När jag läser mitt förra inlägg låter det som att jag gör allt rätt, bra och snabbt och är så himla toppen.
Men min poäng är egentligen att det inte är roligt att vara nära mig hela tiden. Det går fort, och fort upp och fort ner.
Och att det inte alls är så bra, eftersom det är svårt för omgivningen att hänga med i svängarna, plus att jag blir helt utmattad själv (och dessutom har svårt att ge mig själv tid för återhämtning, då blir det ju ännu värre).
Dessutom är jag inte på något sätt unik.
Nästan alla jag känner privat och umgås med är så här.