Kickis skrivklåda

Igår skulle jag göra “tonfiskpuckar” enligt ett recept jag hittade på Internet. Sam ska ju enligt sin hälsorådgivare bara äta kött två gånger i veckan så här gäller det att vara kreativ… Det var bara det att puckarna skulle göras i mikro, vilket lät äckligt. Så jag gjorde ett hitta-på-recept som slutade i något misstänkt likt fishcakes. Succé!

Kickis snabba hitta-på-fishcakes (ca 8 st, dvs ca 4 pers)

2 burkar tonfisk i vatten
2-3 stjälkar vårlök, hackade
3 ägg
1/2 burk kesella
2 matskedar tomatpuré
3-5 droppar Hot as shit hot sauce (eller tabasco)
Hackat kryddgrönt (jag körde krukbasilika, men timjan och persilja borde också gå bra)
Salt efter behag
Vetemjöl till panering
Rapsolja till stekning

Gör så här: Häll vattnet av tonfisken. Finfördela den i en skål, tillsätt de övriga ingredienserna. Forma biffar och pudra dem med/vänd dem i vetemjöl. Smeten är väldigt kladdig så paneringen blir ett äventyr, men det går med lite hjälp av stekspaden och om man inte är jättenoga med formen på biffarna. De stelnar sedan prydligt vid stekningen, som tar 3-5 minuter/sida. Färdigt!

Vi åt fishcakesen med gratinerad zucchini (och potatismos för min del), men egentligen passar de väl bäst med jasminris eller annat thai-igt. En liten sås är också gott. Och kanske pressad citron. Mjam mjam.

Det kanske inte är en nyhet att jag äääälskar att shoppa. Däremot kanske du inte visste jag älskar att shoppa åt andra lika mycket som åt mig själv. Idag har jag till exempel agerat personal shopper åt min kompis Ingrid, som ligger i hårdträning för att komma över sin shoppingfobi. Ja, det är sant! Tjejen klarar inte av att shoppa! Hon blir arg, frustrerad, ledsen, uppgiven och får ångest bara av att försöka köpa tops (true story).

Idag har Ingrid köpt (hör&häpna): En svart knälång, ärmlös A-linjeklänning med fin volangliknande dekoration längs hela fronten. En långärmad sidenundertröja att ha under klänningen så här på vintern. En grå skjortklänning med lätt ballongeffekt i kjolen. En brun/grå/naturvit-randig silkig topp med fykantig ringning. En supertunn vit puffärmsblus (måste bäras med linne under…). En grå kofta med skärp och rynkade fickor.

Lider du av shoppingfobi? Jag botar dig på ett par timmar.

Det var länge sedan vi hörde något eller såg något av Sveriges kändaste par. Undrar hur de har det. Jag hoppas ju att de är ihop igen, att de är snälla mot varandra, att båda får jobba med något de tycker är roligt och att de lever lyckliga i alla sina dagar. Men det kanske är att hoppas på för mycket.

På första sidan till dagens Metro finns följande rubrik:
“Skilsmässorna ökar – värst i Botkyrka”

Då undrar jag: vadå värst? Menar Metro inte egentligen mest? Ordet “värst” signalerar att det nödvändigtvis är en hemsk sak att skilja sig. Och det är hemskt för en del, men för andra är det bästa grejen – inte värsta. Måste redigeraren låta sin egen syn på skilsmässor lysa igenom? Det här är en nyhetsartikel, inte en krönika! Mycket oproffsigt och icke-journalistiskt.

Sa språkpolisen.

Nu finns den i butik – Claudias Wonderlash Mascara. Den är vattenfast, den ska ha en “thousand lashes”-effekt där man kan applicera hur många lager mascara som helst för volym och den ska inte klumpa eller klibba.

Claudia Wonderlash Mascara, 85 kr.

Jag är inte imponerad. Jag håller med om att den, i en tid när alla andra mascaror smetar på så mycket mascara som möjligt, inte klumpar sig. Men så får man ganska smala fransar också, om man jämför med andra märkens nyheter. Och vattenfast? Så jobbigt. Men prisvärd! Jag säger att den får betyget 3, om du gillar att behöva jobba lite för att tvätta bort produkten.

Igår var det min tur att väga in mig på Itrim (Sam gjorde det i tisdags). Itrims våg var överens med vår Järnia-våg på vissa punkter:
Jag är normalviktig.
Jag har (för) lite vatten i kroppen.
Jag har lågt och fint blodtryck.
Jag har normal vilopuls.

Däremot visade det sig att jag inte har för lite muskelmassa i kroppen, vilket var skönt. Och jag fick också bekräftat att jag har ovanligt hög ämnesomsättning (geez, om jag vägde som jag äter så skulle jag se ut som Yabba The Hutt.) OCH – kanske ingen chock men obehagligt att få det bekräftat – mitt midjemått är inte att leka med. Sex centimeter över “okej”-nivån. Det är ju just där det farliga fettet sitter, hjälp! Så nu blir det till att bränna bukfett.
Hälsokonsulten ville också att jag skulle gå ner si&så mycket i vikt, men jag sa nej. Jag gillar inte det tänket.
“Så mycket har jag inte vägt sedan jag var 15 år, varför skulle jag plötsligt bli så liten?” sa jag och hon log snällt. “Dessutom vill jag ha mål som jag kan hålla resten av livet, och jag är för förtjust i mat för att väga så lite. Då skulle jag behöva springa ett maraton om dagen.”
Jag gick med på att det vore lagom att gå ner trekvarts storlek i kläder (mer än så och jag måste sluta använda en massa fina klänningar!). Dessutom kan jag tänka mig att omvandla fett till muskler, det är snyggt med muskler.

Mål för det närmaste halvåret:
Smalare midja.
Skaffa stegräkare och försöka gå 10tusen steg om dagen.
Äta mer grönsaker.
Gå ner trekvarts storlek.
Omvandla fett till muskler.
Fortsätta gå på Itrim tre dagar/vecka.

(Hemligt mål som jag inte sa till hälsokonsulten: Bara dricka vin två gånger i veckan. Äta mer fisk.)

Tittade just på det omsusade avsnittet av “Insider” där en bluffmakare säger sig kunna a) diagnostisera cancer och b) bota den. Ett ganska svart-vitt fall.

Gråare var det däremot tidigare i programmet när en spåkvinna skulle debattera med föreningen Humanisternas ordförande om tarot funkar eller inte. Hokus Pokus vs Vetenskapen. Utgången borde ha varit given – för ingen tar strupgrepp på Vetenskapen, men så blev det inte.

För när samtalet sätter igång beter sig Humanisternas ordförande Christer Sturmark stirrigt, arrogant, ovänligt, aggressivt, pompöst, självgott och dessutom klipper med ögonen på ett stressat sätt. Han framstår som en viktigpetter, helt enkelt.
Spåkvinnan med det passande namnet Ylva Trollstierna, däremot, framstår som rak, lugn, varm, trygg, enkel och rekorderlig. Ett mystroll.

Godnatt, Vetenskapen. Även om du har rätt i sak hjälps det inte när din budbärare är en jävligt jobbig typ.
Humanisterna får skaffa fram en bättre ordförande om de ska fortsätta synas i TV.

Sam är nu förlåten, efter att ha bjudit på världens bästa middag igår. Vi gick på Teatergrillen tillsammans med Sissi och Jeff. Efter en italiensk råbiff och en halv amerikansk hummer glömde jag alldeles bort det där med presenter och blommor och diamanter och juveler och röda rosor och små paket med fina krullsnören.
Sam och Sissi (som nu heter Hahne-Hilgers i efternamn).

Jag och Jeff.

Sam åt pepparstek som flamberades vid bordet.

Jag åt hummer, som serverades med löj(sik?)rom.

Det var inte riktigt fullt på Teatergrillen igår, men nästan. Viggo Cavling satt i baren (frugan var på LRF-konferens), TV4-paret Per Nunstedt och Nora Strandberg sprang genom restaurangen flera gånger (hon med apsmala modellben i over-the-knee-strumpor som syntes på visningarna i höstas) och Elin Lanto satt och valentin-dinerare med Niklas Rahm (han skulle behöva itrim om någon).

Jag ser att Sam har bloggat om den fina träningsväskan han fick imorse. Må så vara att den kanske inte riktigt passar hans behov, i så fall får han byta den, men han fick i alla fall en present. Och vad fick jag? Ingenting.

Att han sedan fick en present för att jag trodde att han hade köpt en till mig hör inte hit.

Valentin-dagen och allas hjärtan klappar lite extra, utom stackars Johanna Sällströms. (Vad kan ha hänt med henne? Sjukdom? Självmord? Usch så sorgligt att hon är död! Och overkligt! Hon var ju yngre än jag, och snyggare och mer framgångsrik och allt. Kunde hon inte ha fått leva och vara glad?)

Hur som. Alla hjärtans dag är ett kommersiellt jippo, enligt vissa, själv tycker jag att alla orsaker att fira dem man gillar är bra. Vi ska vara så glada, så glada att vi har varandra. (Dessutom är det kul med presenter.)

Så puss&kram på Alla Hjärtans Dag!