Kickis skrivklåda

Knoll och Tott (aka Sam och Daniel) verkar ha vaknat till liv igen i sin viktminskningsduell! Sam är nu i San Fransisco med ett rese-träningsprogram från iTrim, ny stegräknare och jetlag-kinesologi från Lars, Daniel gjorde enligt ryktet 50 armhävningar förra helgen och kunde sedan inte röra armarna på fyra dagar. Heja, heja, grabbar!

Knolls före-bild.

.
Totts före-bild.

Det börjar dra ihop sig för en första viktkoll efter invägningen. Sannolikt när Sam nästa måndag kommer hem från USA. Det ska bli mycket, mycket spännande!

På lördagens bröllopscocktail blev det som sagt fokus på minglet, de sociala delarna, relationerna (som det ska vara på ett bröllop!) så jag tog faktiskt bara två bilder:

Amalia i Konstra:st Stockholm-klänning och paljettskor från Miu Miu. Kina i vintage H&M-klänning från tradera.com och lackpumps från CC Skor. Sissi i den lilla svarta från Filippa K och sin mammas gamla 70-talsskor. Sofia i brun blåsa från In Wear/NK Brand och skor från Johanssons.

Jag tog faktiskt bilden på skorna först, för det tyckte tydligen jag var viktigast, men sedan besinnade jag mig och fick med deras ansikten också.

Idag har jag gjort en jätterolig sak med några jättebegåvade människor! Se bara:

(Jag blir grymt besviken om ingen tar  det sista alternativet, för mina ben har aldrig förr sett så långa och slanka ut!)

Igår fick jag paketet från American Apparel och lamétajtsen var precis sådär robotaktigt metalliska som de ska vara! En vecka tog det från beställning till leverans vid dörren.

Silverlamétajts från AA, 405 kr (inkl. delad frakt).

Jag vet ännu inte riktigt när eller till vad jag ska ha dem, men det löser sig nog. Kanske till silverväskan… Kanske till guldpaljettklänning… Eller bara till svart… Har du några idéer så lyssnar jag gärna!

Jodå. Jag fick köpa en finfin kuvertväska till bröllopsfesten. Från Guccis f/w-kollektion, och som tur var hade jag några presentkort så jag behövde bara betala ungefär hälften (tack, Charlotta och Sam!).

Fast väskan är förstås inte bara för bröllopsfesten. Har ett helt annat motiv också, men mer om det lite senare i vår.

Jag var på mitt livs första cocktailparty igår, en bröllopscocktail. Bröllop känner jag till (föräldrar med skojiga tal, brudpar som inte kan hålla rösten stadig när de avger sina löften, gäster med fuktiga ögonvrår) och gårdagen följde mönstret. Men cocktailparty – vad är det? Och hur kan en fest kan börja så tidigt som klockan 18?

Nu vet jag. Cocktailparty betyder att man öppnar bankfacket (som en väninna gjorde) och att man köper en ny, dyr handväska (som jag gjorde). Det betyder också att man får mycket vin och lite mat. Faktum var att det rosa bubblade rann i en aldrig sinande ström nedför törstiga strupar. Ni kan ju själva tänka er i vilken fin form folk var redan efter tre timmar… Dramatiska gråtattacker, nya bästisar som man har känt i femton minuter och djupa samtal om livet och livets mening… Säkert blev det ett och annat felhångel också (dock inte för min del).

Jag gillar cocktailpartyn.

Efter regn kommer inte alls solsken, efter regn kommer åska.
Idag är jag så jävla förbannad så det inte är klokt. På allt och alla. Bland annat:

1. Stockholm Day Spa, som hade satt gårdagens pedikyrtid på nästa fredag. Vilket är en fullständigt meningslös tid, eftersom det är IDAG jag ska vara snygg på bröllop och på TISDAG jag ska låna ut mina fötter till en plåtning. Jag hittade ingen annan pedikyrtid som jag kunde gå på förrän på måndag. Så nu har jag varit tvungen att själv fixa mina tånaglar till bröllopet, vilket jag är sjukt dålig på. Jag var ju så illa tvungen. Och naturligtvis har jag stympat en nagel så att den inte ser klok ut. Den ser ut som en halv nagel. Och det är på stortån så det är ju inte som att det inte syns. Det ser faktiskt förJÄVLIGT ut. Fyffan vad jag hatar Stockholm Day Spa. Det är tveksamt om ens Fatima kan rädda detta på måndag… Och bröllopet? Tja, jag får väl ha gummistövlar.

2. Sony Ericsson, som gör ett trasigt headset och säljer det till Sam. Hans headset har varit på lagning i olika omgångar ända sedan han köpte det i mellandagarna. Nu ska han börja resa igen och har inte tid att åka i skytteltrafik till Phone House, så när en reklamation innebar fler besök hos försäljaren och mer pappersarbete gjorde han det enda raka. Han slängde skiten rakt ner i en papperskorg. 1000 spänn åt helvete. Tack, Sony Ericsson.

3. Gullmarsfrisörerna som tog imorse 180 spänn för att rulla upp mitt hår på spolar, istället för överenskomna 150. Jag ville inte se snål ut så jag betalade utan att protestera. Vilket de förmodligen räknade med. Och när jag kom hem kände jag att jag var arg över att bli lurad så där. Visst, jag har råd att förlora 30 kronor, men en överenskommelse är en överenskommelse. Nu känner jag mig som värsta blåsta dumskallen.

4. Sam som är så stressad på jobbet att köket har varit fullt av disk och sängen obäddad mest hela veckan. Det ser faktiskt för taskigt ut. Okej om han är stressad, men vem fan är inte det? (I rättvisans namn tvättade han igår, men det kvittar ändå inte övrig markserviceignorans.)

5. Dåren med okänt nummer som ringer på min mobil hela tiden men inte vill lämna meddelande. Skyll dig själv om jag inte svarar.

När jag första gången såg Micke & Molle i vuxen ålder hände det något konstigt. Jag började gråta så svårt över den lilla räven och den lilla jycken och deras förbjudna vänskap att jag inte kunde sluta. Trots att sambon stängde av filmen grät jag så att jag skakade. I en kvart.
På något sätt identifierade jag mig med dem det var synd om och grät således inte bara över filmens sorgliga tema utan också över mig själv, och då jag ändå var igång grät jag också över alla andra som det är synd om. Det var ingen hejd på sörjandet.

Dolly Parton gjorde ikväll något liknande. Efter hennes konsert i Globen var jag nedstämd. Problemtyngd. Deppig. Ledsen. Sorgsen. Inte så att jag störtgrät, men underläppen darrade lite när jag kom hem och skulle förklara mitt sinnesläge. Ögonen svämmade inte över, men nästan.
För hon sjunger så vackert om sorgliga saker. Och hon går rakt in och påminner mig om mig själv och Dolly och alla andra som det någonsin har varit synd om.

Jag är helt slut.

Lätt den bästa konsert jag har varit på.

Kan bara inte alla gå in på Ugly Bettys sajt? Och skratta skönt åt hennes CV (hon har bland annat vunnit pris för Mest Inspirerande Basketmaskot) och hennes friends&family (Justin “won “Most Creative” for recreating Martha Stewarts jailcell”.)

Jag hyser en hemsk misstanke: Jag passar inte i svart. Möjligen om jag har fixat håret, har en viss typ av urringning och bär rött läppstift, annars inte. Jag blir “blek och blodfattig”, som det hette gammalt. (Motsatsen är “fet och fin” – det var så man tydligen skulle se ut i början av 1900-talet.) Jag ser halvt sjuk ut och dessutom ser alla mina svarta kläder tråkiga ut när jag tittar på gamla foton.
Svart är inte roligt. Men det kanske är det som är poängen?