Kickis skrivklåda

De senaste veckorna har jag inte haft tid att se så mycket på TV som jag önskar. Men nu när jag bara jobbar på halvfart från Umeå några dagar, har jag gott om tid på kvällarna. Det kan bli både “Men in trees” (som egentligen inte är bra så jag ser det bara om jag inte har annat för mig) och “Top Model” (som egentligen inte är så bra men som ändå är det program som jag är mest noga med att inte missa, alltså måste det vara bra i alla fall). Jag kan också fastna framför “Ugly Betty” och “Desperate Housewives“, två serier som jag såg när de var helt nya och bestämde att jag inte gillar. Men nu har jag råkat se dem igen och så dåliga är de inte.

Mina favoriter är annars “House” och “Grey’s Anatomy”, men där är jag långt före svensk TV i mitt tittande. Det bästa är att till och med Sam gillar “House” och “Grey’s”, så vi får faktiskt se dem tillsammans. Annars gillar vi nästan inte alls samma saker. Han har till och med tröttnat på “CSI” efter att vi såg fyra säsonger på raken på DVD.

Nu väntar vi bara på att vår favorit “24” ska komma tillbaka och att Corteney Cox serie “Dirt” ska börja. Förhoppningsvis är den senare jättebra. Jag behöver något nytt att titta på.

PS. Och så vill jag påminna om att bloggen när som helst kan försvinna, på grund av Bredbandbolagets klantighet, men att den i så fall kommer tillbaka så fort vi har flyttat den till webbhotell. DS.

För övrigt var jag på omvägning på Itrim förra veckan. Jag har tappat 1,5 kilo fett (!) på kroppen, ökat 0,5 kg i muskler och tappat 1,5 cm i midjan. Jag är nästan nere i en storlek 40, vilket var (och är fortfarande) mitt mål.

Detta har jag alltså uppnått enbart med träning och stegräknare.

Nästa steg blir att fundera över hur jag äter. Hur, inte vad. Jag vill äta det jag vill, däremot ska jag hitta rutiner och trick för att hitta bättre ätmönster, göra kroppsvänliga val.

Återkommer.

Jag är inte i “Norrland“. Jo, det är jag, men det betyder ju inget. Norrland är ett område som börjar vid Dalälven och sedan sträcker sig ända upp till Treriksröset. Det är ett benämning på ett område som täcker halva Sverige och denna benämning är alltså både vag, allmängiltig och okunnig.

Jag är och hälsar på pappa Kurt i Umeå, en universitetsstad vid västerbottenskusten med ungefär 110000 invånare. 

Jag förbjuder alla jag känner att använda “Norrland” och istället vara mer exakt geografiskt med vad man åsyftar. Enda undantaget är om man pratar med totalt okunniga människor från södra Sverige som aldrig har satt sin fot norr om Stockholm. För att inte förvirra de stackarna kan vi fortsätta kalla såväl Tärnaby som Gävle för “Norrland”, även om det är nästan 690 kilometer fågelvägen däremellan.

Bredbandsbolaget har schabblat med vår uppkoppling. De rev ner den i morse och ikväll fick vi tillbaka den, nästan… Den “nya” uppkopplingen använder nämligen dynamisk adress och det innebär att bloggen kan komma att försvinna tillfälligt under veckan. STORT tack till Lars som har ägnat två timmar ikväll åt att felsöka och fixa igång allt med Sam varit borta på jobbresa.
Dessutom har Kicki åkt till Norrland för att besöka pappa Kurt, men hon har lovat att återkomma med förnyad kraft redan imorgon.
Vilket j***a strul tänker du, och du har helt rätt. Till sommaren, dvs om några veckor, ska bloggen flyttas till tryggare hemtrakter på webhotell.

Du kan räkna med att Kicki och hennes blogg alltid återuppstår även om det är lite skakigt just nu!

/Administratören (som självklart var bortrest när pluggen drogs ur)

Ingrids babybump som jag la upp för ett par veckor sedan var visserligen söt, men hur snyggt är inte det här?

Carina Förne får barn i början av juni. Bilden är tagen för ett par veckor sedan.

Det hjälper onekligen om man har varit modell i sitt tidigare liv och det har Carina.

Jag var tvungen att svänga förbi uttagningarna för Idol idag. Jag har aldrig sett ett sådant spektakel förut. 3000 sökande och några få dumskallar hade till och med tältat sedan i torsdags. Varför det? Varför skit, svält, kyla och långtråkigt? Det är inte begränsade platser så alla kommer ju ändå att få söka. Men när man är tonåring är väl allt ett äventyr.

Först vänta utanför i en lång, seg kö…

…(en del kom till och med med liggunderlag)…

… bara för att sedan vänta i en stor aula ….

…. och sedan i en lång rad, innan det var dags att sjunga för för-juryn. (Den riktiga juryn kommer inte förrän om fem dagar, så några andra stackare får sålla ut agarna och det riktiga dåliga vetet ur den stora massan. De som varken är jättebra eller jättedåliga får inte ens träffa Kishti, Daniel och Peter.)


Den här snubben hade en kompis med sig för att fixa frillan.

“Och här sitter jag med min campingutrustning och läser en seriepocket.”


Den här tjejen har visst varit med i “Riket” och “Sex Inspectors” också. Nu var det dags för “Idol”. Snacka om att verkligen vilja vara med i TV. Snacka om att inte ha någon som helst sjävdistans eller självkritik.

Jag hör när mina grannar ligger med varandra. Det som är ha en pornografisk… inte stumfilm, men “blindfilm” hemma. Som uppvuxen i villa har jag varit illa förberedd på hur nära man verkligen kan komma sin nästa i ett lägenhetshus.
Tydligen väldigt nära. Tillräckligt nära för att jag ska veta att hon är en screamer. Och hon är bra på det också. Han måste känna sig som årets sexvirtuos.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Det är jättejobbigt att möta dem (särskilt tillsammans!) i porten för jag kan inte låta bli att tänka på hur… (Jag menar, han ser inte ut att vara så bra. Är han kanske i själva verket dålig och hon behöver skrika för att mana på honom?)

Too much information.

Nästa helg firar Drinkar&Män femårsjubileum. Tio av tolv kalaspinglor sluter upp och planer börjar ta form. Programmet verkar sträcka sig från klockan 13 på eftermiddagen till sena natten och alla ansvarar för sin lilla bit så ingen vet exakt allt som ska hända. Ungefär som en terroristorganisation – ingen vet var de andra cellerna finns eller vad de gör.

Väninnorna & Marc. Från vår senaste klubbträff.

Det var länge sedan jag läste chick-lit eller chick-litliknande lit. Inte alls medan jag har skrivit min egen bok, faktiskt. För tänk om jag skulle läsa till exempel “Grevgatan 22″ och den skulle vara väldigt, väldigt bra. Då skulle jag tänka “Åh, så där bra kommer min bok aldrig att bli” och känna mig dålig. Eller om den skulle vara väldigt, väldigt dålig. Då skulle jag tänka “Usch, så där kass kommer min bok också att vara” och också känna mig dålig. Omöjligt att vinna.

I ett år har jag bara läst deckare.

Men nu är jag ju så gott som klar med romanen, så nu lyxade jag till det med Mats Strandbergs “Jaktsäsong”.

Efter en sida fick jag skriva-på-näsan-panik och la ifrån mig boken. Hjälp! Varje ord skrek “hej, läsaren, nu ska jag presentera bokens huvudkaraktärer för dig”. Fast omslaget var ju så fint och jag längtade verkligen efter en rikigt chick lit, så jag tvingade mig förbi den där första sidan.

Sedan var jag fast. Totalhooked. Jättefast. Superglue.
Rapp, rolig, populärkulturella inte helt sällan bitchiga referenser, sexig.
Man ska inte döma boken efter första sidan.

Jag är förresten ganska säker på att den som läser min roman kommer att få samma känsla på första sidan. “Åh nej vad Kicki är pinsam som presenterar sin hjältinna så himla övertydligt! Vad klyschigt!”.
Men jag hoppas att resten av boken ska vara superglue.

I väntan på den kan man läsa “Jaktsäsong”.

Eller gör inte det förresten, för då kanske du tycker att min bok är mycket sämre.

Jag hittade länken till Carolina-intervjun här, om någon vill läsa.