Jag tror att jag har något allvarligt fel.
När jag börjar ett nytt jobb slutar jag sova under två-tre veckor, för att jag funderar över vad som komma skall på nätterna. Jag tar in, bearbetar och sorterar vad som händer runt mig och försöker att så snabbt som möjligt greppa den nya situationen. Det är bra för att jag snabbt kommer in i arbetet. Det är dåligt för att min kropp går på Red Alert och munblåsor, förkylningar och utmattning ligger som ett pärlband av spännande händelser runt mig.
Efter ungefär tre veckor har jag koll på läget. Då börjar jag förändra och förbättra. Det kan handla om att allt från hur man gör tidningsomslag till vilka krav som ställs på texter eller vilka bilder som används. Ofta får jag med mig några entusiaster på köpet och åstadkommer riktigt riktigt bra saker, som amelia Brud&bröllop 2006. Där var alla hungriga, ville göra något nytt och något bra. Och den blev ju ny och bra också.
Och sedan är jag liksom klar.
Då blir jag uttråkad. Vad ska jag göra, liksom? Pysa omkring och pilla mig naveln? Det kan andra göra. Harva på med rutinuppgifter? Komma sent på morgonen och gå tidigt på eftermiddagen? Inte jag.
Jag tror att jag har ett short attention span, eller bara alldeles för mycket energi. Jag jobbar dessutom gärna i intervaller – 200% en dag, då jag klämmer in två eller tre dagars jobb, och sedan ingenting dagen efter, då jag laddar batterierna. I snitt jobbar jag kanske på 100-105 %, medan jag ser att folk runt omkring mig ofta är sysselsatta ungefär 80% av dagen. Och då låter det som att mitt sätt är så himla effektivt och bra, men det är också väldigt destruktivt för både mig och andra.
Det verkar vara normalt (för att inte tala om bekvämt) att jobba ”lagom”. Det kanske är därför andra inte bränner ut sig? Jag önskar att jag kunde vara med balanserad och inte svart/vit, antingen/eller, fullt ös/total vila. Det verkar hälsosammare att ligga på en jämn nivå.
Såna som jag ska kanske inte vara på en arbetsplats? Det måste ju vara skitjobbigt att vara omkring mig när jag går på högenergi, och sedan syns jag inte alls till under lågenergiperioder.
Får se hur länge mina nya kollegor står ut. Eller om det blir jag som tröttnar först?
Du är inte ensam, och inte jag heller tydligen vilket jag trodde. Skönt !!
Typ alla jag känner har samma problem. Alla är vi duktiga flickor, med prestationsångest och dess för- och nackdelar…