Kickis skrivklåda

När jag var på Puro Beach-festen på Mallis i våras, lånade Emma Andersson min Calzedonia-bikini. Hon blev så förtjust i den att hon tydligen köpte en likadan själv senare.

Sist vi sågs berättade hon att hon hade använt sin så mycket att den var helt solblekt och inte alls lika fint grön längre.

Min bikini, å andra sidan, är som ny. Jag har nämligen inte haft fram min bikini sedan Emma hade den på sig. Vad säger det om våra respektive liv?

Fy sjutton vad jag ska ha låååååång och solig semester i sommar!

Jag köpte bara en sak, och det var på NK, för presentkort. Nu ska jag inte gå på någon mer rea.

Jag är så duktig.

Jag har inga pengar. Jag har presentkort på NK.

Jag får bara gå på NK:s rea, inga andra reor. Jag får bara gå på NK:s rea, inga andra reor. Jag får bara gå på…

Låt oss alla glädja oss över min och Sams nya hallampa, en takkrona av kitschiga regnbågsfärgade plastprismor.

Takkrona “Maria”, 1599 kr, Åhléns.

Vi har väntat sex veckor på att den skulle komma åter i lager på Åhléns. Och när den väl kom var vi i USA och jag fick tvinga Åhléns-människorna att paxa den tills vi kom hem. Men det gick. Och nu blir vi glada varje gång vi går genom hallen. Att det fortfarande känns ganska mörkt där den hänger ser vi som ett mindre problem.

Melodifestivalen är igång, om än inte på TV så i alla fall i tidningsvärlden. Och idag har jag fått höra roligt skvaller från Carola och Aten.
Fröken Häggkvist betedde sig som en stjärna från början till slut, med gigantiskt följe av medarbetare som hindrade någon att komma nära stjärnan, ja, till slut var följet så stort att hennes trogna pressperson inte ens fick ackreditering till själva spektaklet – hon fick titta på från pressrummet.

Carola hade också speciella krav i logen, som att ha med egen spegel, vilket inte så många andra artister hade. Typ ingen.
Hon var också ungefär den enda artisten i hela Europa som envisades att komma dragande med en bodyguard, komplett med öronsnäcka och bister uppsyn.

Det roliga är att hon hade just en bodyguard. Som alltså inte hade några kollegor. Som alltså bara hade öronsnäckan för syns skull.

Jag kidnappade en julkorg hos mamma och pappa. I den hittade jag shoronfrukter (även kallade persimoner) och tyckte att de såg äckliga ut. Men jag provade en i alla fall och jäääääävlar vad söt den var! Som en blanding av smörkola och frukt!

Nu är shoron min nya bästa ingrediens i fruktsallad!

Vad gör man inte för att slippa skörbjugg?

Igår när jag och Sam åt rökta rökor med aioli, råkade jag sticka in ett räkspröt under nageln. Det gjorde skitont. Jag är fortfarande arg på den där räkan.

Kanske borde jag sätta saker i perspektiv ibland?

Då min gamla mobiltelefon laddar ur på mindre än en dag, var det dags för en ny ringmojäng. Jag tog den med flest antal timmar standby-tid (280 eller 360 eller nåt sånt). Anledningen att det är så sjukt stort batteri är att det egentligen är en mp3-spelare “med mobil”, så att säga, men det skiter jag i.
Det här kan vara den minsta mobil jag har haft (testade en gång en Motorola som var nätt och jämt större än en tändsticksask).

Samsung SGH-X830, ca 3000 kr.

Egentligen gillar jag inte nya mobiler. Nu måste jag föra över alla mina kontakter. Det ryms 118 kontakter på mitt SIM-kort, de andra 227 måste jag komma på hur jag ska överföra. Det vore ju tråkigt att tappa till exempel Anna Books eller Magnus Carlssons telefonnummer så här i schlagertider. Dessutom är mobilen så smal att endast två tangenter ryms i bredd på “nummerplattan”. Det innebär att jag måste lära mig en helt ny SMS-teknik. Jag kan just nu inte SMS-a i totalt mörker.

Hurra! Nu är det snart schlagerdags och det märks på att jag får roliga uppdrag! Även om dagsländan “Alla älskar schlager” har gått i graven, ska jag intervjua olika melodifestivalsaktuella artister för andra uppdragsgivare. Förra året fick jag till och med intervjua en av dem två gånger, för olika tidningar. Hannah Graaf. Innan vi var klara kände jag mig nästan trött på mig själv så jag kan tänka mig hur den stackars “Naughty Boy”-blondinen kände sig…

Synd att hon inte är med i år igen, då hade vi riktigt kunnat ruttna på varandra.

Är det en slump att Linda Rosing lämnar Sveriges kändaste (och vad jag vet: snällaste) dörrvakt Fadde Darwich just när han är utblottad och hans sommarhus går på exekutiv auktion?