Kickis skrivklåda

Nu är det snart jul igen och jag och tar julledigt.
Efter helgen kommer jag tillbaka med full kraft, förhoppningsvis med fina julklappar på mig/på fingret/på fötterna/över armen/i magen.
God jul!

I år hade jag och Sam bestämt att vi skulle begränsa våra julklappsinköp till varandra. Som jag skrev i amelia Jul, har de senaste åren varit klapporgier, ett tomtevansinne utan gränser. Jag menar, 42 julklappar… hallå!? Nån måtta får det vara (i alla fall om man vill ha råd med semester). Så i år hade vi en ekonomisk maxgräns.
Det gick jättebra att hålla den.
Ända tills jag idag faktiskt skulle ge mig ut och köpa julklapparna.

För när jag hittade… ja, det kan jag förstås inte säga förrän Sam har öppnat sina paket, men en jävligt bra klapp. Som inte låg inom vår överenskommelse, eftersom jag redan hade shoppat upp pengarna inom tillåtna ramar.
Så jag slog till – efter att ha sms:at Sam och frågat om vår överenskommelse bara var, tja, mer som en rekommendation än ett lagligt bindande kontrakt.
Tyvärr han jag köpa klappen innan han svarade.
“NEJ, du får inte lägga ner mer pengar på mig”, svarade han.
“Bara lite?”
“Hur mycket då?”
“Ja, hundra kanske. Ett par hundra så där. Typ femhundra. Lite drygt.”

Budget? Jo, det är ett sånt där papper med siffror som andra människor använder. Själv ser jag mig mer som en fri själ, som hellre följer min kreativitet än shoppingregler.
Nu, till exempel. Nu var jag så kreativ att jag köpte mig själv en julklapp för lika mycket som Sams bonusklapp kostade. Då blir det ju ändå rättvist. Och den guldpaljetterade tyllvästen från Oasiskommer att bli en fullkomlig överraskning när jag packar upp den ur sitt fina paket.
Hoppas att Sam blir lika glad för…

Få se. Jag har:
1. Köpt alla julklappar utom två.
2. Slagit in alla julklappar utom dem jag inte har köpt.
3. Packat weekendväskan – nu ska här firas jul.

Sam har:
1. Ingen koll på hur många klappar han har köpt till vem.
2. Inte slagit in någon av de klappar han har.
3. Tidsoptimistiska visioner av hur vi åker norrut vid, tja, si sådär tretiden i eftermiddag.

Jag slår vad om att innan han är reseredo, har jag hunnit skriva i alla fall ett kapitel till på min bok.

Det är bra, för då kanske den blir klar under våren.
Första planen var att den skulle vara klar till jul. Och det hade den varit också, om jag bara hade vetat hur man skriver en roman. Men jag skrev fyra raska kapitel på lika många dagar och sedan var boken liksom klar. Det bidde ingen roman, det bidde typ en pekbok.
Det var då jag insåg att jag behövde lite instruktioner. Så jag köpte Elizabeth Georges “Skriv på!”, en handbok för nya författare. Där fick jag lära mig om person- och miljöbeskrivningar, struktur, story och konflikter. Nu ligger min handling i form av hundra gula post-it-lappar på vardagsrumsbordet, och väntar på att bli skriven. Jag har knåpat ihop ett halvt kapitel, och det ser mycket mer ut som bokmaterial än de där fyra första (numer förkastade) kapitlen.
Det kanske blir en riktig roman till slut.

Eller så blir det en vantetumme.

Jag och Sam är nog det allra puttinuttigaste paret som finns. Två riktigt sötsliskiga turturduvor.
Imorse vaknade jag av att han kom hem, efter två veckor i USA.
Han ställde sig bredbent i dörröppningen till sovrummet, där jag fortfarande låg i sängen och försökte blinka sömnen ur ögonen. När jag hade kvicknat till lite, lyfte han ena benet rakt åt sidan och la av en ljudlig fjärt:
“Honey, I’m home.”

Turturduva?
Fisgås, snarare.

Hihi.
Det här var ju kul. Att hitta på nya fågelsorter.

Bajssnäppa.

Pruttstare.

Hm.
Det kanske börjar märkas varför jag och Sam passar så bra ihop.

Risgrynsgröt. Vörtbröd med doft av pepparkaka, så färskt att det fortfarande var kladdigt. Julskinka med söt senap. Rödbetssallad och köttbullar. Clementiner.
Mysig jullunch med Sam!

Nu är jag inte irriterad på honom och Bredbandsbolaget längre. I alla fall inte förrän de faktiskt stänger av oss.

Det var meningen att jag skulle köpa julklappar till Sam och pappa, men hoppsan!
På Oasis fanns ett par svarta sammetshotpants och eftersom jag har varit snäll i år så fick jag köpa dem till mig själv. God jul, Kicki, önskar Kicki.

En kollega beundrade dem och jag tvingade henne att prova dem.
“Näej, det går inte, jag har SÅNA här ridbyxlår”, sa hon och måttade ett par meter bredd mellan handflatorna (hon är stl 38, på sin höjd). “Och celluliter!”
Hon tecknade bäck&bölja-mönster med händerna.
“Det fattar du väl: Jag KAN INTE ha shorts.”

Och när de små byxorna väl var på satt de förstås jättebra. Av “ridbyxlår” och “celluliter” fanns inte ett spår.
Vilket bara är ännu ett bevis på att vi kvinnor hittar på en massa onödiga komplex.
Jag vet faktiskt inte om man kan göra nåt åt det, det verkar oundvikligt. Säger någon “jag har fladdrigt magfett” eller “mina bröst är som sulor som häckar” är det svårt att argumentera, eftersom personen faktiskt har bestämt sig.
Jag själv jobbar inte med sånt. Jag har bestämt mig, tvärtemot popular belief, att när det kommer till mode, är det bara att ha kläderna.
Möjligen med pushup-behå eller heltäckande strumpbyxa, eller kanske en liten klack som formar dina ben. Men ha dem ändå.
Ibland kostar det på. Ibland får man blunda för vissa hang-ups och bara bestämma sig att det här ska jag ha, trots komplex.
Och ibland råkar man göra misstag och inser för sent, när man kommer hem på kvällen och ser sig själv i helfigursspegeln, att det här skulle jag nog inte ha tagit på mig.
Men oftast går det bra.
Kroppsnojor sitter, tvärtemot vad namnet antyder, inte på kroppen. De sitter i huvudet.

Är detta ett typiskt tjejproblem som vi ska leva med i alla våra dagar, tills Tena inkontinensskydd skiljer oss åt?

Sam har glömt betala räkningen till bredbandsbolaget. Fin början på hans hemkomst från två veckor på resande fot… Jag är grymt sur på Sam.
När som helst kommer jag inte längre att kunna skicka över mina frilansjobb till mina uppdragsgivare.
Bloggen kommer också att släckas.
Jag är grymt sur också på %#€% Bredbandsbolaget.
Sedan, när de slöfockarna väl har fått pengarna tar det fem arbetsdagar innan bredbandet funkar igen.

Vi ses efter nyår.

Det har visat sig att min lilla pappa inte är den enda ömma fadern med lyxiga hudvårdsvanor – Heddas pappa har visst en faiblesse för Strivectin, en kräm ursprungligen avsedd för att… tja, ingen vet, men det blev till slut en kräm mot bristningar. Strivectin är både etta (stora förpackningen) och tvåa (lilla förpackningen) på Sephorassäljtopplista.
Man kan ju undra vad Heddas pappa ska med den till. Och man kan ju lätt dra slutsatsen att han, bland annat för att hans dotter är ELLE:s skönhetsredaktör, är både mer bortskämd och dyrare i drift än Kurt Norman.
Kurt Norman har nämligen ingen aning om att Kiehl’s inte går att köpa på Åhléns.

Och idag kom Kurts andra sak på önskelistan: En väggalmanacka.
Kan denna man verkligen vara min pappa?

Nåt är fel med mig.
Natten mot söndag hade vi efterfest till halvsex, ändå var jag uppe för frukost vid nio.
Sedan dess har jag sovit i snitt sex timmar/natt och vaknar ändå klockan sju på morgonen och kan inte somna om. Jag menar, idag har jag inte ens en tid att passa. Jag är ju frilans, for Christ’s sake!
Se bara! Klockan är åtta och jag har redan duschat, klätt mig, ätit frukost och kollat på Nyhetsmorgon. (Apropå det så är Martina Haag roligare att läsa än att titta på. Och då gillar jag inte ens att läsa henne till att börja med.)

Är det detta som kallas julstress?

Lars hämtade sin gran ikväll. Den har stått på min balkong i väntan på att han skulle lösa vissa logistiska problem. Och idag hade han lånat en av sin pappas bilar, en Volvo. Med ganska fjuttigt bagage, tyckte jag. Både Lars, min och Ingrids julgranar var enligt prislappen mellan 1,5 och 2 meter höga.
“Vadå, den går ju in i bagaget, sa Lars. “Jag kan fälla fram baksätet, vettu.”
“Men Lars, vad tror du att du har köpt? En bordsgran?”
Lars sa inget men såg ut som om jag hade tagit honom på bar gärning.

När vi klev ut på min balkong klev vi också in i en urskog. Lars grans “strumpa”, nätet som man får bära hem dem i, hade krupit upp och lämnade de nedersta grenarna fritt svajande över betonggolvet. Och när han lyfte granen för att förflytta den, började strumpan krypa uppåt. Och uppåt. Och uppåt.
Till slut vajade den som en liten hånfull vimpel längs upp i grantoppen.
“Fin spira du har där”, sa jag syrligt.
“Hmpf”, sa Lars, spottade ut en extra påträngade gren ur munnen och försökte få grepp om granen. Fler och fler grenar hade slitit sig lösa och vällt ut över rummet när strumpan gled av.
Trädet var inte bara 1,5 meter högt, det var ungefär lika brett också. Lars stapplade som en blind heffaklump mellan lägenhetens väggar i jakt på utgången och rev ner allehanda prylar på vägen, hela tiden med ett krampaktigt grepp om granens midja.
Sa jag att han hade glömt handskar också?

När vi väl hade fått ut den till bilen, insåg vi att enda sättet att få in den, var att dra den “bakvägen”, alltså med stammen först, in i bagaget. Sedan hoppade Lars in i kupén och drog granen, fortfarande med foten först, över det nedfällda sätet in i själva bilen. De yviga grenarna följde efter, granen vek snällt ihop sig som ett mörkgrönt upp-och-nervänt paraply och till slut var hela åbäket på plats.
“Haha”, sa Lars segervisst. “Där ser du!”
Det enda jag såg, var en scen för min inre syn: Tänk hur det kommer att gå när Lars sedan ska dra ut granen, mothårs så att säga, ur sitt nya, fastkilade läge.
“Jaaa”, sa jag högt och log elakt. “Där fick jag så jag teg.”