När jag var liten berättade min festliga farbror Stellan många roliga historier. I en av dem var poängen: ”Hick, prutt, cha cha cha”.
Resten av historien kommer jag inte ens ihåg. Men så känner jag mig nu: hick prutt chachacha.
Och allt är den ljuvliga jarowskijkollegan Kristine Hakelunds fel.
Var det inte nåt om en skiva, en flaska med hick-innehåll och något prutt alstrande..en unge som hällde/tuggade i sig dessa och när man undrade var prylarna var så kom lillungen hickande och fisande och sjungande hick-prutt-chachachaa?
eller nåt…..
Hej Jag kommer ihåg när han sjöng ”barnvisan” med texten: ….urk,burk,slibbiga skurk…din lilla skit…Juktå-minnen 🙂
Va kul !
Kommer oxå bara ihåg det citatet. (Googlade upp det och hamnade här).
Har för mig att min mamma berättade historien om nån råtta som hade fått i sig något olämpligt vilket slutade i hick, prutt, chachacha…
Erik,
Ja den är ju jättekul! Men vad VAR det för story från början?
Mamma och pappa Björn och lille Lasse Björn hade varit i stan och shoppat och när de kom hem upptäckte dom, att de haft påhälsning i idet.
— Någon har druckit av min whisky, brummade pappa Björn.
— Någon har ätit upp alla mina avföringspiller, klagade mamma Björn.
— Någon har spelat min senaste cha-chaskiva, gnällde lilla Lasse Björn.
Då fick dom se något egendomligt i ett hörn. Där stod det en mus på bakbenen med framtassarna knäppta bakom nacken och vickade rytmiskt på stjärten och sjöng:
— Hick . . . prutt cha-cha-cha . . . hick … prutt . . . cha cha cha . . .