta bilder på dem), slår inget vår lejonkung.

“Vad säger du? Hitåt eller ditåt, morsan?”