Kickis skrivklåda

Idag övade vi på mitt nya jobb på vissa datasaker. Och det var sååååå segt. Det var 80% lyssna, 15% göra och 5% flamsa. Jag vill 100% göra och 5% flamsa (se tidigare inlägg).
Jag vill prova, och blir rastlös när instruktionerna tar för lång tid. Vilket går hand i hand med det som jag klagade på igår: jag tycker att det blir för lite gjort och för långsamt, om andra får bestämma tempo, samtidigt som jag blir outhärdlig att jobba med (för att jag är intolerant mot andras tempo) och själv blir helt slut på köpet.

Men hör här!
Det handlar inte om att jag gör mycket och gör fort. Det handlar om att jag har ett manligt inlärningsmönster, sa min nya chef. Jag provar allt nytt, learn by doing, och frågar när jag stöter på patrull. Det gillar jag för att jag hela tiden får vara aktiv och inte behöver sitta och vänta på andra. (Kvinnor brukar tydligen lyssna och lära tills de kan något perfekt, sedan börjar de utföra praktiskt.)
Båda sätten har för- och nackdelar, så det som är intressant är att jag trodde att mitt inlärningssätt/arbetssätt handlade om att jag var dålig på att lyssna, hetsig och otålig, men det handlar helt enkelt om att jag är jämlik!

(Eller manlig.)

När jag läser mitt förra inlägg låter det som att jag gör allt rätt, bra och snabbt och är så himla toppen.
Men min poäng är egentligen att det inte är roligt att vara nära mig hela tiden. Det går fort, och fort upp och fort ner.
Och att det inte alls är så bra, eftersom det är svårt för omgivningen att hänga med i svängarna, plus att jag blir helt utmattad själv (och dessutom har svårt att ge mig själv tid för återhämtning, då blir det ju ännu värre).
Dessutom är jag inte på något sätt unik.
Nästan alla jag känner privat och umgås med är så här.

När jag läser mitt förra inlägg låter det som att jag gör allt rätt, bra och snabbt och är så himla toppen.
Men min poäng är egentligen att det inte är roligt att vara nära mig hela tiden. Det går fort, och fort upp och fort ner.
Och att det inte alls är så bra, eftersom det är svårt för omgivningen att hänga med i svängarna, plus att jag blir helt utmattad själv (och dessutom har svårt att ge mig själv tid för återhämtning, då blir det ju ännu värre).
Dessutom är jag inte på något sätt unik.
Nästan alla jag känner privat och umgås med är så här.

Jag tror att jag har något allvarligt fel.
När jag börjar ett nytt jobb slutar jag sova under två-tre veckor, för att jag funderar över vad som komma skall på nätterna. Jag tar in, bearbetar och sorterar vad som händer runt mig och försöker att så snabbt som möjligt greppa den nya situationen. Det är bra för att jag snabbt kommer in i arbetet. Det är dåligt för att min kropp går på Red Alert och munblåsor, förkylningar och utmattning ligger som ett pärlband av spännande händelser runt mig.

Efter ungefär tre veckor har jag koll på läget. Då börjar jag förändra och förbättra. Det kan handla om att allt från hur man gör tidningsomslag till vilka krav som ställs på texter eller vilka bilder som används. Ofta får jag med mig några entusiaster på köpet och åstadkommer riktigt riktigt bra saker, som amelia Brud&bröllop 2006. Där var alla hungriga, ville göra något nytt och något bra. Och den blev ju ny och bra också.

Och sedan är jag liksom klar.

Då blir jag uttråkad. Vad ska jag göra, liksom? Pysa omkring och pilla mig naveln? Det kan andra göra. Harva på med rutinuppgifter? Komma sent på morgonen och gå tidigt på eftermiddagen? Inte jag.

Jag tror att jag har ett short attention span, eller bara alldeles för mycket energi. Jag jobbar dessutom gärna i intervaller – 200% en dag, då jag klämmer in två eller tre dagars jobb, och sedan ingenting dagen efter, då jag laddar batterierna. I snitt jobbar jag kanske på 100-105 %, medan jag ser att folk runt omkring mig ofta är sysselsatta ungefär 80% av dagen. Och då låter det som att mitt sätt är så himla effektivt och bra, men det är också väldigt destruktivt för både mig och andra.
Det verkar vara normalt (för att inte tala om bekvämt) att jobba “lagom”. Det kanske är därför andra inte bränner ut sig? Jag önskar att jag kunde vara med balanserad och inte svart/vit, antingen/eller, fullt ös/total vila. Det verkar hälsosammare att ligga på en jämn nivå.

Såna som jag ska kanske inte vara på en arbetsplats? Det måste ju vara skitjobbigt att vara omkring mig när jag går på högenergi, och sedan syns jag inte alls till under lågenergiperioder.
Får se hur länge mina nya kollegor står ut. Eller om det blir jag som tröttnar först?

Omid i alla ära, Petra, men vette fan om inte ett helt (halvt) basketlag sätter bra press under cirkelträning också.
Vi var bara halv bemanning idag och bestämde oss för att köra lite styrka istället för att harva runt i nåt slags halvhjärtat 3-3-spel. Tricepshävningar på bänk, straffkast (olämpligt nog direkt efter tricepshävningarna, så det blev snarare hiva boll än kasta straff, men funkade bra som vila), rygglyft, situp med boll, knäböj med stång och – en skolgympaklassiker – springa på matta.
För nån som tränar styrka regelbundet kanske detta känns barnsligt, men för oss (öh, mig) som mest bara gillar att spela boll var det en fyschock.
Jag vet fortfarande inte om huvudvärken kommer från att jag drämde ihop skallen med Ninas eller bara vanlig sillmjölkeutmattning.

Kom i alla fall hem med strålande aptit. Tyvärr är min sambo den där typen som dammsuger skåpen på godsaker när jag är borta, så både chips och godis var slut, men i nödfall funkade tydligen också nötter, russin, pizzasallad och ost. (Nej, det var inte för att vara nyttig. Det var det som fanns.)
Näe, nu ska jag gå och göra mig en kaviarmacka, tror jag.

“Sara. Det blev lite fel där. Det var lite osmart att Sara sov i min säng. Men det var ju aldrig nåt.”
Säger “Floor filler”-Hampus efter att han råkade byta tjej tre veckor in i programmet. Nu är han “myskompis” med Ida.
Kalla mig gärna gammaldags, men för mig är “sov i min säng” och “var aldrig nåt” oförenliga.

Wikegård heter han.

OS försöker bli mer jämlikt. Eller i alla fall SVT:s bevakning av OS. Herrhockey heter till exempel herrhockey, och inte som förr, hockey (medan damhockey då fick vara avvikande från normen och heta just damhockey). Däremot heter hockeylagen just nu Tre kronor repsektive Damkronorna, men det är ju ett generellt säg och inte bara knutet till SVT.
Men.
SVT är befolkat av gubbar. Som försöker att inte vara gubbar men ändå är det.
I SVT OS-studio huserar en blond hockeygubbe som jag inte kommer på namnet just nu, men som verkligen är en superduktig expert. Han är inte bara festlig och har ett roligt vokabulär, han kan analysera och bryta ner spelet och förklara bra för tittarna.
Och inte bara för tittarna.
Igår visade SVT hur han analyserade damkronornas spel med Maria Rooth och Kim Martin i studion. Och han talade om för Maria hur hon skulle spela försvar i numerärt underläge –han hade synpunkter på hennes inneffektiva åkning. Och pratade och pratade och pratade, så att man trodde att det var en sketch, att han var en karikatyr av sig själv.
Men icke.
Han tog helt enkelt chansen att coacha dem.
Vilket är en ren förolämpning mot deras faktiska coach. Och mot dem.
När Peter Jihde i ett senare inslag påpekade att det var en faktiskt coachning och undrade hur damerna tog att expertanalytikern la sig i, slog gubben bort det med att han var sinnesrörd efter Damkronornas biljett till OS-final, “jag hade tårar i ögonen”.
Sinnesstörd, säger jag.
Jag sätter tusen spänn på att expertgubben inte hade gjort samma sak om spelarna ifråga hade varit män. Jag har mycket svårt att tro att han skulle lägga sig i till exempel Peter Forsbergs åkteknik under power play.

Det finns mycket kvar att göra för SVT på gubbfronten.

Nyss var det “Sofis mode” följt av ELLE-galan på tv, Ebbas Vecko-Revyn är en modetidning, det kommer ständigt nya modetidningar (Easy Shopping kom helt nyss här i Sverige, internationellt förökar sig Grazia, en skvallertidning om mode, från land till land), modebloggarna är övertaliga och ska jag vara helt ärlig börjar jag bli trött på mode.
Modet har tagit över vår populärkultur efter kändis-hysterin och det kommer säkert att hålla några år till, men jag känner ändå: mode är snart inte mode längre.

Frågan är: vad kommer då? Insidan, som i yoga-och-antioxidantmat? En ny yuppieera med karriären i fokus? Eller något globalt? Ska jag starta en tidning med notiser från HongKong såväl som Helsingfors – är det framtiden?

1. Lena Ph behöver en ny manusskribent och en väldig massa coaching inför nästa helg. Hon kan säga “min humor är så här” hur mycket hon vill, men humor har inget med hennes oförmåga att leverera lines att göra. Och med detta sagt, är hon alldeles för neggig och svart för att passa med schlagers.
2. Magnus Bäcklund behöver en ny stylist.
3. Hannah Graaf stod för still och syntes inte bakom sin jättemikrofon – hennes låt förtjänade ett bättre öde än att hamna efter de elektriska bananerna. Kul att hon höll tonen bättre än flera av sina motståndare, eftersom många har ifrågasatt hennes sångförmåga!
4. Min lagkompis Erica hörde bidragen på lördagen på väg till en “basket”match i Uppsala och tippade rätt på båda finalisterna, Andreas Johnson och Linda Bengtzing. (Anledningen att jag sätter basket inom citationstecken är för att våra motståndare Mercus spel snarare påminner om tja, säg hockey. Det är ett lag som alltid får foulproblem på bortaplan, alltid, och förlorar, men vinner med 20-30 poäng hemma. Vilket kan bero på att en av deras domare än son till en av spelarna…)
Jag ska hur som helst testa Ericas schlagernäsa nästa lördag igen. Hon kan bli vår nästa melodifestivalsfjärrskådare, typ Saida Bjurman-Virtanen.
5. Var det lönt att försöka dölja söta Sahlenes graviditet? Mer gravid än så där kan man ju knappast se ut.