Kickis skrivklåda

Idag har har jag agnat mig at brollopsforberedelser medan Sam har svettats pa golfbanan. Forst akt jag till resebyran som arrangerar Diana & Francescos smekmanad – som i deras fall verkligen blir en manad – och betalade for en guidad stjarnhimmelstur. Inte bara romantiskt – ocksa intressant nar man plotsligt ar pa sodra halvklotet. De ska resa fyra veckor i Australien och dyka vid Barriarrevet.
Sedan investerade jag i vattenfast mascara. Mina ogon svammade over redan i tisdags, nar jag skulle forklara for Sam hur stolta Dianas jatte-katolska foraldrar maste vara over sitt enda barns stundande brollop. Hur ska det da inte bli imorgon?
Trots att jag vet hur galen trafiken i den har staden ar, ar det svart att ta sig over gatan. Jag star namligen och vantar pa gront ljus (vid bevakad overgang) och att trafiken ska stanna (vid overgangsstalle), sa ofta kommer jag ingenvart. Har maste man dodsforaktande slanga sig rakt ut i trafiken for att bilforarna ska bry sig om att bromsa. Och OM jag tar mig over gatan, vet jag aldrig om jag ska na andra sidan levande. Har ar trafikreglerna nagon typ av generella rekommendationer, medan de grona, gula och roda lamporna som sitter i korsningar narmast betraktas som dekorationer.
Som Dianas ex en gang sa nar jag fragade varfor han inte stannade vid rodljus:
“Red? It’s just a darker green!”
Imorse holl jag pa att bli traffad av en vespa for jag hade glomt den fundamentala overlevnadsregeln att alltid titta at bada hallen innan du gar over gatan – aven en enkelriktad sadan.
Idag kanns humoret lite battre, for mig i alla fall. Jag vet inte om Sam ar lugnare. Han sager att det annu inte finns nagon anledning att oroa sig, trots att han igar kvall fick veta att hans grupp ska splittras och att han hadanefter ska hora till Europa och inte langre jobba med dem han kanner som sina kollegor. Han SAGER att det annu inte finns anledning att oroa sig, men det forsta han sa nar vi vaknade imorse var “Det kanske ar dags att byta jobb nu.”
Wonder Woman har varit en anledning for manga att arbeta i den har gruppen, nu da hon forsvinner ar det sannolikt att manga av de basta i gruppen forsvinner till andra foretag. Trist.
Men Sam ar ju som en katt – han landar alltid pa fotterna. Och vad jag forstar ar Wonder Woman likadan. Hoppas hoppas hoppas.
En liten ljuspunkt igar var Ada e Alfredo. Vi gick och gick och gick och passerad flera lysrorsprydda lokaler med atande manniskor i, sa jag borjade tro att adressen var fel. Men till slut hittad vi Ada e Alfredo, som visar sig vara son och mor, och deras krypin som natt och jamt rymde fem bord. Ett amerikanskt par, Bud och Nan, fick maka pa sig sa att jag och Sam fick plats vid deras bord. Det visade sig att Bud var domare, sa stackaren fick svara pa fragor typ “How often do you get to say ORDER IN COURT?” och “Is a real judge anything like those judges on Court-TV?” Nan (kort for Nancy) fick ocksa noggrant reda ut om det ar sexigt att vara gift med en domare. Det ar det.
Maten var helt okej, men langt ifran den basta vi atit har i Italien. Daremot var det en av de battre matupplevlserna. Vinet hamtads ur en kran i vaggen och fylldes i karaff – samma vin for alla. Nar en karaff var slut kom nasta. Vatten fick vi daremot bara en flaska av. Forst serverades en enkel pasta med tomatsas och basilika, sedan kom en biffrulle och en bit flasklagg med grona artor. Darefter goda smakakor. Oavsett hur mycket du drack blev det 38 Euro for tva personer. Bud och Nan forsokte betala mer an oss, eftersom de hade druckit en karaff mer, men Ada ville inte hora pa det orat. Ada ar 1,50 lang, tandlos och gissningsvis 200 ar. Det ar hon som lagar maten, nar hon inte hasar runt och plirar vanligt mot gasterna. Sonen Alfredo, en skintorr 45-aring, serverar och kan prata ett par ord pa engelska (“please” och “Thank you”). Nagon som logiskt sett borde vara Alfredos fru diskar. Hon maste namligen diska mellan varje sittning – mer glas och porslin an sa finns inte.
Narmare att bli hembjuden till en italiensk familj an sa har kan du inte komma. Charmigt, hemtrevligt och helt okej mat!
Sam sitter i telefonmote nu med dem som var hans kollegor just nu. Jag ar vid Piazza Barberini igen, men ska ga hem och duscha och byta om for middag hos Dianas foraldrar ikvall. Maste kopa fina blommor till hennes sota mamma ocksa.
Idag har jag kopt handskar. Lila skinnhandskar med cashmere-foder och svarta, tunnare handskar med silkefoder och ett intrikat flatat monster pa skaftet. Skaftet (armen?) ska vikas upp en bit à la krag-stovel och jag kanner mig valdigt d’Artagnan nar jag har dem pa.
Annars inga storre utsvavningar, utom Diors vattenfasta mascara. Bast jag koper pappersnasdukar ocksa.