Kickis skrivklåda

Ikväll börjar min målarkurs igen. Och med tisdagar och onsdagar vigda åt basketträningar så börjar kalendern se oroväckande proppfull ut. Lägg därtill att vi spelar minst en match varje helg så förstår du att jag inte kommer att träffa mina vänner speciellt mycket förrän i mars när säsongen slutar.

Nu kommer jag ihåg varför jag valde att sluta spela…

Igår fick jag och Sam för oss att vi skulle äta frulle på Sirap. Och visst, breakfastwrappen var fantatisk, men för att få sig den var man tvungen att sitta i ett hav av köande människor som inte helt sällan knockade sin armbåge i mitt huvud. Vi hade lika gärna kunna slå oss ner på golvet i gången mellan t-banan och pendeltågen på T-Centralen klockan 16.55 en vardag och försöka ha picknick. Ljudnivån var så hög att barnet som skrek så att trumhinnorna knorvlade sig nästan – nästan – inte hördes. Axlarna åkte upp till öronen, hjärtat slog extrafort och vi kastade i oss maten för att få gå därifrån.

HEMSKT!

Jag gjorde en riktigt skräckintervju med en känd person för någon månad sedan, men det är ju inget motför Per Morberg. Läs i Metro här.

Förmodligen har tv-kanalen tvingat Per att träffa media och han är sannolikt rädd för att tappa kontrollen i intervjusituationer. Så han maskerar det med att vara bufflig och “ha integritet” (många offentliga personer – män – förskönar intervjurädsla genom att kalla den för integritet).

Sopigt, Per! Gå inte dit och ät gratis lunch om du inte vill svara på frågor!

Det sägs här att Idol-produktionen har haft krismöten för att eventuellt göra sig av med Kishti. Hon beter sig instabilt under inspelningarna.
“Det verkar som att hon inte mår bra.”
“Det finns flera timmar material där hon bara sitter och skriker.”

Jag undrar: Vad har förändrats sedan föregående år? Det har väl alltid verkat som att hon inte mår helt bra?

OTW Publishing gör Gekås i Ullareds kundtidning, fyndigt betitlad Ulla. Och jag bara undrar: hur har redaktionen fått supersnygga glamourösa Izabella Scorupco så ful? Och sur? Är det så man blir av att shoppa på Gekås så tänker då inte jag åka dit.
Är det något Iza ser ut att behöva så är det verkligen en “härligare höst”, som största budskapet lyder.

Någon som har läst denna katastroftidning och vet om innehållet är lika deprimerande som omslaget?

Jag kan se med vilka sökord folk hamnar på min blogg. Ingrid Hegg förekommer ibland (marknadschef på M magasin, var marknadschef på ToppHälsa när jag jobbade där). Armani Diamonds parfym har det stått om på sistone. Julbord + Utö är också ord som får fullständiga främlingar att hamna här hos mig.

Men så häromdagen hände sig det konstigaste. Någon har sökt på kladdigt bajs. Inte kladdigt bajs + babywipes eller kladdigt bajs fläckborttagning, utan just bara kladdigt bajs. Yuk.

Vik hädan, bajsbesatta koprofager!

Jag har överlevt två hela träningar. På vardera 90 minuter. En var till och med i stor hall och vi spelade (=sprang) nästan hela träningen. Det var så roligt att jag nästan inte alls sörjer att hälften var mina vardagar samt nästan alla helger fram till mars tas upp av basket (hej då, vänner).

Nu har jag (trots noggrann stretch) ont i:
armbågar
knän
vader
framsida lår
insida lår
baksida lår
ryggfiléer
vader
fotsul…

… eller vi gör så här istället:
Nu har jag inte ont i:

huvudet (förutom nacken, som värker som f*n)

Iiiiiiiih! Den ser ut som en riktig bok.

I väntan på att jag ska komma över mig själv och titta på min bok, så tänkte jag roa dig med ett härligt exempel på hur stelt det kan bli när interna konflikter ska offentliggöras. Jag har ingen aning om vad som har hänt på respektive redaktion men det är väldigt roligt att försöka gissa.

Läs en journalistisk maktkamp här.

Den är här. Hemma. Men jag vågar inte riktigt ta upp den ur väskan. Jag drabbades nämligen av en tvångstanke att hela upplagan skulle råka vara feltryckt och författarens namn skulle vara fel.
Kicki Snorman.
Kicki Horan.
Något sånt.

Så nu ligger den där och tittar på mig med ena ögat, boken.