Kickis skrivklåda

Igår var jag och Sam ute med Eva.
Först var vi hemma hos henne och beundrade inredningen (som är avbildad i årets Ikea Family-katalog), sedan gick vi till Plaza Athenée för en drink. Plaza Athenée är hotellet där Carrie bor med Viktor Petrovsky när hon flyttar med honom till Paris. Flådigt värre, alltså.

Vi såg inte så mycket mer än baren, men den andades förstås lyx. Precis innanför dörren finns speciella skåp där man kan ha sin egen konjaksflaska. Om man köper en tillräckligt dyr konjak, och en hel pava, får man nämligen ha flaskan stående på förvaring så att den liksom kan välkomna en när man blir lite konjakssugen. Sam, den livsnjutaren/galningen, var tvungen att prova en sort som kostade 450 Euro för 5 cl. Jag och Eva nöjde oss med varsitt glas 15-Euros vin. Innan vi gick stannade vi till ett tag och tittade på receptionsdisken där Carrie tappar sina diamanter från halsbandet och Big dyker upp. Jag blev nästan lite tårögd.

Sedan tyckte Eva att vi skulle gå till det nya hippa stället Baron, där inte ens hon hade varit. Det är en “members only”-bar där det är omöjligt att komma in. Naturligtvis fixade Eva in oss på mindre än 10 sekunder. Hon är ett sjutusans PR-proffs, självaste Bindefeld kan lära av henne vad det gäller nätverkande.

Baron var litet och trångt och inte så kul, förutom att det var kul att komma in, så vi bestämde oss för att gå hem. Men hur det nu var, så råkade Eva liksom säga fel i taxin och istället för hem så hamnade vi på en ännu hemligare och svårare medlemsklubb, Matisse. Där fanns det typ tre bord så det blev snabbt alla-känner-alla-stämning. Pr-proffset marknadsförde mig som sin favoritförfattarinna, och jag skruvade på mig lite förläget svenskt så där, men efter några (vin)glas champagne blev jag mindre obekväm med att skryta. Innan jag gick hem var jag faktiskt en succéförfattare med två böcker bakom mig, en roman i pipen och planer på en faktabok om PR tillsammans med Eva. Eller, det är ju faktiskt inte att skryta, det är ju sant. (Hemskt vad jag är dålig på att marknadsföra mig själv, om jag tycker det är pinsamt att berätta sanningen.)

Just när jag hade blivit bekväm med att lansera mig själv i smickrande ordalag, var klockan plötsligt strax efter fyra på morgonen och en bordsgranne tillika serietecknare använde sitt specialkonto hos ett taxiföretag för att vi skulle få en taxi hem. Med tanke på att vi inte hade sagt att vi ville åka hem, var vi nog rätt glada i hatten. (Eller så ville kanske serietecknaren och hans vänner bara fortsätta knarka i fred – de tog nämligen lite kokain på toaletten tidigare på kvällen.)
(Nu då jag tänker efter, kan jag kanske ha skarvat lite med sanningen om mitt yrke. Jag tror att jag kanske råkade blanda ihop mig med Martin Kellerman och gjorde mig till samtidens främsta svenska seriemanusförfattare ovanpå allt annat. Tydligen räckte inte succéförfattandet åt mig.)

När klockan ringde klockan halvåtta imorse var jag och Sam ingen vacker syn, kan jag säga.