Kickis skrivklåda

Hejhej, gepardvalpen!

4. Gepard.
Intill rovfågelsparken i Spier finns en gepardpark också. Geparderna där lever väl något mer naturligt än i en traditionell djurpark, men de är födda i och fortsätter att leva i fångenskap. De är ambassadörer för sin ras och har som uppgift att hjälpa till att sprida information om och skapa intresse för geparderna. Bland annat genom att såna som jag och Sam betalar 180 spänn var för att få klappa sju månader gamla gepardungar som är nästan lika stora som vuxna djur.

Geparderna här sover ungefär 18 timmar om dygnet. De yngre djuren rastas en gång per dag, på en greyhound racing-bana, där de orkar göra två, max tre, varv. Honan som gör tre varv är helt slut efteråt, hon flåsar i ungefär tjugo minuter. Det är alltså ett snabbt djur (från noll till 80 km/h på 3 sekunder) men med begränsad uthållighet.

Anledningen att de äldre djuren inte rastas så är att de har upptäckt att de inte behöver. På rovfågelsparken lärde vi oss att ugglor, vråkar och andra köttätare inte rör sig i onödan. I vilt tillstånd rör de sig bara när de jagar, annars sparar de energi. Skötarna på parken måste muta dem med mat för att de ska flyga alls när vi turister vill titta på dem. Samma verkar gälla för geparden. Efter några år, när de har lärt sig att maten kommer oavsett om de kutar eller inte, väljer de att ligga still hela tiden.

Pälsen på ungarna var tufsig, eftersom de inte har fått sin släta vuxenpäls än.

Vi fick bara stå på ett knä när vi klappade, så att vi skulle kunna fly snabbt om katten blev irriterad.

5. Buffel.
Det finns inte så mycket roligt att säga om buffeln. Fick man inte buffelmozzarella från den (fast det får man från en tam buffelsort, inte från den svarta buffeln vi ser här), och var den inte av de “The Big Five”, skulle buffeln vara en parentes i mitt liv. Om jag skulle se den i USA skulle jag kanske reagera för då skulle jag få associationer till Lilla huset på prärien eller indianer (jag läste norska Sølvepilen som liten). Men jag har ingen relation till den svarta buffeln vi såg i Krügerparken.

Den är stor. Den är en av The Big Five. Punkt.

Buffel.

Afrikanska pingviner vid Boulders. Lägg märke till klungan på stenen i havet.

6. Pingviner.
Mycket söta små djur. I verkligheten  ligger de mest still hela dagarna – det blir inte så många häftiga dyk eller roliga lekar som man kan tro när man har sett dem i naturprogram – men de är fortfarande runda och goa. Men de luktar inte mumma direkt. Det skyddade pingvinområdet i Boulders luktar som en blanding av hav och hönsgård.

Så här fördriver pingviner tiden.

Hej på dig!

Impala.

7. Impala.
Det dräller av antilopsorten impala i Krüger-parken. Vi hade dem till och med utanför dörren till vår lodge första kvällen, och redan efter fem minuter slutade vi att skrika “impala” och slita fram kameran när vi såg dem. Safari-guiderna kallar dem för “bushens McDonalds“, eftersom de äts av alla från lejonen ner till gamarna. Dessutom finns de i varje gathörn och verkar vara ganska tråkiga i köttet (ingen människo-restaurang serverar dem), vilket gör dem ännu mer McDonalds om du frågar mig.

Vad är det som skrämmer Sam? Kolla i taket.

8. Fladdermöss.
Vi har fladdermöss i Sverige också, men jag kände ändå att jag hellre tar med dem på listan är de jobbiga babianerna. Babianer är riktiga pestråttor. Stänger du inte bilfönstret, snor de grejer ur bilen. Stänger du inte ryggsäcken, blir du också av med grejer. Och har du frestande mat i handen kan de bli aggressiva eller bara jävligt jobbiga. Därför listade jag lite fladdermöss istället. De är faktiskt mindre läskiga än apor.

Taket på en kafeteria där vi och 100 andra turister åt lunch.

Pappa anar ugglor i mössan.

9. Vilda rovfåglar på rehab.
Sams pappa Åkes favoritdjur är uggla. Så när vi hörde talas om en rovfågelsfarm i Spier utanför Stellenbosch, hyrde vi bil och satte av. Här tas vilda, skadade fåglar omhand, rehabiliteras och de flesta släpps så småningom fria. Men den del blir kvar, bland annat ugglemamman som hjälper inkomna, övergivna uggleungar att lära sig flyga, jaga och allt annat som en ung fågel bör kunna. Vid det här laget har hon lärt upp över 100 unga ugglor till att bli riktiga vildugglor igen. Här finns även vilda, fast tama, vråkar, som vi fick mata ut handen, och flera olika sorters gamar och hökar. De flesta som sagt halta och lytta på olika sätt, men rovfågelsentusiasterna som jobbar här har fantastiska hjälpmedel, bland annat ympar de skadade vingar med konstfjädrar så att vingarna växer ut igen på rätt sätt.

Harry Potters Hedwig är också en “barn owl”, eller hur?

Getterna gick obehindrat upp och ner i sitt hus – ett torn.

10. Get.
Getter är inte speciellt exotiska för oss svenskar (om vi inte är inbitna storstadsbor förstås). Men det är ändå lite kul när du hittar dem på en vin- och ostfarm i Sydafrika (Fairview, utanför Paarl) och de dessutom bor i ett torn som Rapunsel skulle avundas dem.

Tyvärr hade både fabriken och butiken stängt när vi kom, men vi tittade på getterna och på den omkringvandrande påfågeln och var rätt nöjda ändå. Det här var vår åttonde actionpackade dag på raden och vi var lite slut i huvudet allihop, tror jag. Särskilt då vi hade matat ugglor och klappat geparder på förmiddagen.

Getter är både smarta och gymnastiska.

Och nyfikna.

Här är hela gänget vid utsiktspunkten “God’s Window”.

Mamma med vår guide Bhekinghosi Xulu (x:et är ett klickljud).

Mamma och pappa på kvällssafari.

Vi fick åka i en öppen buss (=spännande när man ser lejon).

Vackra färger och vyer.

“Varning för orm”-skylt vid Cape Point, Afrikas sydligaste spets.

Jag och mamma vid Cape Point.

Jag och Sam vid en sydafrikansk vingård i höstskrud.

På vårt hotell bodde också Gordon Ramsays högra hand Jean-Philippe.

Resan i korthet. Återkommer med topp 10-lista över djuren vi har sett, och en topp 3-lista på restauranger i Kapstaden, samt mer anekdoter. Ha en trevlig helg!

Uppdatering: Afrikas sydligaste spets heter Cape Aghulas. Det är också där de båda haven möts. Cape Point är bara en bluff – en bluff som vi liksom de många turistbussarna där gick på. Och de stackarna som har byggt nationalpark, restaurang och linbana vid Cape Point. Pengarna tillbaka!

Nya hotellet ligger bra, innanför grindarnas trygghet och med gångavstånd till shopping-/restaurangområdet Waterfront oavsett ålder och kondition. Nu kan alla göra vad de vill när de vill och vi är inte lika mycket ett gruppresa.

Vi har haft hyrbil i två dagar. Igår körde vi till Afrikas sydspets och filosoferade över alla fartyg som förlist där Indiska Oceanen och Atlanten möts. Vi hann också titta på pingviner efter vägen, och köpa kylskåpsmagneter som det står “Cape Point” på.

Idag körde vi inåt landet genom vinområdena. Vi har passerat Steenbergs vingård, liksom Meerlusts. Båda märkena finns på Systembolaget hemma. Vi stannade också till vid Spier, där jag och Sam klappade gepardvalpar i en liten djurpark, och både vi och föräldrarna fick mata rovfåglar ur handen i den intilliggande räddningsparken för vildfåglar. Vi matade en vråk. Utöver det fick vi hålla ugglor, som råkar vara Sams pappa Åkes favoritdjur, på handen. En särskilt pigg ung laduuggla satt på Åkes och pappas keps. När vi sedan kom till vingården La Petite Ferme och den supersmarriga lunchen blev vi så proppmätta på både god mat och upplevelser att det var skönt att få köra hem till hotellet.

Föräldrarna är nu så slutkörda att de har lagt sig. Jag och Sam ska ta ett glas och äta middag på egen hand, men det blir nog tidigt kväll för oss också. Igår somnade jag klockan 21, jag håller mig nog inte vaken så mycket längre idag.

Imorgon: Shopping i Century City med 400 butiker. Torsdag: Avresedag. Det enda vi inte har hunnit är bada, men det är ändå för kallt för det så här på hösten. Vi har haft fullmatat program och också hunnit med det mesta vi ville, från pingviner till lejon. Jag säger inte att det ska bli skönt att komma hem, för jag hade gärna stannat längre, men jag känner åtminstone inte att jag har missat något.

Vi har det bra. Vi har sett lejon, elefanter, giraffer, klippdassar, vårtsvin, flodhästar, impalas (“bushens McDonalds”, då det finns överallt och äts av alla) och några blandade krokodiler.

Har också haft en intressant uppgörelse med hotels.com, som har angett fel läge för vårt hotell i Kapstaden vilket orsakat oss problem. I en stad med hög kriminalitet som Kapstaden är det nämligen skillnad på 300 meter och en kilometer från en viss punkt, eftersom det ena är utanför grindarna till det bevakade området och det andra inte. Det är framför allt en fråga om trygghet.

För våra föräldrar (65-75 år) är det också skillnad på gångavstånd eller taxi-avstånd, det senare är inte så bra när man inte pratar engelska och taxi-avståndet ger alltså betydligt mindre frihet. Hotels.com har inte hjälpt oss ett dugg med detta problem utan bara pratat med hotellet (vilket vi hade kunnat göra själva) och erbjudit oss att avboka de hotellnätter vi ännu inte utnyttjat. Och intressantast av allt: När jag efter långa, tidsödande och kostsamma telefonsamtal, ber om hjälp att hitta ett nytt hotell innanför grindarna, exempelvis genom att människan på hotels.com tittar på en karta var olika hotellalternativ ligger, skriker hon något välartikulerat i stil med “AAAARRRRGH!” och slänger på luren. (Då hade jag redan sagt att vi inte hade Internet på vårt hotell så jag kunde inte göra det själv.) Så jag får ringa ett helt nytt tidsödande och kostsamt samtal och börja om att samtala med en ny “hotellagent”.

Chockerande proffsigt, eller hur? Hotels.com – när du vill göra allt själv och dessutom tycker det är kul att som kund bli skriken på.

En del av problemet kan ju också vara att jag har lite svårt för korkade människor. Människor som när samtalet kostar mig 20 kronor i minuten säger saker som “Vad är numret till hotellet? Kan du ta reda på det?” när hon själv sitter på företaget som jag har bokat nämnda hotell igenom. Eller –min favorit – “jag har ingen karta för att se var hotellet ligger” när hon jobbar på företaget som på sin egen sajt vid varje hotell visar en karta från googlemaps som anger hotellets läge.

Denna enorma dumhet kan ha gjort mig lite sträv i tonen, särskilt när hotels.com har satt mig, Sam och de fyra pensionärer vi ansvarar för i ett område där ingen kan promenera på gatorna. Men det var inte jag som skrek och slängde på luren.