Kickis skrivklåda

Precis som igår trodde jag att jag var ganska frisk ändå. Tills jag rörde på mig.
Jag var till Vivo och köpte ägg till min lunchcarbonara och kände mig märkligt långsam i rörelserna. När jag kom hem blev jag helt svettig av att riva parmesan (mind you! parmesan är hårt).

Nu ligger jag under en filt med tre KANONfilmer. En har undertiteln “Life’s a party. Crash it.” En har undertiteln “Change your look. Change your life” Den sista har undertiteln “They’re crime-fighting hotties with killer bodies” … och en person på baksidan säger “Does this gun make me look fat?”.

Behöver jag säga att jag har sett nästan alla filmer hos min lokala videonasare och inte har så mycket kvar att välja på längre?

Jag trodde att tjöfylningen skulle försvinna lika snabbt som den kom, men jag är nästan lika dassig idag som igår.
Tur att jag har femton olästa modetidningar så jag kan underhålla mig/”jobba”/jobba halvliggande i soffan.

Bäst av allt: Jag kan inte träna ikväll så jag får se “Prison Break”. Jag är nog den enda kvinnliga varelsen mellan 20 och 40 år i Sverige som ännu inte stiftat bekantskap med Wentworth. Han är talk of the town, i alla fall bland väninnorna, just nu.

Och till helgen börjar “Big Brother“. Ska bli spännande att se hur castingen är gjord i år. Blir det återigen fokus på knullande bystblondiner, eller kommer möjligen originalkonceptet tillbaka, med gråtande religiösa fembarnsmorsor och medelålders ex-alkoholister? Det skulle ju vara skönt med lite blandade människotyper, kanske rentav någon man kan identifiera sig med.

För övrigt gick jag och la mig lite seg och dassig igår och vaknade med en fullt utvecklad förkylning, komplett med snuva, torra ögon, halsont och trög kropp.
Det är min tredje förkylning på en månad, om än inte den allvarligaste.
Är jag stressad och därmed drabbad av lågt immunförsvar, har jag bara otur eller är det helt enkelt den tiden på året?

Ni, snälla människor som har tipsat om sömnpiller, kanske också har några bra huskurer för ständiga infektioner?

Sams jobb har fel i huvudet.
Inte nog med att cheferna lyckades klämma in en vecka i San José, CA, mellan Peking (Asien) och Paris (Europa).
Svårigheterna med att förstå begrepp som “tidszoner” och “jetlag” blev än mer uppenbar, när schemaplaneraren på detta la tre veckoskurser i San José, CA, Hongkong (Asien) och London (Europa). Japp, sex veckor på resande fot, i två gånger tre olika tidszoner med minst 10 timmars tidsskillnad.
Men kan ju tycka att det vore smartare att planera kurserna i samma tidszon i anslutning till varandra, men icke.
Nu lyckades Sam snacka sig ur den andra San José-veckan, så eftersom jag åker till Paris för att träffa honom får vi ses två veckor på rad – hurra! (Ja, jag säger detta med viss bitterhet.)
Hade jag inte åkt hade vi setts en av sex veckor.

Åt middag i ett sällskap med en proffsfotbollsfru igår och diskuterade den otroligt otacksamma situationen att vara i en relation med en ständigt resande person. Man bli ju hemmafru, även om varken man själv eller mannen vill det – det är liksom oundvikligt. För när ens partner är borta si sådär två-tre-sex veckor i stöten blir det ju jag som får ta hand om gamla livsmedel som ska kastas ur kylen, blomvattning, pappersinsamling, mm. Hur skulle det annars lösas?

Jag gjorde det igen. Somnade vid tolv igår, vaknade fem på morgonen – trots att det var lördag! Värdelöst.
Kan inte det här skovet av jetlag-utan-att-byta-tidszon bara försvinna?
Det är ju inte direkt så man kan gå långa promenader för att sova bättre, heller. Stockholms Stad har ju varken plogar eller skrapor. Nej, här i Mellansverige väntar man tills det töar bort. Så folk får sitta inne tills tövädret kommer.

Någon som har någon ofelbar sömnkur?
Förutom en pava whisky, då.

Idag har jag ett jättesnyggt Viva la Diva-nagellack i petrolblått.
Mörkt färgade naglar ska i vår vara korta. Du ska bara ha en kulört fyrkant längs ut på fingerspetsen. Så för att det skulle bli riktigt snyggt på mina tidigare ganska långa naglar, fick jag ta till nagelklipparen. För att få den här fyrkantiga formen knipsade jag i flera fall av uppåt halvcentimetern.
Jag tänkte liksom inte på att fingertopparna har varit förskonade från tryck och stötar i mina långa naglars skyddande skugga. Så nu är de bara ömma. Det gör skitont att skriva med de fingrar där jag har haft långa naglar längst tid.
Jag som har skitmycket att skriva.
Jag tror jag går och köper en kebabrulle istället.

TV4:s presschef Jennifer McShane är min idol. Alla gillar henne och hon är jävligt duktig på sitt jobb. (Tyvärr brukar det där med att vara duktig och omtyckt leda till att man blir utbränd eller får andra stressproblem typ sömnlöshet. Tyvärr brukar den som är duktig och samtidigt ganska illa omtyckt klara sig bättre. Men jag håller tummarna för att Jen ska klara av de båda.)

Men det är inte därför jag gillar henne. Jag gillar henne för att hon uppriktigt kan säga att hon tycker om medarbetare som vill ha hennes jobb. Hon gillar starka och ambitiösa kvinnor, känner sig inte hotad, utan klarar av den konkurrensen även när den realiseras och inte bara finns i teorin.
Större än så blir man inte i mina ögon.

Jag försöker själv vara som Jennifer. Jag tar regelbundet mig själv i örat för att inte bli hotad av andra starka kvinnor. Det är svårt, jättesvårt. Men jag tränar.

Igår var jag och Lars på fest för sthlmsfinest.com, sajten som ska ta upp kampen mot stureplan.se. De krogar som inte finns på Stureplan.se har bestämt sig för att deras gäster också ska ha ett eget forum (och sannolikt kunna titta på foton av sig själva – hela stureplans krogliv handlar ju om att bli sedd).
Deras tagline är “stort, dyrt och fullbokat” vilket är sjukt kul! Och smart. Alla vill ha råd med något som är “dyrt”, oavsett om det är en designerväska eller ett 75-kronors glas vin.

Festen var generös. Och trång. Och jag fick snacka skit med en massa roliga människor, från Maria Lindström på Plaza Kvinna till Tv4:s Daniel Nyhlén till toves Tove till Jennifer McShane, presschef på TV4.
Mina ex-kollegor Inger och Curry var där men vi tappade bort varandra innan vi hann prata.
Och en profil från TV400 gjorde ett tråkigt intryck. Jag hann nästan inte presentera mig förrän han frågade var jag jobbade. Och det var uppenbart att han inte försökte kallprata, utan han gjorde det för att kunna placera mig, för när jag sa att jag arbetade ingenstans slutade han att prata med mig och återgick till folk med riktiga jobb. Nej, det är inte jag som är paranoid, resten av mitt sällskap la också märke till det.

Han förtjänade sin sjukt dåliga andedräkt.

Idag har jag haft en mellanschnauzer på besök hos mig och överraskade matte genom att kunna trolla fram en fin vattenskål.
Jag visste väl att hundskålen från Disney-butiken i New York var en utmärkt investering. Lätt värt att släpa den över halva jorden och låta den ta plats i köksskåpet i sex månader för att en dag i januri ha en riktigt fin skål till en hund

Jag slår vad om att Wolfords dyra 249-kronorsfishnets är självupplösande.
På nyårsafton rev jag sönder två par inom loppet av en halvtimme (nykter!) bara genom att snudda dem med en paljett. Där blev en ytterst liten ihakning, närmast mikroskopisk, och det räckte.
Igår gick mitt sista par sönder. När jag tog av mig sockarna (som jag hade utanpå mina fishnets inuti stövlarna) på kvällen, var där ett stort hål på tån. Jag hade haft på strumporna sedan morgonen, jag har inte speciellt långa tånaglar, jag hade inte stött i något under dagen, och ändå var strumpbyxorna helpajjade. De kanske upplöses i syre?

Tacka vet jag Philippe Matignon och Oroblu, som dessutom kostar en hundring mindre. Det har till och med hänt att de har tålt en försiktig maskintvätt.
Enligt ryktet är Victorias Secret’s strumpbyxor också extremt hållbara (går att beställa på nätet!).